Byfånen funderar

Vilket härligt väder vi har! Snart 25 grader i skuggan i Närpes. Livet går för mig i arbetets tecken. Det gångna veckoslutet tillät jag mig dock att med ett öga följa ishockey-VM, Eurovisionen, fotboll och friidrott från Shanghai. Smått och gott alltså.

Jukka Jalonens mannar gjorde mer än väntat i ishockeyrinken. En fjärde plats var ett alldeles ypperligt resultat. Laget överträffade alla förväntningar. Fotboll blev det i Närpes. Kraft spelade alldeles strålande och vann över Musan Salama från Björneborg med siffrorna 5-1. Det kunde faktiskt ha varit 10-1.

Veckoslutets stora glädjeämne på friidrottens område var spjutkastaren Tero Pitkämäki. Nästan nittio meter och solklar seger i Shanghai var manna från Ilmola. Att Ari Mannio tog en hedrande fjärdeplats gladde också.

I barnslig enfald hade jag inbillat mig att Krista Siegfrids kämpa sig till final i Malmö för att plocka så många poäng som möjligt. Allt kan man inbilla sig. Nu visar det sig att huvudnålet för den finländska ”truppen” i Malmö med Krista som frontfigur var att få ”så stor uppmärksamhet som möjligt”. Att Krista nu med sitt team sitter och jublar över att man fört Europa ett steg framåt med sin 24-plats är rent rörande. Var finns omdömet? Eller rättare sagt: Var fanns det?

Så till polisen. En kvart för matchslutet i Närpes i går åarkerade en polisbil bakom stadions sevicehus och två poliser, en man och en kvinna, parkerade sina välbeväpnade hyddor utanför ytterdörren till Karfts omklädningsrum. Vi anade att polisernas ankomst had något ett samband med Mario Rac som kämpade på Mosedalsplanen. Vi anade rätt.

När matchen var slut satt en del Kraftspelare på planen och gladde sig över segern när en ledare från föreningen promenerade ut på planen och meddelade Mario att polisen väntar på honom. Mario fick en knapp timme på sig att åka hem och ta farväl av sambon innan han fick sätta sig i polisbilen för en färd till Björneborg. Antagligen sitter han nu på ett flygplan på väg hem till Kroatien för att avtjäna ett kort fängelsestraff för en förseelse han gjort för flere år sedan.

En person från Kraft hade stillsamt undrat i ett samtal med plisdamen om man inte kunnat sköta gripandet på ett mera humant sätt. Till svar fick personen att ”polisen försökte sköta gripandet så diskret som möjligt”. Nåja, de två poliserna hade ju också kunnat vandra in på planen under matchens gång med dragna pistoler och beordrat domaren att avbryta spelet, satt handbojor på Mario och fört bort honom. Så ”diskret som möjligt. En man från Kaskö uttryckte vad de flesta av oss ansåg: Finland är den sista öststaten! Om omdömet sviktade för Krista så är hon i gott sällskap med den polischef som gett order om den ”diskreta” hämtningen av Mario Rac. De två poliserna agerade helt klart på given order. Vem gav den ordern?

Våren är här på allvar och det vill inte bli tid över för bloggandet. En myckenhet av arbete väntar bakom varje knut. Av den enkla anledningen kommer det att bli lååångt mellan inläggen under våren och sommaren. Men knappast blir det helt stiltje. Vi får se.

I dessa VM-tider i ishockey är jag aningen irriterad på den finländske ishockeybasen Kalervo Kummola och det internationella förbundets chef Nikolaus Aising. Varje år har jag klagat över att VM i ishockey förläggs just till de veckor som jag reserverat för iordningställandet av potatislandet ute vid fritidsstugan i Nämpnäs. Utan resultat. Med mindre kan jag bli ordentligt förargad.

Avslutningsvis kan jag inte annat än att önska Er allesammans, både bloggare och läsare, en angenäm vår och en fin sommar. Den finländska sommaren är kort men fantastisk. Efter cirka åtta veckor är det dags för nypotatis, sill och dill. För att inte tala om jordgubbar. Ekologiskt odlade dessutom. Härliga framtidsutsikter med andra ord.

Hufvudstadsbladet berättar om en tragisk händelse i Burkesville i södra Kentucky. 5-årige Kristian  Sparks sköt ihjäl sin lillasyster Caroline med ett vapen han fått i födelsedagspresent. Vapnet av märket My First Rifle var av ”barnformat”. Barngeväret finns att få i många färger och tillverkas av företaget Crickett.

Att ett barn äger ett vapen är inget konstigt i Kentucky, säger den lokala borgmästaren John Pelps. Hon tillägger att det knappast finns ett enda hushåll i Burkesville där det inte finns ett vapen. 5-årige Kristians vapen var i ”barnformat” och heter My First Rifle.

Barnens mormor Linda Riddle säger: ”Jag är förkrossad men tröstas av att hon nu är i himlen. Det var Guds vilja. Det var hennes tid att lämna oss”.  Hufvudstadsbladet skriver också att i början av april skedde två liknande incidenter. En 4-åring sköt i ihjäl vicesheriffens hustru och några dagar senare sköt en 4-åring ihjäl sin 6-årige kompis. Förmodligen var dessa händelser också Guds vilja. Hur galna kan människor egentligen bli i sina funderingar?

Vasabladet redogör i ett långt reportage idag om fallet med läraren Thomas Illman vid Vasa Övningsskola som igår avskedades från sin tjänst. Det var ledande rektor Gun Jakobsson som överlämnade det skriftliga beskedet om uppsägningen. Jorma Mattinen från Åbo Akademi hade undertecknat beslutet. Allt i sin ordning.

Men var kommer den undermåliga journalistiken in i bilden? Ja, Vasabladet låter en anonym förälder berätta att ”åtminstone ett tiotal elever” hade gått hem vid elvatiden. De vågade inte inte vara i skolan eftersom de visste att fysikläraren skulle få beskedet om uppsägningen vi 12-tiden. Var det så att det var elevernas föräldrar som uppmanat dem till det? Jag bara undrar.

Den anonyma föräldern berättar för Vbl:s reporter Mayvor Stagnäs varför eleverna valde att gå hem. Jag citerar: ”De var rädda för att han (Thomas Illman alltså. Min anm.) skulle begå någon form av våldsbrott, antingen skjuta omkring sig eller spränga någon egenhändigt tillverkad bomb, säger föräldern”. Att Vasabladet låter en förälder anonymt sprida sådan dynga i reportaget är fullkomligt obegripligt.

Det har hänt sig att jag å det varmaste rekommenderat någon ledare eller artikel i Vasabladet att läsas och begrundas. Nu har jag orsak att göra det igen. I dagens VBL ingår en artikel under rubriken ”Allt kan inte vara roligt”. Roten till att artikelskribenten fattat pennan är händelsen vid Alphyddans skola i Helsingfors som slutade med att en lärare fick sparken.

Vbl-artikeln är skriven av signaturen ”Österbottnisk högstadielärare”. I ett ledarstick förklarar Viveca Dahl orsaken till att skribenten tillåts uppträda anonymt. Dahls förklaring är befogad och saklig. I mindre detaljer har jag möjligen en annan uppfattning än artikelskribenten men jag tvekar inte att ge honom/henne en full tia som vitsord. Läs artikeln!

I Vasa Övningsskola verkar det också som om problem skulle finnas. En lärare vid namn Thomas Illman har råkat i skottgluggen. Om det är barmhärtiga samariter som omringar honom just nu eller en flock hyenor kan jag inte bedöma. Skall bli intressant att följa med skeendet den närmaste framtiden.

Det har gått nästan sextio år sedan presenterandet och snörknyckandet på Alskathemmet. Både Folke och Herbert har mognat till män. Men det bler mer trubbel på juniorveckan under 1950-talets första halva. Härom skall jag förtälja.

Kvällen innan jag tillsammans med Birger Sten skulle stiga på bussen i Replot och åka till Alskathemmet gick ett fantastiskt rykte genom hembyn. Erik Beijar från Vasa IFK hade meddelat att han på torsdagskvällen skulle komma ut till Replot och instruera oss pojkar i fotbollsspelets innersta hemligheter. Och vi, två fotbollstokiga pojkar, skulle befinna oss på ett kristet juniorläger. En fruktansvärd ekvation. Vad göra?

Nöden har ingen lag. Vi tillbringade tisdagen, onsdagen och nästan hela torsdagen på lägret. Men hur skulle vi bete oss för att få vara med under Beijars instruktionskväll? Vem var Erik Beijar? Jo, han var en av de klarats lysande stjärnorna i IFK och landslaget. Hade blivit finländsk mästare, senast hösten 1953, och spelade också i Finlands lag i OS i Helsingfors. För oss var Erik antagligen långt större än dagens Ronaldo och Beckham.

Pojkar är påhittiga och uppfinningsrika. Under torsdagen berättade jag för lägerchefen Börje Sandvik att mor Ellen innan avfärden sagt att jag måste komma hem från lägerveckan senast på torsdagskvällen för att rensa potatislandet. Birgers mor Elsa hade också samma önskan/krav när det gällde Birger. Sandvik såg nog aningen fundersam ut när jag lade ut texten men gav oss lov att avbryta lägervistelsen och åka hem. Segern var vunnen och glada satte vi oss i bussen som förde oss hem.

Väl hemkomna möttes vi av budskapet om att landslagsspelaren Erik Beijar meddelat att han fått förhinder och att hans besök framflyttats till ett senare datum! Där stod vi med tvättade halsar. Men det var inte slut därmed. Några dagar senare strålade jag samman med kyrkoherdskan Margaretha Kankkonen som ordnat lägervistelsen för oss. Hon hade ett ”ärende” till mig och Birger.

Det var nämligen så att vi för lägervistelsen fått några markor ur församlingens kassa. Nu hade kyrkoherdskan hört att vi avbrutit vistelsen i förtid vilket betydde att vi måste återbetala hälften av vistelsebidraget till församlingen! Något vi gjorde med långa tänder. Ett talesätt som i tiden användes rätt flitigt i min hemby löd: Skall man hamna i olycka bör man nog hjälpa till litet själv också! Så var det sannerligen.

När vi satt vid matbordet denna dag med radion påslagen råkade det sig så att högmässan kom från Malax församling. Radiorösten som introducerade programmet berättade bland annat att mina vänner Dagmar och Folke Forsberg skulle läsa dagens bibeltexter. Något de gjorde helt bra och med bärande röster. Fru Dagmar har jag träffat mera sällan men eftersom Folke varit aktiv in kommunpolitiken i flere årtionden har vi träffats rätt ofta.
                                                                                                                                                                                            Första gången jag träffade Folke Forsberg var i medlet av 1950-talet under en juniorlägervecka på Vasa svenska församlings sommarställe Alskathemmet. Året kan möjligen ha varit 1954. Unga pojkar och flickor samlades för en vecka i härlig natur. De kom från olika håll i Österbotten. Minns att Terjärv var väl representerat. Börje Sandvik var lägerbas. Vi var två gossar från Replot. Jag och en jämnårig kompis vid namn Birger Sten.

Den första dagens kväll samlades vi på flaggplanen och till programmet hörde att vi skulle presentera oss för varandra genom att skaka tass, nämna vårt namn och namnet på den by eller stad vi kom ifrån. När jag kom fram till en rätt storväxt pojke sträckte jag fram handen och sade Herbert Lindén från Replot. Den rätt  storväxte gossen såg aningen mallig ut och svarade: Folke Forsberg från Malax och jag är av prästerlig släkt! Och visst var han det. Hans farbror John Forsberg hade varit t.f kyrkoherde i Replot en kortare period i början av 1950-talet. Så nog var Folke av prästerlig släkt.

En rätt stor del av pojkarna hade sitt nattkvarter i ett gavelrum uppe på vinden. Vi var ett 15-tal som låg i en lång rad. Börje Sandvik hade ordinerat Folke till någon form av stugoäldste i rummet. En uppgift han skötte med stor nit. Han hade sin viloplats mitt i raden. Några sömnproblem hade han inte. För det mesta sov han på rygg med stortårna pekande mot taket.

En kväll föreslog en pojke från Terjärv, vill minnnas att hans efternamn var Nilsson, att vi skulle skoja en aning med Folke. Herr Nilsson hade hittat ett snöre som var cirkus 15 meter långt. På natten kröp han fram till Folke och slog ett halvslag runt han ena stortå. Han gav den ena snörändan till mig och tog den andra ändan med sig till sin bäddplats. Folke vaknade inte utan slumrade gott. Så knyckte vi i tur och ordning i snöret och efter en stund vaknade Folke, satte sig upp och tittade omkring sig. Allt var frid och harmoni och Folke somnade igen. Efter en stund upprepade vi snörryckandet. Då blev det liv i luren.

Följande morgon avgav antagligen stugoäldstarna rapport till Börje Sandvik. Jag antar att Folke rapporterade om snörryckandet eftersom Sandvik tog snörryckarna avsides och höll en mera personligt formad ”andakt” för dem. Något straff fick vi inte men de återstående nätterna fick nog Folke Forsberg stortå sova i lugn och ro. Nu, den 21 april 2013, satt jag i Närpes och lyssnade till Dagmar och Folke Forsberg när de med bärande röster läste sina bibeltexter. Begick jag en svår synd när jag brast i skratt? Knappast. Och nog kan jag 2013 ana att Folke faktiskt är av prästerlig släkt!

En 40-årig dansk man vid namn Jimmy Knigge säger att han tatuerat sig för ”sista gången”. Danska dagstidningar har ett stort reportage om vad som hänt honom på grund av att han, som han säger,” levt för tatueringar hela sitt liv”. Följden av hans sista tatuering blev att läkarna var tvungna att amputera hans vänstra ben ovanom knäet. Mitt liv är ödelagt, säger Jimmy Knigge.

Vad hände? Ja, nu ett av hans ben på grund av sviterna efter en ”mäktig” tatuering avkortats ett antal gånger och endast en liten stump finns kvar. Förhoppningsvis har Jimmy bevarat så mycket av förnuftet att han håller fast vid löftet till sig själv att de nu får vara slut på tatuerandet.

I reportaget säger läkaren Jörgen Serup på hudkliniken Bispeberg Hospital att han varje vecka får ta emot patienter som fått kraftiga allergiska reaktioner av tatueringar. Just nu diskuteras ett nytt lagförslag där tatuerare frivilligt skall kunna registrera sig. Branschen skall sedan kontrollera att lagar och regler följs.

Jimmy Knigge tycker att detta ”bara är ett sätt för politikerna att frånsäga sitt ansvar”. Knigges påstående känns märkligt. Var fanns hans eget ansvar när han lät klåpare inom tatueringsbranschen förstöra sin kropp? Den frågan kan ställas.

Jörgen Serup villa gärna berätta för alla, speciellt unga människor, hur galet det kan gå. Jag hoppas bara att de unga skall tänka sig för, säger han. Men jag förstår att det inte är så lätt för unga människor att bevara förnuftet när deras idoler hud mest påminner om den senaste färgkatalogen från Dickursby Färgfabrik.

Brännvinsföretaget Alko har ett förvaltningråd där det bland andra sitter ett antal riksdagsledamöter från de politiska partierna. Vasabladet återger på sin nätsida en notis från Aamulehti som förtäljer att rikdagsledmöterna, antagligen också andra ledamöter i förvaltningsrådet, får sig tillsända 36 vinflaskor årligen. Gratis givetvis och troligen med hembärning.                                                                                                                                                                                                               Med tanke på de rätt låga löner våra parlamentariker lyfter är de 36 gratisflaskorna säkerligen mycket välkomna. Nog måste förvaltningsrådets medlemmar ha möjlighet att ta sig en ”hakkarainen” när kvällen skymmer. Indirekt är ju gåvan finansierad av oss skattebetalare och skall väl närmast ses som en dold socialhjälp.

De flesta känner till att Vasa och Umeå haft färjförbindelse i årtionden. Kaskö torde vara en av landets minsta städer med färjförbindelse. Jag skriver torde av den enkla anledningen att jag inte är helt säker. Men med vilken stad har Kaskö haft färjförbindelse under en rätt lång tid? Grunna på frågan och ge ett svar!