Hans Nikula har ett nyskrivet inlägg på sin blogg som jag till stora delar finner mycket sakligt. Dock några små randanmärkningar. Så länge jag kan minnas tillbaka i livet på bloggen har Hans Nikula skrivit förträffliga inlägg. Det märkliga är dock att efter några läsarkommentarer som hållit sig till texten i inlägget så har kommenterandet barkat åt skogen. Något som Hans dessvärre har Peter Albäck att tacka för i allra högsta grad.

Något Hans Nikula bör vara medveten om är att hans blogg, efter det Peter Albäck egen blogg, stängdes hösten 2008, varit något av en skyddad verkstad för honom. En verkstad där han ostörd samt i lugn och ro kunnat ljuga, förtala och smäda. Utan att Hans Nikula någonsin försökt återföra honom till hederlighet och ärbarhet. Något jag nog ibland storligen förundrat mig över. Givetvis tänker jag då för egen del på de rent vidriga lögner Albäck presenterade på Kväämbacka den 19 januari 2010. Men vänskapen med Peter sätter kanske hinder i vägen när det gäller att ryta till. Förståeligt och mänskligt.

Mycket litet av konkret politik diskuteras på våra bloggar. För mig är det ett medvetat val eftersom jag varit borta i drygt tio år från vardagspolitiken. Något som däremot ventileras ofta är moralen och etiken i politiken. För Centerpartiet, och enkannerligen för det svenska distriktets ledning, har synbarligen lögnen blivit ett fullt accepterat instrument i det politiska arbetet. Då avser jag inte i första hand det famösa och omdömeslösa bluffandet med valresultatet från kommunalvalet hösten 2008. Även om det är helt ofattbart.

Demokratin är ett kosteligt ting som bör vårdas som en blomsterrabatt. I en demokrati är åsiktsbrytningar ett normalt tillstånd. I dessa åsiktsbrytningar uppstår det inom alla politiska partier spända lägen och frossbrytningar. De är i regel ingenting att vara rädda för. Men folk måste också läras att inte blanda havregryn och mannagryn. Det har gett mig många goda skratt, för att nu bara ta ett exempel, när Peter Albäck, sur över att jag lyft hans ljugande och bluffande på bordet, hävdar att jag hatar Centerpartiet och vill det illa. Så är givetvis inte fallet. Dock inger det mig en viss oro att partiledningen synbarligen accepterar, och belönar, det ljugande Peter Albäck sysslar med. Alltför ofta i sin distriktsstyrelses namn. Något släktskap med demokrati har detta bärsärkande inte haft, har inte och kommer aldrig att få.

PS. Klockan är 19:15 och jag läser med en viss förvåning på Vbl:s nätsida att Peter Albäck meddelat att han slutar skriva kommentarer på bloggar som sorterar under Bloggen.fi. Troligen tar han nu sin egen blogg på Blogsprot som arena. Det senaste inlägget på den egna bloggen härstammar från 3 november 2009 och den senaste kommentaren från medlet av juni månad samma år. Jag antar att det är partiledningen som möjligen slagit näven i bordet och meddelat: Nu får det räcka med farserandet! Inte en dag för tidigt. Att Peter äntligen tycks ha insett att han med sitt ljugande och bluffande berett familjen lidande är hoppfullt. Att detta inte gått upp förrän nu är märkligt. DS.

 Läser på den svenska dagstidningen Dagens nätsidor om en amerikansk pastor, han heter Terry Jones och leder en större församling i Florida, som fått för sig att den 11 september bränna flere hundra exemplar av Koranen. Antar att det blir ett offentligt spektakel med mängder av församlingsmedlemmar, press och TV på plats. Jag, och kanske någon annan läsare, ställer frågan: Hur galen får en pastor vara?

Bokbål är inget nytt. Under Hitlers era i Tyskland brändes ofantliga mänger böcker. Och nog har himlen upplysts av bokbål långt senare också. Pastor Terry Jones menar att Koranen innehåller lögner. Säkert har han rätt på den punkten. Men skulle vi bränna alla böcker som ”innehåller lögner” kunde vi samtidigt som pastor Jones eldar upp Koranen kasta miljoner exemplar av de amerikanska ”mirakelpastorernas” böcker i brasan. Eller hur?

Vi som ibland ögnar igenom i Sverige utkommande damtidningar vet att det rätt ofta ingår reportagen under rubriken ”Direkt ur livet.” Många av oss väntar just nu med spänning på att sändningen i teven från finnkampen skall börja. Då kan det vara avslappnande med en historia direkt ur livet. Historien utspelade sig antingen i slutet av 1960- eller 1970-talets början.

Ett Vasaföretag byggde studiebostäder i Vöråstan i Vasa. Vill minnas att projektet hette Lärkan. Bland de många timmermännen fanns en eminent man från Replot. Ansvarige byggmästaren hade sina rötter i Vörå. Man spikade, armerade och gjöt betong för brinnkära livet. Tidtabellen var stram. En dag satt byggmästaren på sitt arbetsplatskontor i djupa tankar. Vöråbor har ju en tendens att förfalla till ”djupt tänkande.” Så ringer telefonen.

I andra ändan av telefonlinjen, mobiltelefoner fanns lyckligtvis inte då, och en ljuvlig damstämma önskar få timmermannen från Replot i telefon. Byggmästaren söker upp honom och meddelar om det väntande telefonsamtalet. Det är en dam på tråden, säger han med glimten i ögat. Timmermannen är gift och har fem välskapta barn.

Inkommen i kontoret fattar han telefonluren och presenterar sig. Vi kan ge honom namnet Frans Teräs. Damen blir lycklig över att höra hans röst, tackar för senast men meddelar att ”för senast” betydde att hon är gravid och väntar deras gemensamma barn. Håret reser sig på Frans Teräs och han hävdar bestämt att hon ringt fel person. Nej, nej jag känner ju igen din ljuva och manliga röst. Minns du inte att vi dansade natten lång på Työväentalo i Brändö för tre månader sedan och sedan blev det som det blev och efter sex månader föder jag vårt kärleksbarn? Svetten slår ut i pannan på Frans Teräs och byggmästaren från Vörå springer ut ur kontorsbaracken och skrattar av hjärtats lust och gamman. Nu är Frans Teräs i knipa.

Men herr Teräs ilsknar till och berättar för den ringande och gravida damen att senast han dansat på Työväentalo i Brändö/Vasa var sommaren 1952. Då låg Vasaångaren ss Solbritt vid kaj i Vasklot hamn och en lördagskväll åkte faktiskt några besättningsmän till Työväentalo i Brändö/Vasa för att ta sig en svängom. Den gravida damen inser möjligen att hon ”tagit miste” och Frans Teräs hotar möjligen att göra det hela till ett fall för polisen. Samtalet är slut och byggmästaren kommer in i kontoret igen. Frans Teräs berättar storyn och herrarna brister ut i ett förlängt skratt. Sedan återgår de till arbetet med studiebostadsprojektet.

Det visade sig sedermera vara att det var en charmör från en Vasa närliggande by som var fader till det blivande barnet. Det fanns gott om charmörer med efternamnet Teräs och damen hade förmodligen ringt runt till byggnadsfirmorna i Vasa och kollat upp alla Teräsar. Just denna dag stod Teräsen från Replot på rundringningslistan.  Men han hade, som tidigare sagts, senast dansat på Työväentalo på Brändö sommaren 1952. Jag vet inte om damen någonsin fick reda på den rätta Teräsen! Detta var hämtat direkt ur livet! Berättat av timmermannen själv.

Bästa läsare! Du som har nått bergets topp när det gäller visdom och mogenhet kan fundera över vad du sysslade med den 9 augusti 1953. Själv besökte jag Vasa just den dagen. Vädret var strålande och jag satt men glasstrut i en parksoffa på Hovrättsesplanaden. Bredvid mig satt en dövstum man med en liten kappsäck framför sig. Han verkade ofattbart glad och upprymd. Orsaken till glädjen och upprymdheten försökte han förklara för mig. Jag förstod ingenting.

Då företog han sig något rätt märkligt. Gångarna i stadens esplanader hade på den tiden en yta av sand. Mannen ställer jag sig på sina knän på sanden, tar fram en blyertspenna och med den ovässta ändan skriver han i sanden: 8 augusti, Bud Held kastat spjut 80.40! Då tog det eld i mig och jag förstod att amerikanen Bud Held satt nytt världsrekord i spjutkastning. Jag är inte helt säker på det men jag vill minnas att det ikraftvarande värdsrekordet vi den tiden innehades av finländaren Yrjö Nikkanen och löd på 78.70. I Pauligs kaffepaket (250 gram) fanns samlingsbilder av framgångsrika finländska idrottsmän och åtminstone sommaren 1952 var Yrjö Nikkanen världsrekordhållare!

Vi borde givetvis ha varit sura över att en finländare blivit av med sitt världsrekord men det var vi inte. Vi gladdes ofantligt över att Bud Held som första man i världen hivat spjutet över åttio meter. Till saken hörde att Held kastat med ett stålspjut. Om Bud Helds fruktansvärt långa kast någonsin godkändes som världsrekord vet jag dessvärre inte. Detta lilla idrottsminne enbart som en uppvärmning inför friidrottslandskampen mellan Finland och Sverige på Olympiastadion på fredag och lördag. Samt givetvis fotbollsmatchen mellan Närpes Kraft och Sundom IF på Arenan i Sundom denna kväll.

Såg med en viss förväntan på det första programmet med Robert Aschberg som sändes i FST på kvällskvisten igår. Tyckte dessvärre att det hela var rent eländigt. Den enda agerande i programmet Robban som får någorlunda godkänt vitsord, enligt mig alltså, var Tuomas Enbuske.  Förhoppningsvis håller de kommande avsnitten en betydligt högre nivå.  Bör kanske tillägga att jag i övrigt tycker att FST sänder helt ypperliga program. Men första avsnittet med ROBBAN var en katastrof…..

 Jag är knappast ensam om att i tiden ha upplevt landskampen i friidrott mellan Finland och Sverige som något av ”årets händelse” på sportsidan. Under hela 1950-talet var det radion som gällde. Enzio ”Kim” Sevon och Pekka Tiilikainen refererade i regel och de lyckades skapa en härlig stämning. Sevon på svenska och Tiilikainen på finska.

Dagarna före landskampen presenterade Vasabladet rätt utförligt de som uttagits att representera Sverige och Finland samt deras årsbästaresultat. Utgående från presentationen satt jag, och möjligen någon annan, och räknade ut hur landskampen skulle sluta. Ibland gick det en uträkningen men lika ofta uppåt väggarna. I början av 1960-talet kom televisionen in i bilden och allt förändrades på en gång. Landskamper i friidrott var mycket vanliga på den tiden. Finland mötte bland Frankrike, Ungern, Italien, Norge med flere länder. Idag är det väl endast landskampen mellan Finland och Sverige som återstår.

Det var mycket nerv ibland i finnkampen. Påminner mig att svenskarna ibland lämnade in protest mot en finländsk kulstötare vid namn Yrjö Puntti. Han hade en säregen stil och nådde ibland längder på uppemot sexton meter. Om han någonsin ”diskades” minns jag inte. Medeldistansarna på 800 och 1500 meter hamnade ofta i ”slagsmål” och diskningarna var legio. Under 1970-talet var de finländska långdistanslöparna i en klass för sig. Med Lasse Wiren, Pekka Päivärinta och mången annan i praktslag. Påminner mig att herrarna under ett lopp, tror det var 10 000 meter, stannade upp när klockan ringde för sista varvet och inväntade de slutkörda svenska löparna. Det var, åtminstone i mitt tycke, rätt osportsligt.

Sverige har vunnit rätt ofta de senaste åren. Både på herr- och damsidan. Detta efter en finländsk segersvit under närmare tjugo år. Hur det går i år är svårt att sia om men på herrsidan håller jag Finland som favorit. På damsidan torde Sverige ta en klar seger. Från min synvinkel blir det oerhört intressant att följa Närpeskillen Jonathan Åstrands framfart. Enligt vad dagspressen berättat kommer han att löpa såväl 100 som 200 meter samt korta stafetten. Det skall bli riktigt roligt att bänka sig framför teven under veckoslutet. För kanske femtionde gången i följd. Innan teven kom var det tio år framför radion. Sammanlagt sextio gånger finnkamp. Inte illa. 

Jag tror mig kunna räknas in i skaran som har bevarat förmågan att kunna glädja mig åt små saker i livet. Häromdagen stod glädjen högt i tak. Orsaken var ett telefonsamtal från Ulf Ehn som basar för Vasa Andelsbanks kontor i Replot. Ända sedan jag våren 1984 gav ut min debutbok ”Herberts vänner” har jag njutit förmånen att ha dem till försäljning på bankens filialkontor i Replot och Björkö.

Nu har bankens ledning verkställt beslutet att lägga ner Björkökontoret. Vilket sannerligen inte var något glatt budskap för Björköborna. Budskapet från Ulf Ehn som gladde mig var att det i Björkökontorets arkiv hittats drygt ett tiotal av min debutbok från 1984. Verkligheten är den att jag har endast ett (1) slitet exemplar i min ägo och jag har många gånger ångrat att jag inte tog undan något tiotal av upplagan när boken i tiden kom från tryckeriet. Nu får jag från bankens Replotkontor hämta 15 stycken exemplar! Undra på att jag hoppade högt av glädje.

Jag lät trycka upp min debutbok i 1000 exemplar. Något som också varit fallet med de fyra böcker jag senare givit ut på eget förlag. ”Över stormigt hav” år 1992, ”Jag var på väg” är 1993, ”Brikiga blad” år 2007 samt ”Byfånen funderar” år 2009. Av de fyra senaste böckerna har jag ”lagt undan” ett 50-tal böcker för eget behov. Det är alltid roligt att när någon god vän fyller år, för att nu nämna ett exempel, sticka en bok i handen och gratulera. Exemplaren av ”Herberts vänner” som hittats i Björkö kommer jag att vakta och förvalta väl. 

Undrens tid är ej förbi! Eller borde jag skriva Miraklens tid är ej förbi? Min bataljonkompis Peter Albäck inviterar mig på Kväämbacka att tillsammans med honom besöka Centerpartiets omskolningsdagar i Helsingfors inkommande veckoslut. Omskolningen hålls på partiets kansli på Apollogatan 11.

Nu hade jag inviterat Peter Albäck till en duell i Terjärv eller Kronoby den 27.8.2010 klockan 19.00 och blir därför av förekommen anledning tvungen att hitta ett annat datum för den duellen. Med stor glädje svarar jag positivt på inbjudan till omskolningsdagarna och satte redan igång med förberedelserna tidigt i morse när jag läste kommentaren på Kväämbacka. Följande har jag allaredan fått till stånd.

1. Jag tog omedelbart kontakt med Statens Järnvägar, samtal med VD:s Kyösti Rautakisko, och bokade den vagn som SJ (Statens Järnvägar) ställde till förfogande för Kyösti Kallio från Nivala när han i tiden åkte till Helsingfors för att svära presidenteden. Vagnen har sedan dess stått parkerad i Bygdemuséets uteförråd i Nivala. Så Herbert och Peter får åka flott till Helsingfors.

2. Strax efter samtalet med VD Rautakisko tog jag kontakt med FST. FST lovade installera storskärm i vagnen så att vi under resans gång kan hålla kontakt med yttervärlden. Bland annat finns en exakt lista på alla de 88, 92, 95, 98, 105, 112, 115, 116, 122 eller 126 kandidater som enligt Peter Albäck kandiderade för svenska distriktet i kommunvalet hösten 2008. Det har visat sig att troligtvis närapå hälften av kandidaterna varit fullkomligt ovetande om kandidaturen för svenska distriktet. Vi kommer också att få direktkontakt med Marianne Falck. Ett par veckor efter kommunalvalet 2008 hävdade Albäck att han avskedat henne med omedelbar verkan. Något som vid närmare undersökning visade sig vara lögn. Falck arbetade för Centern tills hennes arbetsavtal gick ut och ville inte förnya det.

3. Direktkontakt kommer vi också att kunna etablera till pastor Håkan Nitovuori i Jakobstad och Peter Albäck har möjlighet att fråga honom om Herbert har verkat som predikant (pastor) i den finlandssvenska pingströrelsen men fått sparken. Något som Peter på bloggen Kväämbacka påstått att alla centerpartister känner till. FST:s dataexperter sade sig dock tvivla på att kunna etablera kontakt till ”andra sidan” i avsikt att få kontakt med den avlidne man som, enligt Peter, efter sin död bilat runt i Österbotten och sålt Herberts böcker. Men kanske den nyvalde partisekreteraren Timo Laaninen med Peters hjälp kan etablera den kontakten från Apollogatan 11.

4. I samtalet med Timo Laaninen kom vi överens om jag håller tvenne föreläsningar under omskolningsdagarna. Rubrikerna ”Lev lycklig=Tala sanning” samt ”Byfåne eller Mirakelman” ansåg Laaninen sitta helt perfekt. Något arvode vill jag inte ha. Något som gladde partisekreteraren omåttligt. När jag dessutom meddelade att jag ur egen kassa står för natthärbärget, mat och eventuell alkohol slog han klackarna i taket av fröjd.

5. Timo Laaninen meddelade också att jag till lördagskvällens teaterföreställning på Svenska Teatern själv får välja plats. Valde plats nr 92. Peter Albäck har nr 91 och Jarmo Korhonen nr 93. Det visste Laaninen berätta. Pjäsen som uppförs heter ” Skojaren från Italien” och handlar om en distriktsordförande i Neapel som sällan, för att inte säga aldrig, riktigt kunde hålla sig till sanningen. I synnerhet när det gällde valresultat!

6. Efter föreställningen på Svenska Teatern uttalade jag förhoppningen att partisekreteraren, Herbert och Peter tillsammans skulle söka efter det hemliga protokollet om Karleby som, enligt Peter säkra källor, finns i Centerpartiets arkiv. Laaninen lovade ställa upp. Som synes kommer inbjudan att föreläsa på Centerpartiets omskolningsdagar i Helsingfors att bli mycket givande. Det enda villkor jag ställde var att mina föreläsningstider under inga omständigheter får kollidera med sändningarna i TV från friidrottslandskampen Finland-Sverige på Olympiastadion. 

Till mina älskade läsare vill jag avslutningsvis meddela att hela spektaklet direktsänds i FST med början från den stund jag embarkerat tåget i Seinäjoki. Tittarna har under färden till Helsingfors möjlighet att ringa oss och ställa frågor. Programledare i den gamla presidentvagnen är Vasabladets kulturchef Bertel Nygård.

Glömde att nämna att fredagen den 27.8.2010 klockan 19.00 har de som skall omskolas och föreläsarna en större knytkalasfest i Apollosalen. Programmet verkar helt OK. Bland annat uppträder Mogulernas kör från Malax under Sami Salonsaaris ledning. Solopartierna sjungs av Gustav Westerqvist. Till dansen spelar Peter Knuts nygamla orkester, likaså från Malax, samt Nurmijärven Pelimannit.

Så är vi hemma igen i den sydösterbottniska metropolen efter gårdagens besök på Juthbacka. Vi var helt överens under hemfärden att besöket varit lyckat på allt sätt. Några större inköp gjorde vi inte men litet smått av ”det goda” hade vi nog med oss.

Glädjande nog sammanstrålade jag med åtminstone fyra parcellägare på Bloggen.fi. Gretaj, Ove, mrwalker och Muu. Hos Greta och Hasse höll jag på att skratta mig fördärvad över en unik modell av herrkalsong. Modellen, som säkerligen kommer att godkännas av EU:s kalsongkommisarie, är verkligen unik. Förhoppgningsvis kommer den ut på marknaden snart. Ove bjöd som vanligt på Mariannekarameller och var eljest idel solsken. Med mrwalker och Muu fördes intressanta samtal. Träffen med mrwalker var vår första men säkert inte den sista.

Något som överraskade mig var att ett tiotal för mig helt främmande människor kom fram, tog mig i hand och tackade för Byfånens blogg. De sade sig dagligen läsa den. En hade skrattat sig närapå fördärvad över min redogörelse över nerkylningen av de två slagsbultarna från Jeppo en kylig vinternatt i Nykarleby. Att folk kände igen mig får jag nog tacka Peter Albäck för. Han har ju varit flitig med att redogöra för nyansen av grått i mitt hårsvall. Och det där att jag i ett inlägg skrev att jag bär på en mossgrön ryggsäck bidrog också.

Men samtalen förde också med sig ett visst mått av vemod. Jag träffade till hög ålder komna män och kvinnor jag mött under livsvandringen. Några var märkta av sjukdom och krämpor och i mitt stilla sinne insåg jag att det kunde vara sista gången vi skakade hand på denna sida av järnridån. Det hjälps inte. Möten av detta slag stämmer till eftertanke. Våra dagar äro få.

Något som av förståeliga skäl uppfyllde mitt hjärta med fröjd var alla möten med bekanta från Kvarkenarkipelagen. Det fanns gott om folk från byarna ute i Korsholms skärgård på Juthbacka. En del fd och nuvarande politiker hörde även till samtalsklientelet. Nämner dock inte några namn eftersom en bekantskap med Byfånen kan medföra röstbortfall i kommande politiska val. Jag vill alla väl!

Hungrig blir man ju under en marknad. Vi valde att inmundiga fisksoppa under tältduk. Jag frågade dessvärre inte vem/vilka som tillrett soppan men den smakade alldeles utomordentligt. Hade man fått en bit rågbröd från Replot Hembageri till hade måltiden varit fullkomlighetens fullkomlighet! Tack för soppan! Längre sjöförklaring än så hör behövs knappast!

Så har då stunden kommit när resan till idyllen Nykarleby och marknaden ute på Juthbacka begynner. Strålande solsken i Närpes och rätt varmt. Om nu någon spanar efter Byfånen så ger jag följande kännetecken: 1. Grått hår 2. Blå jeans 3. Bruna skor 4. Svart T-skjorta 5. Leijona armbandsklocka 6. Mossgrön ryggsäck 7. Nyrakad. 8. Mossgrön väst.

Det kommer säkerligen att bli en festlig upplevelse i detta strålande väder. I Oravais tar vi en liten paus och stöder den lokala företagarvärlden med kaffe & dopp på Fjärdsstugan. Vi har några goda vänner från Övermark som åkte redan igår och har eget stånd. Det skall bli intressant att se vad de hittat att sälja. Ha det gott och flott!