Som självständiga individer gör vi dagligen, ibland stundligen, beslut av olika slag. För några veckor sedan beslöt jag att skriva ett inlägg på min blogg när den första kandidattidningen inför riksdagsvalet hämtats ur postlådan invid Rosenbacksvägen i Närpes. Oberoende av vem kandidaten är eller vilket parti han/hon representerar. Idag klockan 06:25 hände det. Förutom Vasabladet och Syd-Österbotten fanns i vår låda en valtidning. Den är utgiven av föreningen ”Landsbygdens val”. Eller kampanjgruppen bakom Mats Nylund. Sfp-kandidat, jordbrukare och bosatt i Pedersöre.

Har gjort en ytlig vaskning genom innehållet men lämnar ”djupanalysen” när det kvällnar i Närpes. Har jag något att klanka på? Nej, Mats valtidning är läsvärd. Men ett gott (?) till Mats Nylund inför riksdagsvalet 2015 är att han inte bör se så oerhört glad ut på fotografierna. Det gäller också på de valplakat som finns utplacerade litet varstans utmed större och mindre vägar samt laduväggar. En man eller kvinna som genom sitt ansvarsfyllda arbete i riksdagen bär nationens framtid på sina axlar bör inte se så glad ut som Mats Nylund. Hellre då verka aningen bedrövad. Ungefär som en person som sålt smöret och tappat pengarna! Eller som Jakobstadsborna när de på hemmaplan förlorat mot VPS. Detta enbart som ett från hjärtat kommet byfåneråd till kampanjgruppen inför valet 2015.

Under de närmaste dagarna lär vår postlåda flöda över av valtidningar och foldrar. Som en uppmuntran till dem som står bakom produkterna kan jag hälsa att jag hör till dem som mycket nogsamt läser det som står skrivet. Det händer att något känt ansikte dyker upp i texterna. I Nylunds valtidning fanns två kända ansikten. De förra riksdagsmännen Håkan Malm från Malax och Nils-Anders Granvik från Terjärv. Närmare bestämt byn Småbönders.

När det gäller Håkan Malm har jag en riktigt rolig historia att berätta. Hämtad ”direkt ur livet”. Det måste ha varit inför ett riksdagsval under 1980-talet. Jag hade stegat upp till Vasabladets redaktion med en insändare. En ”känd redaktör” var inbegripen i ett samtal med en minst sagt upprörd valarbetare från Malax. Ringaren från Malax hade gått igenom en hel månads Vasabladet med måttband, penna och miniräknare, och kommit till slutsatsen att Håkan Nordman erhållit betydligt mera spaltutrymme i Vasabladet än Håkan Malm. Skillnaden var, om jag minns rätt, hela 675 spaltmillimeter! Och Folke Forsberg var väldigt upprörd. Redaktören höll telefonluren en meter från örat så även jag kunde lyssna på ”predikan” från Malax.

Redaktörer kan, särskilt på Vasabladet förr i ”vääden”, ställa näsvisa frågor. Det gjorde också den ”kände redaktören” den gången. Med oskyldig min ställde han följande fråga till Folke Forsberg: Men Folke, vilken Håkan talar du om? Det uppstod någon sekunds tystnad i telefonluren och sedan kom det: Det skall jag säga dig att här i Malax gäller det bara en Håkan och det är Håkan Malm! Nåja, Håkan Malm blev invald i riksdagen och jag har för mig att också Håkan Nordman hade turen med sig. 

Namnet Dick Harrison får oss möjligen att tänka på någon fabriksförare i Formel 1-cirkusen, en amerikansk sprinter eller en golfspelare från Australien. Men hans namn skall inte kopplas ihop med idrott i någon större utsträckning eftersom han är professor i historia vid Lunds universitet. Vid sidan av sitt professorsjobb är han också kolumnist i Magma. Den finlandssvenska tankesmedjan. Hans två senaste kolumner är läsvärda. Den 24 januari publicerade han en kolumn under rubriken ”Populistisk historieförfalskning” och den 23 mars kom följande kolumn under rubriken ”Två märkliga månader”. Den sistnämnda kolumnen handlar om hans upplevelser två månader efter publiceringen av ”Populistiks historieförfalskning”. Googla in på ”Magma” och läs professor Harrisons kolumner.

Dick Harrison skriver i avslutningen av kolumnen den 23 mars följande tänkvärda tankar: ”Genom att utmåla en minoritet som historiskt farlig legimiteras kampanjer mot minoriteten”.

Nu finns det gott om olika slag av minoriteter i vår värld. Också i vårt land. Exemplen är närmast legio. När jag med eftertanke läser professor Harrisons citerade mening går tankarna helt naturligt till judarna och deras historia i Europa. I många länder har den judiska minoriten i gången tid utmålats som historiskt farlig. Judarna har förföljts, trakasserats på alla upptänkliga sätt. Även i vårt land. Kulmen nåddes i Tredje riket och förintelsen. De flesta kände till vad som pågick i nazisternas utrotningsläger. Omvärlden vände ryggen till och himlade med ögonen. Undantagen från ryggvändandet var få.

I den pågående valrörelsen har väl ingen minoritet i vårt land direkt utpekats som ”historiskt farlig”. Men mellan raderna finns mycket att läsa. En del av våra tongivande politiker ”sminkar” sig oändligt skickligt i valrörelsen. Alltför många av dem förfaller också till att ha ett budskap ute i stugorna, i samtal med enskilda väljare alltmedan de i diskussioner i radion och i olika TV-studior helt ömsar skinn. Exakt som kamelonterna så byter de färg eller ömsar skinn som snoken. Trovärdigheten blir lika med noll. Eller under nollstrecket.

Ibland förfaller folk till att berätta rena amsagor. Inte sällan berör dessa amsagor den finlandssvenska minoriten som helhet och ibland det politiska parti som väljarna under hela vår självständighetstid röstat på i kommunala- och rikspolitiska val. Ett strålande exempel på en dylik amsaga publicerades på Centerpartiets svenska distrikts hemsida den 28 mars. Jag väljer att citera en del av amsagan: ”Eftersom Sfp under åren har utvecklats till ett mycket litet parti med minimal politisk betydelse så har Centern i Finland valt att ta med Sfp som ett lydigt stödparti i alla regeringar vi medverkat i sedan 1979″. Så långt sagoberättaren Peter Albäck.

Den albäckska utgjutelsen skall givetvis inte uppfattas som en kampanj mot någon minoritet. Finlandssvenskarna har i val efter val röstat på kandidater från olika partier. Ett faktum är dock att Sfp i val efter val samlat mellan 65-70 % av finlandssvenskarnas röster. Dock, Peter Albäcks ukas från den 28 mars tyder på en ytterst bristfällig allmänbildning när det gäller finländsk politik. I de regeringar som styrt landet sedan den 26 maj 1979 fram till dag som inne är så har SDP innehaft statsministerposten i 16 år, Centerpartiet i 12 år och Samlingspartiet i 4 år. Efter riksdagsvalet den 17 april blir det antagligen så att vi har en samlingspartist som statsminister. Den nya statsministerns namn torde vara Jyrki Katainen. Ett blivande faktum (?) som en del hälsar med ett leende och en del med tandagnisslan. Den tiden är lyckligtvis förbi när Centerpartiet i intimt samarbete med landets president kunde hålla ett stort seriöst parti utanför regeringen i årtionden. Något som skedde under Kekkonens era.

Sedan är det humor av allra högsta klass när Peter Albäck i alla upptänkliga sammanhang orerar om Sfp:s ”minimala betydelse” för att i nästa ögonblick hävda att det är Sfp:s fel om taket på kommunhuset i Kittilä rasar in därför att Centerpartiet och Vänsterförbundet som dominerar politiken i kommunen inte begripit att skotta snön av taket. Kommunhuset i Kittilä går eljest under namnet ”Nikkalinna”. Kommunhuset, ett ståtligt sådant, byggdes under kommundirektör Nikkas tid. Därav smeknamnet ”Nikkalinna”.

I samma kolumn på svenska centerdistriktets hemsida meddelar Peter Albäck att Sfp meddelat Centerpartiets ledning att man inte vill ha centern med i nästa regering! Albäck bluffar igen. Som vanligt. För en månad sedan meddelade han i offentligt forum att han med säkerhet vet att Sfp inte sitter med i nästa regering. Varifrån han fått den säkra kunskapen kunde han gärna berätta om. Kanhända finns det något hemligt protokoll i centerns arkiv på Apollogatan där ett sådant beslut fattats?

Mina läsare, bland dem Peter Albäck, känner mer än väl till att Sfp under flere årtionden i kommunala- och rikspolitiska val erhållit ett stöd som på nationell nivå hållit sig omkring 5 %. Ibland över men för det mesta aningen under. Understödet har med andra ord varit rätt stabilt. I Paltamo, Kajana, Ivalo och Kemi är givetvis Sfp:s politiska betydelse ringa. Liksom Centerpartiets betydelse är ringa i Närpes, Korsholm, Vasa, Ingå och på många andra orter. Sånt är livet. På nationell nivå har Sfp i regel haft ett gott samarbete med Centerpartiet. Att nya tider möjligen stundar har vi kanske Peter Albäck och hans distriktsstyrelses rent horribla ljugande och bluffande de gångna fyra åren att ”tacka” för. De metoder Albäck & Company använt sig av är som tagna ur förra Stasi-organisationens studieböcker i f.d Östtyskland. Varken mer eller mindre.

I politiska valrörelser får vi kännedom om sanningar som vi varit fullkomligt omedvetna om. Den 28 mars 2011 publicerades en kolumn på ett politiskt distrikts hemsida där vi får kännedom om den ohyggliga verklighet som Centerpartiet i Finland har levt med ända sedan 1979. Partiledningen har under drygt trettio år närt en huggorm vid sin barm! Mina läsare till kännedom så är det inte Kirsi Virtanen som skrivit kolumnen. Nej, det är en annan ormtjusare. Men det var Kirsi som i tiden lanserade finlandssvenskarna som huggormar vid den finskspråkiga folkstammens barm. Kirsi gjorde annars väl ifrån sig i FST:s Muntur igår. Kunde eljest inte notera några ormstick på hennes barm.

När jag läste huggormskolumnen på det politiska distriktets hemsida blev jag att grubbla över om det alls är en huggorm som i drygt trettio år levt vid Centerpartiets barm. Kanhända det är en snok eller en skallerorm? Är benägen att satsa fem euro på att det rör sig om en skallerorm. Kolumnförfattaren tror sig se att i ryggmönstret på ormen kan urskiljas nyckelpigor. Men kanske det är klöverblad som syns i mönstret? Det är inte så lätt att i dunklet skilja på nyckelpigor och klöverblad.

När jag var riktigt liten pojke så sjöng pappa en kort sång för mig. Sången slutade med orden: Och den visan var inte lång, så vi kan sjunga den än en gång! Vi som följer med vår tid via det som skrivs i offentliga forum känner till en ”visa” som har sjungits otaliga gånger under de två senaste åren. Solisten och hans visa har, underligt nog, inte ännu lyckats kliva upp på Radio Vegas tio i topplista. Den har inte ens varit första, andra eller tjugofemte utmanare. Orsaken är att visan är hemligstämplad.

Vistexten handlar, enligt visförfattaren från säkra källor, om att två herrar som suttit i mörka kabinett och kohandlat om Karlebys orientering och röstspärren i kommande riksdagsval. Vad herrarna kommit fram till lär ska finnas i ett hemligt protokoll som finns i ett politiskt arkiv i en byggnad på Apollogatan 11 i Helsingfors. Visförfattaren har otaliga gånger lovat att han i den pågående valrörelsen inför riksdagsvalet den 17 mars skall offentliggöra hela vistexten. Vi väntar med spänning på dramats upplösning! Kolumnförfattaren antar att mången kommer att bli förgrymmad när vistexten avslöjas för ”intelligenta svenskspråkiga i Finland”. Kan vi annat än darra? 

 Som människor har vi ett visst behov att vara värdesatta, att någon ser oss eller att vi är bekräftade. Kanske med ett ord att vi är värdefulla. Att vi betyder något för någon. Att vara en nolla känns inte bra, att vara ett kryss känns möjligen aningen bättre och vara en etta känns kanske riktigt bra. Men varifrån, nollor, kryss och ettor?

Under mina år inom byggbranchen i Nyland och Åboland byggde det företag jag jobbade i rätt mycket i bland annat Kyrkslätt. Vårt byggande var koncentrerat till Hindersby. Ett område inte långt från kommunens absoluta centrum. Vi byggde några 3-våningshus för ortens industri. Den byggnadstida kontrollanten var en äldre byggmästare från Helsingfors. Namnet har jag glömt.

Under en årsgarantigranskning uppmärksamgjorde han mig på något jag inte hade lagt märke till förut. Lägenhetsdörrarna var av ek med vita foderlister på trapphussidan. Byggmästaren undrade om jag visst varför det med blyertspenna hade skrivits nollor, kryss och ettor på foderlisterna ovanom dörrbladet. Nej, det hade jag ingen aning om.

Han berättade då att det är ambulerande försäljare i möbler, mattor och dammsugare som har ett gemensamt sätt att gradera lägenhetsinnehavarna. Fanns en nolla på foderlisten var det ingen idé att ringa på dörren och bjuda ut något, fanns det ett kryss på listen hade försäljaren bjudits in för demonstration och fanns en etta på foderlisten så hade någon tidigare försäljare lyckats med konststycket att sälja något. Systemet fungerade som ett internt kodsystem för försäljarna.

Jag känner inte till om familjerna som bodde i våningshusen kände till försäljarna interna kodsystem. Siffrorna och krysset var nedplitade i liten form och rätt svåra att upptäcka. Under mina år i Nyland blev det dock en vana för mig att i samband med årsgarantisyner kolla upp om folk som bodde i en lägenhet räknades till nollorna, kryssen eller ettorna. Nogsamt lade jag märke till att det inte enbart var i Kyrkslätt som försäljarnas kodsystem var i användning. Jag har ett minne av att invånarna i våningshusen i Hindersby i Kyrkslätt till övervägande del hörde till ”Nollorna”!

Av kommentarer på bloggen har jag noterat att folk börjar ha försäljare per telefon upp i halsen. Och de kan vara rätt envisa av sig och det skall mycket till innan de ger upp ibland. För egen händer det i medeltal ett par gånger per månad att jag får försäljare ”på nacken”. Senast det hände var i början av förra veckan. Eftersom jag förstår att föräljningen per telefon är deras arbete och utkomst brukar jag uppföra mig artigt och belevat. Om jag gjorde det denna gång kan diskuteras.

Den manlige försäljare som ”uppvaktade” mig förra veckan talade otroligt snabbt och jag hade verkligen svårt att hänga med i svängen. Det han saluförde på finska var i alla fall något helt revolutionerande inom leikkuri-branchen. Det tog en stund innan jag fattade att det rörde sig om en skäggborttagningsapparat. Inte en eldriven utan en hederlig, handdriven sådan. På köpet skulle jag få en en stor uppsättning rakblad och några burkar raklödder. Något jag inte var i behov av.

Snabbheten i försäljarens ordkaskad fick mig till en början att komma helt vilse i tankegången. Av någon anledning kom jag att fundera över om han ville sälja en ny skördetröska till mig. Eller kanske en ny gräsklippare. Men när han talade om partavaahtoa/raklödder insåg jag vad det rörde sig om. Dock beslöt jag mig för att skoja en aning med honom. Jag berättade att jag absolut inte var i behov av någon ny skördetröska utan jag är helt nöjd med den jag har som är av märket Rosenlew 140 A! Vår gräsklippare är även relativt ny så inte är vi heller i behov av en ny sådan. Det hela slutade med att försäljaren brast ut i ett gapskratt, önskade mig en bra dag och lade på luren! Han fick åtminstone en bra historia att berätta för sina kolleger i telefonförsäljarbranchen.

I inlägg nr 298 kom vi in på en diskussion om stad och kommun. En trevlig kommenterare i Solna kommun (stad) menar att vilken kommun i Finland som helst kan kalla sig stad. Jag är inte så säker på att så är fallet. Tog Kumlinge kommun som exempel. Kommunen ligger i den åländska skärgården och har knappt fyra hundra invånare. Kommundirektören heter Jim Eriksson och är bördig från Närpes. Jag undrar om Kumlinge så där utan vidare kunde begynna kalla sig stad och Jim Eriksson titulera sig stadsdirektör. Min gode kommenterare, signaturen ”hsg” i Solna, får nog förklara sig.

Lydia Lithell, född 1909 och död 1957, skrev i tiden en andlig sång som varit, är och kommer att vara mycket omtyckt. Lydia var gift med korvfabrikören Daniel Lithell i Kumla. Jag avser sången ”Jag har hört om en stad ovan molnen”. Sången sjungs i kyrkor, kapell och bönehus världen över. Jag undrar, med tanke på diskussionen stad/kommun om den nått lika stor popularitet om Lydia Lithell i tiden skrivit ”Jag har hört om en kommun ovan molnen?” Nej, stad ovan molnen låter nog snäppet bättre.

Själv mår jag mycket väl av stadsluften i Närpes. Vill jag inandas lantlig luft så kan jag åka över ”gränsen” till Teuva, Malax eller Korsnäs. Eller kanske jag borde byta ut uttrycket lantlig luft mot ”kommunluft?” Ärligt sagt måste jag snabbt tillägga att jag inte lagt märke till någon större skillnad mellan stadsluften i Närpes och den kommunala luften i Korsnäs. Ej heller i Malax. Min gode vän Leif Tast i Malax, han kandiderar för KD i riksdagsvalet, uttalade dock, under en utfrågning i Radio Vega igår, att hans förhoppning är att kommunluften i hans hemkommun skall bytas ut mot stadsluft. Så någon skillnad måste det vara i luftkvaliteten mellan stad och kommun. Tyvärr har min sjuttioåriga näsa inte förmått registrera skillnaden.

Dock: När jag tar mig ut till fritidsstugan i Nämpnäs, brygger en kopp kaffe och sätter Hans Martins cd-skiva med andliga sånger på skivtallriken och lyssnar till ”Jag har hört om en stad ovan molnen” så önskar jag av allt mitt hjärta att vi inte ändrar på Lydia Lithells text och börjar sjunga om en ”kommun ovan molnen”. Jag är rätt säker på att 98 % av mina läsare håller med mig.

Invånarna/väljarna i Korsholms kommun får dagligen läsa i tidningarnas valannonser, höra i radion och i teven om en härlig, kommande stad ovan molnen. Där de skall vandra på gator av guld och få det så himla bra. Jag hoppas att den blandade körens locktoner inte skall få er ut på någon himlafärd i politisk bemärkelse utan att riksdagskandidater och väljare i Korsholm står stadigt förankrade i kommunjorden. Men givetvis sjunger ni i kyrkor, kapell och bönehus: Jag har hört om en stad ovan molnen!

Det hör till rutinerna att få gratistidningar och reklam i postlådan. Närpes utgör inget undantag. Idag kom bland annat en tidning som heter Mega. Ansvarig redaktör är Tero Nurmi. Håret reste sig på mitt huvud när jag i en valannons läste att man  den 20 mars skall brovandra ”mot rasism i Replot”. När det skrives har alltså vandringen mot rasism i Replot allaredan skett.

Givetvis kan det ha hänt mycket i min gamla hembygd sedan jag emigrerade till Närpes men att det gått så långt att man måste arrangera en marsch över Replotbron mot rasism i Replot by hade jag aldrig kunnat ana. Underligt att Vasabladet inte noterat arrangemanget i sin nyhetsrapportering. Nåja, på lördag hälsar jag på i Replot när båtklubben har sitt traditionella årsmöte i uf-lokalen och jag har då möjlighet att diskutera med mina vänner om saken.

Någon form av främlingsfientlighet har jag dock aldrig noterat i min hemby tidigare. Visst hade vi en viss invandring från Björkö under förra århundradet, tvenne män som kom till Replot var Martin Håkans och Christer Håkans. Byarådet gav dem omedelbart asyl och uppehållstillstånd eftersom de två funnit sitt livs blomma i kyrkbyn. Själv har jag alltid visat herrarna vänlighet och omtanke. Martin fick ju också mängder av röster i Replot när han, efter flyttningen från Björkö, ställde upp i kommunalvalet. Det hela måste nog röra sig om ett stort missförstånd. Något vi får diskutera under båtklubbens årsmöte.

En som har en verkligt trevlig och intressant blogg på Bloggen.fi är Carina Aaltonen. Hon bor på Åland och är aktiv socialdemokratisk politiker. Jag är regelbundet in på hennes blogg och hämtar jordnära nyheter från vad som händer på Åland. När jag regelbundet pratar med min bror Hemming som också bor på Åland, närmare bestämt i Jomala, så uttalar han ibland sin förvåning över att jag ligger inne med så mycket detaljkunskap om händelser på Åland. Dem hämtar jag från Carinas blogg men det har jag inte informerat honom om! Man behöver ju inte berätta allt!

I det förra inlägget var f.d Replotgossen Ingmar Strömsund huvudperson. Den 8.2.2011 meddelade Carina att Christian Beijar blir socialdemokraternas kandidat i riksdagsvalet och hon har ett stor fotografi av Christian i texten. Carina skriver också att ”Christian är en av de godaste och vänligaste karlar som finns” och att han jobbar som socialservicechef i Mariehamn. Jag håller med Carina i hennes omdöme om Christian.

Ingmar Strömsund, släktnamnet finns inte mera i Replot by,var född på Skaliverk i Replot. Christian däremot är född på Åland. Men hans mor, vill minnas att hon hette Edith, var ett barn av Skaliverk. Hon kom i tiden att söka tjänst i en åländsk kommun och blev Åland troget. I likhet med många andra österbottningar. Sommartid har jag ibland strålat samman med med Christian i Replot under semestertider.  Axel och Hilda Beijars släktstuga ute på Skaliverk har under årtionden varit släktens sommarställe. I min barndom fanns det väldigt mycket smultron på den rätt stora och karga tomten och vi pojkar kunde, när fältet var fritt, smyga oss runt och mumsa på härliga, sommarröda smultron. Detta inlägg är nu närmast skrivet för dagens Replotbor. Rubriken över inlägget är hämtat från Carinas blogg. Damen är så rar och söt att det enbart för den sakens skull ”lönar sig” att besöka hennes blogg! 

Vasabladet har lagt sig till med många förnäma kolumnister. En av dessa heter Juha Ruusuvuori. Ruusuvuori ”emigrerade” för aderton år sedan från sin finskspråkiga omgivning till Dalsbruk på Kimitoön. Idag har han en kolumn i Vbl under rubriken ”Stenåldersmentalitet i kommuner”. Den är trevligt skriven och verkligen läsvärd. Eftersom han avslutar sin kolumn med orden ”det lönar sig säkert att förbereda kommunsammanslagningar mycket noggrant” kan kolumnen å det varmaste rekommenderas för bland annat riksdagsdagskandidaterna Leif Tast, Joakim Strand och mången annan.

Kimito, och särskilt ortsnamnet Dalsbruk, inpräntades i mitt medvetande i slutet av 1940-talet. En ung man från Replot by packade då nämligen kappsäcken, reste ner till Dalsbruk och fick arbete hos Dragsfjärds kommuns dominerande arbetsgivare Wärtsilä. Hans namn var Ingmar Strömsund. Hans far hade i tiden omkommit i en drunkningsolycka i Holvarskärsströmmen och som barn växte han upp på Skaliverk tillsammans med mor Hulda och en yngre bror Gunnar. Ett par år efter flytten kom han hem till Replot för ett kort besök en sommar med en mycket fager fästmö. En sen sommarkväll när jag var på väg hem från dagens simmande stod Ingmar med sitt hjärtats utvalda på Skaliverkvägen inbegripna i ett kyssande som inte hörde till denna världen. Det var första gången i mitt liv jag såg två förälskade ungdomar kyssas.

Åren gick. Sommaren 1970 ”emigrerade” jag till Ekenäs. Jag hade då jobbat ett år som byggmästare på Vasaföretaget K.E.Nyman. Det var tänkt att ”kommenderingen” till Ekenäs skulle vara högst sex månader men det kom att bli nästan tio år. Vasaföretaget byggde under de åren drygt 2000 lägenheter utefter kustremsan mellan Helsingfors och Pargas. Våningshus och höghus var det som gällde. I Dalsbruk byggde vi under 1970-talets första halva drygt 200 hyresbostäder för Wärtsiläs räkning. Bland fyra 7-våningshus uppe på Trollberget. Ett par stenkast från Dragsfjärds centrum. Eftersom bergsklacken låg tiotalsmeter över havsytan kom de fyra husen att bli  veritabla sjömärken.

Överbyggmästaren på Wärtsilä hette Nils Malmén. Nils hade sina rötter i Hangö. Hans röstvolym var imponerande. Under ett projektbesök tog jag upp Ingmar Strömsund till diskussion och undrade om han kände  honom. Det visade sig att Ingmar och Nils var goda vänner. Förutom sitt jobb på Wärtsilä hävdade Malmén att Ingmar Strömsund var en av de allra förnämsta möbelrestaurerare som fanns i Åboland. I samband med senare besök i Dalsbruk beslöt vi att hälsa på Ingmar i den hall där han jobbade.

Inkomna i hallen förstod jag genast att huvudprodukten som tillverkades där var fartygspropellrar och att Ingmar Strömsund var den som hade ansvar för det krävande svarvningsarbetet. En jättelik propeller var under arbete och svarvningsarbetet pågick. Nils Malmén berättade att den jättestora propeller som var under arbete skulle levereras till den sovjetiska atomisbrytaren Lenin. Leveransen skulle ske till någon sovjetisk hamn vid Norra ishavets kust.

Någon Ingman Strömsund såg vi dock inte till. Överbyggmästaren Malmén frågade då en annan kille som sysslade med annat i hallen om han vet var Strömsund håller till. Denne såg aningen besvärad ut men till sist kläckte han ur sig att herr Strömsund åkt in till Åbo för att avhämta ett dyrbart möblemang som skulle restaureras.  I samband med ett senare besök på orten  tog jag reda på var herrskapet Strömsund bodde och vek in på gårdstunet, knackade på egnahemshusets ytterdörr. En stilig dam, kanske i 45-årsåldern öppnade, och bad mig stiga in. Ingmar var dessvärre inte hemma. Nu var husbonden till Halikko efter ett möblemang som skulle få sig en översyn. Frun i huset kokade kaffe och jag kunde under intaget av kaffet och doppet inte låta bli att ställa frågan hur många minuter kyssen på Skaliverkvägen sommaren 1948  eller 1949 egentligen tog. Det kom hon inte exakt ihåg. Enligt min tideräkning tog den minst tio minuter. Hon skrattade gott.

I sin kolumn förtäljer Juha Ruusuvuori att det också i Kimito centrum byggts en rondell. Rondeller har ju blivit något av statussymbol. Ju fler rondeller en kommun desto högre status. På tal om rondeller blev jag vinglig i huvudet när jag tillsammans med min sambo för något år sedan besökte Åland. Min brors äldsta son firade bröllop med vigsel i Geta kyrkan och efterföljande fest uppe på Soltuna. Det var mörkt när vi anlände till Åland och på väg från Mariehamn ut till Geta hade det byggts en ofattbar mängd rondeller. Tjänstemannen som ansvarat för rondellernas tillkomst hade begåvats med smeknamnet Rondell- Jakob eller något i den vägen. I Ivarskorsningen i Närpes planerar man nu också bygga en rondell. Tror att det är kommunpolitikern Edvin Nixholm från Nämpnäs som inlämnat en motion i ärendet för något år sedan. Kanske min gode vän Edvin på äldre dagar får smeknamnet Rondell-Edvin! Ja, vad allt kunde inte Juha Ruusuvuoris kolumn i Vasabladet den 24 mars 2011 föra i tankarna?

 Bland nyheter som kablats ut idag återfinns meddelandet om att filmstjärnan Elizabeth Taylor lämnat jordelivet. Den första, och möjligen enda, kontakten jag hade på filmduken med Elizabeth Taylor var hösten 1956 eller våren 1957 i Fredrikshamn. Det lastfartyg jag jobbade på låg i uthamnen Hillo för både lossning och lastning. Kokslasten som vi lossade hade vi lastat i Newcastle i England och gruvpropsen vi lastade skulle till Stettin i Polen.

Från Hillo uthamn var det en promenad på uppskattningsvis tre kilometer in till Fredrikshamns centrum. Skeppshandlaren informerade oss om att ”en fin film” gick på den då rätt lilla stadens biograf. Jag beslöt mig för att göra mitt livs första biografbesök. Den första långfilmen hade jag faktiskt sett i Replot uf-lokal, troligen vintern 1953. Filmens titel var ”Finska flickor i Stockholm” och den var så gripande och tragisk att jag brast i gråt. Både i mitten av filmen och i slutet. Det var nog en del ”tanter” som snyftade också.

Filmen som skeppshandlaren talade gott om hade titeln ”Jätten”. Huvudrollerna innehades av Elizabeth Taylor, Rock Hudson och James Dean. Vill minnas att Elizabeth spelade under namnet ”Leslie” och James Deans filmnamn var ”Jett”, möjligen Jeff. Lägger en tia på Jett. Filmen var, enligt min tonårsbedömning, fantastiskt bra. Elizabeth var skön att skåda och James Dean bra att slåss. När filmen var slut och vi sökte oss ut lade jag märke till att fartygets kapten även suttit i den fullsatta salongen. Vill minnas att James Dean hade kört bil i hög hastighet några dagar efter filmen spelats in och omkommit. Nu har alltså Elizabeth ”Leslie” Taylor lämnat in loggboken i en ålder av 79 år. Hon var 24 år på bioduken i Fredrikshamn.