Teuvo Hakkarainen är en av Sannfinländarnas nya riksdagsledamöter, är företagare i sågbranchen och kommer från Viitasaari i Mellersta Finland. Viitasaari ligger knappt 200 km öster om Vasa. Hans första mediaframträdande som riksdagsman blev inte direkt någon höjdare. Timo Soini ansåg sig tvungen att ta den pratglade Teuvo i örat och förmana honom att hålla tand för tunga. Teuvo slokade med öronen och försvarade sig med att säga: Men Timo, jag kommer ju från landet!

I den numera rikskända intervjun talade Teuvo om ”negergubbar” och passade även på att härma muslimska präster i Turkiet när de sjunger ut tidpunkterna för bönerna från minareterna. Teuvos sångröst verkade vara av samma klass som min och jag kan inte tro att han platsar som tenor i Viitasaaris Manskör. I ärlighetens namn måste jag erkänna att när jag vintern 1957 som jungman ombord på finländska ångaren ss Sisukas i den turkiska hamnstaden Izmit inne i Marmarasjön så ”skar” det nog i mina öron när prästerna sjöng ut bönestunderna från de höga minareterna. Det var första gången jag hörde ”sången” eller böneutropen. Men spännande var det att möta en helt ny kultur. ”Negergubbar” har säkerligen Teuvo Hakkarainen hört förr. Om inte så kan ju Timo Soini inhandla en skiva med framlidne Louis Armstrong från Amerika. Säkerligen finns också medborgarrättskämpen Martin Luther Kings berömda tal på skiva. I talet nämner han om en dröm han bar på, nämligen drömmen om människors lika värde. Bland dem finlandssvenskarna!

Jag kommer från landet! Det berättas att under den tid Vasa IFK var landets topplag i fotboll var Elvira Myntti, mor till Stig-Göran, matmora för de stjärnprydda eleganterna. När IFK åkte på bortamatch till Helsingfors såg Elvira till att de god mat med sig i stånkor av olika slag. När de steg av tåget på en av arkitekt Eliel Saarinen ritade järnvägsstationen i tittade förnäma huvudstadsbor på troppen av IFK:are med sina stånkoroch sade: Nu kommer landsborna till stan! IFK:arna tog sig till någon skogsdunge utanför Olympiastadion, värmde upp Elviras mat, åt och mådde gott. Sedan slog de Helsingfors IFK med 5-1 i mästerskapsseriematchen. Därefter återvände de hem till ”landet”! Vasa var antagligen ”landet” för huvudstadsborna på den tiden.

Väl inne på Vasa IFK en annan rolig historia. IFK:arna reste flitigt ute i Europa efter kriget och spelade vänskapsmatcher både bakom och framom den tidens järnridå. En gång besökte de Ungerns huvudstad Budapest för en fotbollsmatch i vänskaplig anda. En kväll hade Erik Beijar, landslagsman under många år, tillsammans med en annan IFK:are begett sig på en kvällspromenad. Av någon anledning blev de störda av tvenne milismän som ville veta mera om dem och Beijar, som var väldigt temperamentsfull, ilsknade till. Han bröstade upp sig och stirrade milismännen i ögonen, klappade sig på bröstet och ropade: Finski demokrati, Svenska Folkpartiet! Då smalt milismännen och Erik Beijar fick fortsätta kvällspromenaden i Budapest tillsammans med sin kompis. Nog för idag!

Kyrkan i Snekkersten i Danmark har hamnat i focus. Församlingsprästen Kirsten Knutzon har nämligen under en längre tid utfört dop av nallar och teddybjörnar. Fina dopattester har utfärdats till de döpta nallarna, en grupp i församlingen hade ansvar för högtidligt firande av nallarnas dop med mat och dryck. Syföreningens medlemmar var också ivrigt sysselsatta med att sticka tröjor till nallarna som skulle döpas.

Församlingsprästen Kirsten Knutzon hann döpa ett 80-tal nallar. I maj var det också tänkt att den första vigseln till äktenskap mellan två nallar skulle ske i kyrkan. Om de var samkönade eller olikkönade framgår inte av dagstidningarnas rapportering. Alla döpta nallar skulle, tillsammans med sina ägare, inbjudas till vigseln och den efterkommande bröllopsfesten. Men hela bestyret kom av sig.

Stiftets biskop som fått nys om nalleväckelsen i kyrkan i Snekkersten grep in och förmanade strängt församlingsprästen Kirsten Knutzon att upphöra med sitt nalledöpande och planeringen av den första vigseln. Också lektor Leise Christensen på Teologiskt Pedagogiskt Center anser att Knutzons nalledöpande ”är en slarvig hantering av kyrkans sakrament”. Byfånen, som är rätt obevandrad i teologiska spörsmål, uttalar sitt starka stöd för biskopens och lektor Christensens åsikt i ärendet.

Våren 2011 kan jag skriva in i dagboken, om jag skulle föra en sådan, att vårarbetet på gårdsplanen inleddes den 26 april. På Teresias namnsdag. Nu blir det allvar av. Läsningen av dagens Vasabladet inleddes med dagens ledare som är skriven av Peter Ehrström. Rubriken över ledararen är densamma som över detta inlägg. Ehrströms ledare är otroligt bra. Enligt min mening bör jag väl tillägga. Läs den!

På debatt eller opinionssidan funderar samhällsforskaren Kjell Herberts djupt under rubriken ”Trygghet versus otrygghet”. Även Kjell Herberts funderingar är värda att läsas. Närmast skall väl innehållet i haans artikel ses som en utvärdering av varför det gick som det gick i riksdagsvalet. Sannfinländarnas framgång i valet går som en röd tråd genom artikeln. Innehållet ger upphov till eftertanke.

Varför gick det som det gick? Jag tar en liknelse som kanske lämpar sig rätt bra i sammanhanget. För några dagar skrev jag ett inlägg,  nr 333,  under rubriken ”Jag går mot döden var jag går” och påminde om att den psalmen var favorit bland beväringarna vid Nylands Brigad som avslutning av aftontaptot under tidigt 1960-tal. Orsaken till att så var fallet begriper jag inte. Men så var det. Jag skall återvända till Nylands Brigad.

Under mina elva månader i Dragsvik fylldes den jättestora matsalen ett par gånger varje dag av hungriga beväringar som satt vid otaliga långbord. Säkerligen ett 25-tal gossar på varsin sida av bordet. Vi satt i en given rangordning. När de stora karotterna med härlig köttsås, fruktsoppa eller andra rätter placerades på bordsändan där de ”besuttna” satt var det helt naturligt att de som först tog åt sig fiskade upp de bästa köttbitarna ur såskarotten och de bästa bitarna ur fruktsoppan. När karotten så småningom kom till den bordsända där de ”obesuttna” satt hände det ibland såskarotten saknade allt vad kött heter och i fruktsoppan var det lika glest mellan sviskon, russin och annnan frukt. Inte helt rättvist men så fungerade det alltför ofta.

Nu tror jag att riksdagsvalets resultat skall ses mot den bakgrunden att samhållets ”besuttna” har en tendens att karpa åt sig de bästa bitarna ur sås- och fruktsoppskarotterna. När tanken på någon form av rättvisa, solidaritet och jämlighet försvinner ur vårt medvetande blir det så. Talesättet ”krafs åt dig så har du” är dagens melodi bland de ”besuttna”. De ”obesuttna”, kanske kan vi kalla dem sannfinländare?, som sitter i bortre ändan av bordet får nöja sig med sås- och fruktsoppsspad. Vi som har det bra tycker i bästa fall ”synd” om dem men vi vill absolut inte avstå någon köttbit, något sviskon eller ett par russin till dem.

Kan förklaringen till Sannfinländarnas otroliga valframgång vara så enkel som jag visar i exemplet från Nylands Brigad? Helt säkert är det så. Åtminstone enligt min mening. Men jag kan förstås ha fel. När en mycket stor del av vår befolkning upplever att när sås- eller fruktsoppskarotten kommer fram till dem enbart består av spad eller buljong skall vi inte förundras över att de reagerar. Förr eller senare. Vi upplevde detta på ett tragiskt sätt 1918 och ingenting säger att vi inte får uppleva något liknande igen. Den avgörande frågan är om vi ”besuttna” har förstånd nog att dela med oss.

En anonym kommenterare ställer följande fråga på Vbl:s nätsida i anslutning till Peter Ehrströms genomtänkta ledare: Varför får det inte finnas inkomstklyftor och klasskillnader? Det är signaturen Bond som ställer frågan. Inkomstklyftor har alltid funnits och kommer förmodligen alltid att finnas. Och i våra västerländska samhällen har ju klyftan mellan de besuttna och de obesuttna ökat hela tiden. Som ett resultat av den förda politiken och, kanske än mer av den egoism som alltmer fått greppet om oss. Varje vettig människa borde inse att den vägen leder till fördärv.

Påminner mig från debatter på insändarsidan i Vasabladet för länge sedan att en rätt flitig insändarskribent rätt ofta var mån om att berätta för läsarna att han varit på resa utrikes. I svar på någon insändare skrev han ofta att han tyvärr inte kunnat svara tidigare eftersom han befunnit sig på ”resa utomlands”. Jag tyckte det var aningen ”barnsligt” och i någon insändare använde jag mig av samma skryt. Ofta när jag var på arbetsresor i norra Finland vek jag över från Torneå till Haparanda och köpte smör eller godis. Då kunde jag med gott samvete i Vbl skriva att ”efter det jag återvänt från en kortare utlandsvistelse” skall jag ge mig tid att svara. Och utlandsvistelsen var för det mesta kort. En timme eller två!

Nåja, nu har jag inte varit utrikes. Dock har jag hälsat på barn och barnbarn i Åbo ett par dagar. Sov första natten hos dottern och hennes familj i Åbo och natten tills idag på yngsta sonens och hans familjs sommartorp ute i Nilsby i Pargas. Våren var betydligt längre hunnen i Åboregionen och traktorer syntes redan på en del åkrar. Antar dock att de höll på med att reda till potatisland. I Nilsby sjöng ett flertal näktergalar ljuvligt sent på kvällen igår och i solen var det verkligen varmt på dagarna.

Hemkommen till Närpes City på eftermiddagen visade Andelsbankens termometer hela 18 grader. Rena sommarvärmen i slutet av april månad. Veckan som kommer går helt och hållet i krattandets tecken. Både här inne i storstan och ute vid fritidsstugan i Nämpnäs. Håller värmen i sig blir det också att rigga potatislandet i oklanderligt skick å det snaraste. Arbete finns alltså hur mycket som helst.

 De flesta av oss har härliga minnen från tiden som värnpliktig vid Nylands Brigad i Dragsvik. Åtminstone är det så för mig. De elva månader jag tillbringade i Dragsvik var fyllda av humor, roliga episoder och ibland djupt allvar. Som många känner till hade det vid Nylands Brigad i tiden bildats en grupp/förening som antagit namnet Kristliga Beväringsgruppen. När den startades upp har jag ingen aning om.

Kristliga Beväringsgruppen var på under lång tid mycket aktiv och kortare och längre besök gjordes under veckosluten till olika kyrkor och bönehus där vi höll andliga möten. I regel var det smockfulla hus överallt där vi drog fram. Medlemmarna i gruppen skötte om hela ruljansen. Vi sjöng, vi bad och vi predikade/vittnade med stor kraft och myndighet! Särskilt i Österbotten stod vi högt i kurs.

På brigaden hade vi varje vecka bibelstudium i vårt grupprum som fanns i samma byggnad som Soldathemmet. Bibelstudierna leddes på min tid av prosten och militärpastorn Fjalar Borg. En trevlig och oförarglig luthersk prost som troligen aldrig fick ur sig ett ont ord om någon medmänniska. En annan militärpräst var Anders-pastorn Nyström. Ibland var det han som ledde bibelstudierna. Han var raka motsatsen till prosten Borg. Han skrädde inte på orden, var fast i tron och under bibelstudierna satt han hela tiden och skramlade med en verkligt stor nyckelknippa som han had i stövelbyxornas högerficka. Galghumor ägde han ett dubbelt mått av.

Medlemmarna i Kristliga Beväringsgruppen hade tilldelats en viktig uppgift inom brigaden. Vi höll aftontapto ute på kompanierna. I medeltal kanske de som var aktiva på taptofronten uppträdde ett par gånger i veckan. Själv hann jag nog hålla flere tiotal aftontapton. Aftontaptot hölls i regel i kompaniets långa korridor i de stora och långa ryskbyggda kasernerna. Kompaniets dejour kommenderade gossarna i två eller tre raka led och så var det för mig att i rask takt vandra fram till första radens mitt och hålla taptot.

Vanligtvis läste jag någon bibelvers och höll därefter ett tal som räckte fem till sju minuter. Bibeltexten fick vi välja efter eget skön. Efter ”bibelutläggningen” knäppte alla sina händer och jag bad en kort, kanske militärisk bön med fria ord. Sedan följde taptots absoluta höjdpunkt enligt min mening. Ur brigadens lilla psalmbok för aftontaptot valde vi en avslutande psalm. Eftersom jag inte kunde sjunga bad jag ofta dejouren välja psalm och i åtta fall av tio blev det en psalm som inleddes med orden: Jag går mot döden var jag går….Av någon outgrundlig anledning älskade beväringarna den psalmen. Men det var aldrig någon ordning på sjungandet. När den ena ändan av de uppställda pojkarna var i mitten av första versen kunde andra ändan redan ha inlett sjungandet av andra versen. Att jag för det mesta kunde hålla mig från att brista ut i ett gapskratt förvånar mig än idag. Ty pojkarnas sång påminde mera om bölande än ljuvlig sång!

Våren vaknar till liv. Åtminstone har rabarberna vaknat till liv i köksträdgården hemma hos oss. Säkerligen även på andra ställen i ”distriktet”. Ja, på tal om distrikt så ser jag till min stora glädje att distriktsordföranden även vaknat till liv efter köldknäppen den 17 april. Den bedömningen gör jag utifrån en kommentar på Vbl:s och Öt:s nätsida av herr distriktsordföranden. Han skriver:

”Ha, ha vad är det för råddor som Herbert ”byfånen” Lindén för fram som inte kan annat än häckla en och samma namngiven person men själv gömmer sig bakom en gammal, halvknäpp gubbe med frikyrklig bakgrund som man tycker så synd om så man låter honom hållas. Ja, ja si Herbert han kan vinkla allt till sin fördel”. Funderingarna över halvknäppa gubbar kan Peter Albäck gärna fortsätta med den 4 maj 2011.

Jag kunde ju inte lämna nätkommentaren okommenterad utan svarade vänligt som följer: ”Hej Peter! Trevligt att du piggat upp efter smällen den 17 april. Kan trösta dig med att jag redan när du var i mopedåldern hade exakt samma uppfattning om anonyma insändarskribenter som häcklade namngivna personer. Oberoende av partifärg. I min förra kommentar där jag gav stöd till Christer Bogrens funderingar hade jag inte den blekaste tanke på  dig. Som ”kapitel” torde du vara på upploppet”. Men tycker dock att det är skojigt att Peter vaknat upp efter smällen den 17.4.2011 med ”hälsan & humöret” i behåll.

I Solf levde i tiden en man vid namn Sven Pått som var hängiven fotbollen inom Solf IK. Det berättas att när Solf IK spelade en borta match på en finskspråkig ort så blev Sven upprörd över ett domslut som gick han lag emot. Med sin knaggliga finska försökte han väcka domarens uppmärksamhet med ett vifta med armarna och högtljudligt ropa: Minä rotestin, minä rotestin! På svenska blir det: Jag protesterar, jag protesterar! Sven Pått var med andra ord en riktig protestant när det begav sig.

Ulla-Maj Wideroos skriver i en nätkommentar på Vasabladet som följer: ”Det känns mycket otrevligt att vara finlandssvenska just nu”. Jag vill nog, alldeles som Solfbon Sven Pått i tiden, ropa så högt jag någonsin förmår: Minä rotestin, minä rostestin! Visst förstår jag Ulla-Majs budskap till en del. Nätkommentaren finns under notisen om att en nyvald riksdagsman från Sannfinländarna, han heter Jussi Niinistö, uttalat sig om Nylands Brigads framtid. Enligt Niinistö kan brigaden i Dragsvik läggas. Den uppehålls, enligt Niinistö, av enbart språkpolitiska skäl.

Själv ser jag på Jussi Niinistös funderingar på samma sätt som jag ser på en nyfödd kattunge. Den ger ifrån sig riktigt hjärtskärande ljud i avsikt att berätta att jag finns till, se mig och ta hand om mig! Det ligger rätt mycket i det som avgående riksdagsmannen Raimo Vistbacka uttalade i en radiointevju tidigt idag: Jussi Niinistö är ute efter att få uppmärksamhet. Precis som en nyfödd kattunge!

Personligen har jag alltid upplevt det mycket positivt att vara finlandssvensk. Särskilt just nu! Visst mullrar åskan litet varstans och som språkgrupp är vi finlandssvenskar aningen trängda för tillfället. Kanske nästa budskap från en nyfödd ”kattunge” i Soinis riksdagsgrupp föreslår att unga finlandssvenska män helt skall befrias från möjligheten att göra värnplikt? Allt är möjligt. Kommer ett sådant förslag från någon av Timo Soinis budbärare så ropar jag än en gång som Sven Pått: Minä rotestin, minä rostestin!

Avslutningsvis en verkligt glad nyhet. Här i finlandssvenska Närpes har riksdagskandidaternas kampanjgrupper, närmast de som satte upp valplakat inför valet, skött riktigt bra. Mycket snabbt har plakaten tagits ner. Passar också på att tacka alla politiska partier som gladde mig ofantligt genom att hänga upp sina kandidater på varenda stolpe utanför vårt hus på Vasavägen. Tillsammans var det en stilig och färggrann bukett vårblommor som gladde varje Närpesbo under några veckors tid. Tack så mycket! Med varma hälsningar från en man som tycker att de är mycket trevligt att vara finlandssvensk just nu! 

Till er som just nu håller på att planera sommarens utfärder och rista in viktiga händelser i almanackan kan jag meddela att jag tilldelats den stora äran att festtala på Övermarkdagen den 10 juli och på Norrnäsdagen den 16 juli. Mina festtal kommer inte att gå av för hackor och det lönar sig att även komma långväga ifrån för att lyssna på det jag har att säga. 

På centerfamiljens blogg diskuteras det just nu friskt om behovet av stödpersoner. Guy, Göran, Hans och Ove S deltar bland andra i samtalet. För mig kommer det hela som en total överraskning. Jag har lärt känna dem som män med raska ben och rak rygg. Guy har jag ju sett sväva över mången parkett med sin Ulrika till både långsamma, medelsnabba och supersnabba låtar. Nu synes samtliga vara i behov av stödpersoner som eskorterar dem till butiken för att inhandla mjölkburken, korvkringlan och möjligen lämna in lottokupongen. Kanske gnolar de på hemvägen ”Ge mig ungdomen åter” eller ”Ljuvliga ungdom”.

Vid närmare bekantskap med stödpersondiskussionen visar det sig dock handla om ”stödpersoner” i kommande politiska val. Valet av stödpersoner för politiker på språng är givetvis livsviktigt. Råkar en politiker välja fel stödpersoner så barkar det snabbt till skogs. Det har vi otaliga bevis på från den närpolitiska historien. Så jag hoppas att samtliga i debatten inblandade väljer med omsorg.

Vintern 1983 var det riksdagsval i republiken. För Socialdemokraterna i Vasa valkrets kandiderade en mycket god vän till mig. Hans namn var Alf Hilding Sund från Vasa. Kamrat Sund var en trevlig, musikalisk och temperamentsfull man. Hans far och farbror hade en dansorkester vid namn ”Sundarna” som ofta spelade i min hemby på danser och bröllop. En av bröderna, han spelade trummor, gav mig en liten bit Suomi-korv under en bröllopsfest i uf-lokalen som tack för att jag hämtade en tillbringare vatten åt honom. Om givaren var Alf Hildings far eller farbror känner jag inte till.

I valkampanjen inför valet 1983 tänkte jag att jag skall återgälda Alf Hildings far eller farbror för vänligheten att ge mig en korvbit sommaren 1950 så jag skrev en berömmande insändare som publicerades i Vasabladet. Alf Hilding satt i stadsfullmäktige och i ett flertal andra politiska rum. Sent på kvällen samma dag som insändaren ingick i Vbl ringde Alf Hilding mig och spelade väldigt upprörd. Han hävdade att min berömmande insändare orsakade ett bortfall på åtminstone tusen röster i riksdagsvalet! Inte helt omöjligt. För en aktiv socialdemokrat kunde nog beröm från en aktiv Sfp:are vara en katastrof. Men Alf Hilding skojade bara. Valet blev en stor framgång för honom. Han kom inte in i riksdagen men jag vill minnas att han blev förste ersättare för socialdemokraterna i valkretsen. Till saken hörde att jag i valrörelsen tillhörde aktivisterna bakom Håkan Nordman.

Han var som sagt temperamentsfull och hade ett huvud för sig. Detta ledde till att han rätt ofta hamnade i blåsväder i SDP:s stadsfullmäktigegrupp och tidvis satt han i några veckor, ibland någon månad, i utvisningsbåset efter beslut i gruppen. I mångt och mycket påminde Alf Hilding om forne landslagsspelaren i ishockey Lalli Partinen. Lalli satt också ofta i utvisningsbåset under sin långa landslagskarriär. Alf Hilding tröttnade till sist på att vara på isen ibland och i utvisningsbåset så han hoppade över till Vänsterförbundet. Det är väl egentligen enda gången jag lekt stödperson för en socialdemokrat i ett riksdagsval. Men bra gick det.

Jag har smått väntat att någon form av analys över valresultatet för Centerpartiets del skulle uppenbara sig på svenska distriktets hemsida. Idag kom den. Om det är Peter Albäck, Peter Knuts eller BoGöran som skrivit texten vet jag inte. Men utan distriktsordförandens godkännande har den knappast gått in på hemsidan. Jag ids inte offra tid på någon utläggning om texten på hemsidan. Kort sagt ser jag dessvärre analysen som ett försök att koka köttsoppa på tretumsspikar. Med andra ord enbart ordsvall. Skall hellre ge en kort redogörelse över min syn på svenska distriktets andel i valkarusellen.

Ledningen för centerns svenska distrikt, med Peter Albäck som flaggbärare, borde i allra första hand sätta sig ner och fundera över sin egen framtid. Som rubrik över mitt cirka fyrtio minuter långa anförande i Kronoby den 18 mars hade jag ”Lögnen som metod till framgång”. Under hela den tid som Peter Albäck varit i ledningen för svenska distriktet har det stått klart för alla, både inom distriktet och utanför, att man varit övertygad om att man når framgång med lögner, förtal och bluffande. Trots att resultatet i kommunalvalet hösten 2008 visade att denna väg inte ger framgång. Distriktsledningen såg sig till och med tvungen att fiffla ihop ett månskensresultat som saknade allt vad hederlighet och ärlighet heter. Katastrofen i riksdagsvalet på finlandssvenskt håll år 2011 kan distriktsledningen inte skylla på vare sig Mari Kiviniemi eller Timo Laaninen. Det är bara att ta fram den berömda spegeln. Hur valet av Kiviniemi och Laaninen gav utslag ytterom Svenskfinland kan jag omöjligt ha någon uppfattning om.

Under hela tiden från det svenska distriktets hemsida startade upp så har samma ljugande, bluffande och förtalande varit ledstjärnan i hemsidans propaganda. Malaxpolitikern Peter Knuts tvenne kolumner, som i första hand gällt att smutskasta mig, är synliga tecken på vad en man får ur sig när man låter vettet gå ur skallen och ersätter det med sågspån. Att presentera sådan dynga på ett politiskt partis hemsida tyder på ett djupt förakt för folk i allmänhet och enskilda personer. Och det är ju inte Mari eller Timo som varit skribenter. Jag skulle bli rätt förvånad om de verkligen känner till brygd som serverats och alltfort serveras. Har de varit medvetna om eländet är valförlusten helt berättigad.

Med tanke på all den smörja som Peter Albäck serverat väljarna i Svenskfinland under sin tid som ordförande, serveringen har ofta hävdats ske i styrelsens namn, var det ingen överraskning att distriktet i riksdagsvalet inte fick ihop mer än ett namn som kandidat i valet. Peter Nygårds situation var från början helt hopplös. Åtminstone i mina ögon. Långt innan han nominerades var svenska distriktet i praktiken en askhög. Om någon fågel Fenix skall flyga upp ur askhögen ger framtiden svar på. 

 Ibland irriterar jag mig på småsaker. Men tidigt i morse blev jag minst sagt upprörd, förbannad är  rätt ord men jag ids inte använda det, när jag läste Vbl:s nätsida. En signatur ”leif” har i veckotal malat på dygnet runt med nätkommentarer om att jag undvikit att ta kontakt med honom för politiska samtal och idag undrade han varför jag stirrar på bordsskivan på baren i Närpes och undviker honom och att jag gör mig till åtlöje när jag inte låtsas känna igen honom. Det roliga i kråksången är att Vbl raderade min svarskommentar omedelbart. Något som man tidigare aktivt sysslade med när Peter Albäck fick sprida sina lögner om mig på Vbl:s och Öt:s nätsidor. När jag ilsknade till och svarade raderades mina kommentarer nästan omedelbart.

Jag vet inte vem denne ”leif” är men tidigt i morse bilade jag till f.d Essobaren på Algotsbacken. Baren var fullsatt av trevliga Närpesbor på morgonkaffe och jag undrade högt och ljudligt om någon känner en person i staden som heter ”leif” Holmblad. I dagens Vbl satte han ut sitt efternamn under några kommentarer så antagligen heter karln Leif Holmblad. Jag lyckades få napp. En Närpesyngling visste nämligen var karln bodde och även smått och gott om vilken snabbel han är. På min fråga om han ofta druckit kaffe i baren sade alla med en mun att de aldrig sett honom i Essobaren.

Karln lär köra en röd, svenskregistrerad Golf och bor i framlidne riksdagsmannen Georg Backlunds stuga i Finby. Jag har besökt stugan tre gånger idag och  skall nu bege mig dit en fjärde gång. Hoppas att Golfen står på gården nu. De tre tidigare gångerna har bilen varit borta och ytterdörren låst. Jag vet inte om karl har hästarna hemma eller i hagen. Men går ni på Vbl:s nätsida och läser notisen om Stefan Wallin kan ni läsa minst tio kommentarer av denne ”leif”. Den ena mjöligare än den andra. Jag låter bli att sysselsätta ”raderarna” på Vbl:s nätsida och undviker därför att ens försöka svara honom. Men jag ställer verkligen frågan i inläggsrubriken. 

PS. Nåja,karl var hemma vid fjärde besöket i det gamla backlundska torpet i Finby. Jag släpptes inte in i stugan men vi förde ett rätt högljutt samtal ute på gårdstunet. Har aldrig sett karln tidigare. Som avslutning bad han mig så fort som möjligt åka tillbaka därifrån jag kommit. Vilket jag givetvis gjorde efter att ha hållit en mindre ”predikan” för honom. Jag hoppas att salvan bet”. DS.