Byfånen funderar

I det föregående inlägget, nr 42 alltså, citerar jag min ”klasskompis” Peter Albäck när han på Radio Vegas nätsida skrev: ”Jag har ju flere gånger uppmanat Herbert att ställa upp i allmänna val. Ett fint tillfälle för Herbert att visa hur mycket stöd han får.” Peter rekommenderar mig också att prova min lycka i valet av finlandssvensk Lucia. Vi kan börja med Luciavalet.

Jag är fullkomligt reda att kandidera som kandidat till Lucia i Kronoby. Ett enda krav har jag och det är att Peter Albäck också kandiderar i samma val. Jag tror verkligen att jag skulle ha en stor chans att slå honom. Trots hans hemmaplansfavör. Eftersom jag har ett gott hjärta uttalar jag även önskemålet, om jag nu blir vald, att Peter Albäck samt signaturerna Centerback, Tärjäboi samt Fakta ställer upp som stjärngossar. Ytterligare ett önskemål är, om jag nu blir vald, att min gode vän, förre kommundirektören i Kronoby Gösta Svenfelt, håller talet till Lucia. Pensionerade konstapeln Pekka Saajoranta ser givetvis till att ett korrekt valresultat presenteras. Det får under inga omständigheter hemligstämplas. Nog om Luciaval.

Så till frågan om att ställa upp i allmänna val. Första gången det hände var i Ekenäs hösten 1976. Jag invaldes inte i stadsfullmäktige utan blev Sfp-gruppens första suppleant. Dock kom jag att sitta med i alla fullmäktigemöten som inkallad suppleant. Minns jag rätt fattades knappt tio röster från inval. En rätt bra start. Sedan kom jag att kandidera i Vasa samt Korsholm och blev invald i stadsfullmäktige respektive kommunfullmäktige med rätt höga röstetal. Däremellan var jag också elektorskandidat i presidentvalet 1988. Ställde upp som obunden direkt på socialdemokraternas lista för Mauno Koivisto. Så jag har nog gjort mitt när det gäller att ställa upp i allmänna val. Redan på den tiden när Peters föräldrar bar ut och tömde hans potta i morgongryningen.

Inför kommunvalet hösten 2008 blev jag positivt överraskad hur ”eftersökt” Byfånen var. Rätt överraskad var jag när man tog kontakt från Centerpartiet och bad mig kandidera. Jag förde ett närapå halvtimmen långt samtal och avslutningsvis tackade jag för vänligheten men meddelade att jag, när mandatperioden 1996-2000 var över i kommunfullmäktige i Korsholm, beslöt att lämna politiken för gott. Tjugofyra synnerligen aktiva år fick räcka. Hade jag ställt upp för Centerpartiet i Närpes i höstvalet 2008 hade Centern med stor säkerhet behållit ett par platser i stadsfullmäktige. I valet förlorade Centern alla platser, fyra till antalet, i stadsfullmäktige. Främst på grund av Peter Albäcks bärsärkande och svinaktiga lögner om distriktets egna kandidater. SDU-gänget i Närpes bidrog säkerligen med smaskiga uppslag till förtal av kandidaterna.

Som jag skriver i boken ”Byfånen funderar”, som kan betraktas som mina politiska memoarer, har jag ljusa, fina och härliga minnen från åren i finlandssvensk kommunpolitik. Jag mötte trevliga, hederliga och hyggliga människor från alla partier. Debattens vågor gick ibland höga men aldrig förföll någon enskild politiker eller partidistrikt till att spela de taskspelarkonster som Centerns svenska distrikts ledning spelat de senaste åren.

På Radio Vegas nätsida ingår en rätt tårdrypande skildring angående Peter Albäcks beslut att lämna bloggandet. Alla har varit så dumma med honom och till och med dragit in familjen i eländet. Hans insändare i gårdagens Sydin var om möjligt än mer tårdrypande. Jag kunde inte låta bli att lämna följande kommentar på Radio Vegas nätsida:

”Det är skäl för kommenterarna att minnas att endast en bråkdel av den debatt som förts på Bloggen.fi med Peter Albäck som en av huvudfigurerna har rört konkreta politiska spörsmål. 98 % av Albäcks skriverier har rört sig om lögn och förtal som ingenting har med politik att göra. När det gäller mig och Albäck har vi endast diskuterat två fall av konkret politik. Fallet Sibbo och Karlebys orientering. I båda fallen har vi, så långt jag kunnat se, hyst samma åsikt. Sedan har vi länge fajtats om det närmast skrattretande försöket av ledningen för svenska distriktet att frisera resultatet för dess del i kommunalvalet 2008. Upplägget bakom bluffen var smått genialiskt men så omdömeslöst att det förvånar.”

Peter Albäck svarar:

”Gissar att Herbert Lindéns skratt kommer att fastna honom i halsen. Många är vi redan som har skrattat åt honom i över ett år. Jag har ju flere gånger uppmanat Herbert att ställa upp i allmänna val. Snart är det ju Luciatider igen. Ett fint tillfälle för Herbert att visa hur mycket stöd han får. Hans vita hår skulle säkert dra röster som en soptunna drar till sig ”bollflugor.” Det är på den nivån Herbert är suverän. Kanske hans gamla vänner inom pingströrelsen skulle ta honom till nåders igen efter alla återsmällda dörrar under årens lopp.”

Jag tyckte Peters kommentar på Radio Vega var så gullig att jag inte kunde motstå frestelsen att skriva ner den. Låt vara att nivån på kommentaren ligger i paritet med de ”genialiska” kommentarer han skrivit på bloggen under nästan fyra år. Jag vet inte vilken tävling Peter skulle lämpa sig för. Knappast något Luciaval i Kronoby men som kandidat till en tävlingen om vem som ljugit och bluffat mest i republiken de senaste femtio åren vore han direktkvalificerad. Som motkandidat kunde ”kreivi Lindgren” lämpa sig. För tre årtionden sedan lyckades han sol & våra närmare ett 100-tal kvinnor i Finland, Sverige och Norge. Lovade dem giftermål och lurade till sig deras pengar. Minns jag rätt så var han samtidigt förlovad med 92 damer! En hade visst köpt en Harley Davidson åt honom. Kampen skulle säkerligen bli hård om Kungakronan! Antar dock att Peter Albäck i Österbotten skulle samla minst 90 % av rösterna. Valresultatet skulle inte hemligstämplas.

Har bilat upp från fritidsstugan i normal ordning för att läsa dagstidningarna samt efter det kasta ett getöga på bloggen. Har svarat på några kommentarer i vanlig ordning. Innan jag återvänder till fritidsoasen i Nämpnäs skall jag dock försöka få ihop ett inlägg. Läste på en annan blogg häromdagen att man inte är någon ”riktig” bloggare utifall man inte skriver ett inlägg varje dag. Den som förde fram den tanken tog i aningen för kraftigt. Inte har jag skrivit inlägg varje dag men å andra sidan har det kunnat bli upp till fyra inlägg per dag ibland!

Gårdagens lilla nyhet var att Peter Albäck i ett ”pressmeddelande” hälsade att bloggandets tid nu definitivt är över för hans del. Om beslutet var en följd av de ”omskolningsdagar” han bevistade kan jag inte uttala mig om. Helt omöjligt är det inte. Personligen tror jag inte det dröjer alltför länge innan Peter återupptar bloggandet i gammal ”god stil”. Om jag blir sannspådd eller inte får framtiden utvisa. Någon förlust för bloggen är hans sorti inte. Tvärtom.

Min egen framtid på Bloggen.fi ligger i mina egna och Herrens händer. Inte skulle det vara någon förlust för bloggvärlden om jag senare denna dag skulle sända ut ett pressmeddelande om att jag slutar blogga. Något jag inte kommer att göra. Igår beslöt jag nämligen att fortsätta. Åtminstone fram till riksdagsvalet i april månad 2011. Jag vill ju för allt i världen vara med i den diskussion som följer när Peter Albäck, som han så högtidligt lovat!, publicerar det hemliga protokoll som, enligt hans ord, finns i Centerpartiets arkiv. Ett hemligt protokoll som entydigt visar, alltfort enligt Albäck, att Stefan Wallin sålt Karlebyborna norrut. Inte för trettio silverpenningar utan för att hålla procentspärren för politiska partier vid 3,5 procent. Från ”säkra källor” inom centern lär han ha fått sådana uppgifter. Dessa ”säkra källor” är högst troligt samma ”säkra källa” som meddelat honom att jag i tiden, under många år dessutom!, arbetat som pingstpredikant (pastor) inom den finlandssvenska pingströrelsen men av någon orsak fått sparken. Peter hävdade den 19.1.2010 på tvenne bloggar att alla inom centern känner till att så varit och är fallet!

Vädret synes bli rätt vackert i Närpes denna dag. Åtminstone ser jag inga större anhopningar av tunga regnmoln över min stora hemstad. Det ser med andra ord ut att bli en ljuvlig dag. Det blir arbete ute på tomten i Nämpnäs. Närmast blir det att klyva kapad ved. En oerhört rolig sysselsättning om man tar det med förstånd och god teknik. Jag har bådadera i övermått! Nåja, detta var nu några små krumelurer efter den stora nationella nyheten att en bloggare beslutat lägga av.  

Hans Nikula har ett nyskrivet inlägg på sin blogg som jag till stora delar finner mycket sakligt. Dock några små randanmärkningar. Så länge jag kan minnas tillbaka i livet på bloggen har Hans Nikula skrivit förträffliga inlägg. Det märkliga är dock att efter några läsarkommentarer som hållit sig till texten i inlägget så har kommenterandet barkat åt skogen. Något som Hans dessvärre har Peter Albäck att tacka för i allra högsta grad.

Något Hans Nikula bör vara medveten om är att hans blogg, efter det Peter Albäck egen blogg, stängdes hösten 2008, varit något av en skyddad verkstad för honom. En verkstad där han ostörd samt i lugn och ro kunnat ljuga, förtala och smäda. Utan att Hans Nikula någonsin försökt återföra honom till hederlighet och ärbarhet. Något jag nog ibland storligen förundrat mig över. Givetvis tänker jag då för egen del på de rent vidriga lögner Albäck presenterade på Kväämbacka den 19 januari 2010. Men vänskapen med Peter sätter kanske hinder i vägen när det gäller att ryta till. Förståeligt och mänskligt.

Mycket litet av konkret politik diskuteras på våra bloggar. För mig är det ett medvetat val eftersom jag varit borta i drygt tio år från vardagspolitiken. Något som däremot ventileras ofta är moralen och etiken i politiken. För Centerpartiet, och enkannerligen för det svenska distriktets ledning, har synbarligen lögnen blivit ett fullt accepterat instrument i det politiska arbetet. Då avser jag inte i första hand det famösa och omdömeslösa bluffandet med valresultatet från kommunalvalet hösten 2008. Även om det är helt ofattbart.

Demokratin är ett kosteligt ting som bör vårdas som en blomsterrabatt. I en demokrati är åsiktsbrytningar ett normalt tillstånd. I dessa åsiktsbrytningar uppstår det inom alla politiska partier spända lägen och frossbrytningar. De är i regel ingenting att vara rädda för. Men folk måste också läras att inte blanda havregryn och mannagryn. Det har gett mig många goda skratt, för att nu bara ta ett exempel, när Peter Albäck, sur över att jag lyft hans ljugande och bluffande på bordet, hävdar att jag hatar Centerpartiet och vill det illa. Så är givetvis inte fallet. Dock inger det mig en viss oro att partiledningen synbarligen accepterar, och belönar, det ljugande Peter Albäck sysslar med. Alltför ofta i sin distriktsstyrelses namn. Något släktskap med demokrati har detta bärsärkande inte haft, har inte och kommer aldrig att få.

PS. Klockan är 19:15 och jag läser med en viss förvåning på Vbl:s nätsida att Peter Albäck meddelat att han slutar skriva kommentarer på bloggar som sorterar under Bloggen.fi. Troligen tar han nu sin egen blogg på Blogsprot som arena. Det senaste inlägget på den egna bloggen härstammar från 3 november 2009 och den senaste kommentaren från medlet av juni månad samma år. Jag antar att det är partiledningen som möjligen slagit näven i bordet och meddelat: Nu får det räcka med farserandet! Inte en dag för tidigt. Att Peter äntligen tycks ha insett att han med sitt ljugande och bluffande berett familjen lidande är hoppfullt. Att detta inte gått upp förrän nu är märkligt. DS.

 Läser på den svenska dagstidningen Dagens nätsidor om en amerikansk pastor, han heter Terry Jones och leder en större församling i Florida, som fått för sig att den 11 september bränna flere hundra exemplar av Koranen. Antar att det blir ett offentligt spektakel med mängder av församlingsmedlemmar, press och TV på plats. Jag, och kanske någon annan läsare, ställer frågan: Hur galen får en pastor vara?

Bokbål är inget nytt. Under Hitlers era i Tyskland brändes ofantliga mänger böcker. Och nog har himlen upplysts av bokbål långt senare också. Pastor Terry Jones menar att Koranen innehåller lögner. Säkert har han rätt på den punkten. Men skulle vi bränna alla böcker som ”innehåller lögner” kunde vi samtidigt som pastor Jones eldar upp Koranen kasta miljoner exemplar av de amerikanska ”mirakelpastorernas” böcker i brasan. Eller hur?

Vi som ibland ögnar igenom i Sverige utkommande damtidningar vet att det rätt ofta ingår reportagen under rubriken ”Direkt ur livet.” Många av oss väntar just nu med spänning på att sändningen i teven från finnkampen skall börja. Då kan det vara avslappnande med en historia direkt ur livet. Historien utspelade sig antingen i slutet av 1960- eller 1970-talets början.

Ett Vasaföretag byggde studiebostäder i Vöråstan i Vasa. Vill minnas att projektet hette Lärkan. Bland de många timmermännen fanns en eminent man från Replot. Ansvarige byggmästaren hade sina rötter i Vörå. Man spikade, armerade och gjöt betong för brinnkära livet. Tidtabellen var stram. En dag satt byggmästaren på sitt arbetsplatskontor i djupa tankar. Vöråbor har ju en tendens att förfalla till ”djupt tänkande.” Så ringer telefonen.

I andra ändan av telefonlinjen, mobiltelefoner fanns lyckligtvis inte då, och en ljuvlig damstämma önskar få timmermannen från Replot i telefon. Byggmästaren söker upp honom och meddelar om det väntande telefonsamtalet. Det är en dam på tråden, säger han med glimten i ögat. Timmermannen är gift och har fem välskapta barn.

Inkommen i kontoret fattar han telefonluren och presenterar sig. Vi kan ge honom namnet Frans Teräs. Damen blir lycklig över att höra hans röst, tackar för senast men meddelar att ”för senast” betydde att hon är gravid och väntar deras gemensamma barn. Håret reser sig på Frans Teräs och han hävdar bestämt att hon ringt fel person. Nej, nej jag känner ju igen din ljuva och manliga röst. Minns du inte att vi dansade natten lång på Työväentalo i Brändö för tre månader sedan och sedan blev det som det blev och efter sex månader föder jag vårt kärleksbarn? Svetten slår ut i pannan på Frans Teräs och byggmästaren från Vörå springer ut ur kontorsbaracken och skrattar av hjärtats lust och gamman. Nu är Frans Teräs i knipa.

Men herr Teräs ilsknar till och berättar för den ringande och gravida damen att senast han dansat på Työväentalo i Brändö/Vasa var sommaren 1952. Då låg Vasaångaren ss Solbritt vid kaj i Vasklot hamn och en lördagskväll åkte faktiskt några besättningsmän till Työväentalo i Brändö/Vasa för att ta sig en svängom. Den gravida damen inser möjligen att hon ”tagit miste” och Frans Teräs hotar möjligen att göra det hela till ett fall för polisen. Samtalet är slut och byggmästaren kommer in i kontoret igen. Frans Teräs berättar storyn och herrarna brister ut i ett förlängt skratt. Sedan återgår de till arbetet med studiebostadsprojektet.

Det visade sig sedermera vara att det var en charmör från en Vasa närliggande by som var fader till det blivande barnet. Det fanns gott om charmörer med efternamnet Teräs och damen hade förmodligen ringt runt till byggnadsfirmorna i Vasa och kollat upp alla Teräsar. Just denna dag stod Teräsen från Replot på rundringningslistan.  Men han hade, som tidigare sagts, senast dansat på Työväentalo på Brändö sommaren 1952. Jag vet inte om damen någonsin fick reda på den rätta Teräsen! Detta var hämtat direkt ur livet! Berättat av timmermannen själv.

Bästa läsare! Du som har nått bergets topp när det gäller visdom och mogenhet kan fundera över vad du sysslade med den 9 augusti 1953. Själv besökte jag Vasa just den dagen. Vädret var strålande och jag satt men glasstrut i en parksoffa på Hovrättsesplanaden. Bredvid mig satt en dövstum man med en liten kappsäck framför sig. Han verkade ofattbart glad och upprymd. Orsaken till glädjen och upprymdheten försökte han förklara för mig. Jag förstod ingenting.

Då företog han sig något rätt märkligt. Gångarna i stadens esplanader hade på den tiden en yta av sand. Mannen ställer jag sig på sina knän på sanden, tar fram en blyertspenna och med den ovässta ändan skriver han i sanden: 8 augusti, Bud Held kastat spjut 80.40! Då tog det eld i mig och jag förstod att amerikanen Bud Held satt nytt världsrekord i spjutkastning. Jag är inte helt säker på det men jag vill minnas att det ikraftvarande värdsrekordet vi den tiden innehades av finländaren Yrjö Nikkanen och löd på 78.70. I Pauligs kaffepaket (250 gram) fanns samlingsbilder av framgångsrika finländska idrottsmän och åtminstone sommaren 1952 var Yrjö Nikkanen världsrekordhållare!

Vi borde givetvis ha varit sura över att en finländare blivit av med sitt världsrekord men det var vi inte. Vi gladdes ofantligt över att Bud Held som första man i världen hivat spjutet över åttio meter. Till saken hörde att Held kastat med ett stålspjut. Om Bud Helds fruktansvärt långa kast någonsin godkändes som världsrekord vet jag dessvärre inte. Detta lilla idrottsminne enbart som en uppvärmning inför friidrottslandskampen mellan Finland och Sverige på Olympiastadion på fredag och lördag. Samt givetvis fotbollsmatchen mellan Närpes Kraft och Sundom IF på Arenan i Sundom denna kväll.

Såg med en viss förväntan på det första programmet med Robert Aschberg som sändes i FST på kvällskvisten igår. Tyckte dessvärre att det hela var rent eländigt. Den enda agerande i programmet Robban som får någorlunda godkänt vitsord, enligt mig alltså, var Tuomas Enbuske.  Förhoppningsvis håller de kommande avsnitten en betydligt högre nivå.  Bör kanske tillägga att jag i övrigt tycker att FST sänder helt ypperliga program. Men första avsnittet med ROBBAN var en katastrof…..

 Jag är knappast ensam om att i tiden ha upplevt landskampen i friidrott mellan Finland och Sverige som något av ”årets händelse” på sportsidan. Under hela 1950-talet var det radion som gällde. Enzio ”Kim” Sevon och Pekka Tiilikainen refererade i regel och de lyckades skapa en härlig stämning. Sevon på svenska och Tiilikainen på finska.

Dagarna före landskampen presenterade Vasabladet rätt utförligt de som uttagits att representera Sverige och Finland samt deras årsbästaresultat. Utgående från presentationen satt jag, och möjligen någon annan, och räknade ut hur landskampen skulle sluta. Ibland gick det en uträkningen men lika ofta uppåt väggarna. I början av 1960-talet kom televisionen in i bilden och allt förändrades på en gång. Landskamper i friidrott var mycket vanliga på den tiden. Finland mötte bland Frankrike, Ungern, Italien, Norge med flere länder. Idag är det väl endast landskampen mellan Finland och Sverige som återstår.

Det var mycket nerv ibland i finnkampen. Påminner mig att svenskarna ibland lämnade in protest mot en finländsk kulstötare vid namn Yrjö Puntti. Han hade en säregen stil och nådde ibland längder på uppemot sexton meter. Om han någonsin ”diskades” minns jag inte. Medeldistansarna på 800 och 1500 meter hamnade ofta i ”slagsmål” och diskningarna var legio. Under 1970-talet var de finländska långdistanslöparna i en klass för sig. Med Lasse Wiren, Pekka Päivärinta och mången annan i praktslag. Påminner mig att herrarna under ett lopp, tror det var 10 000 meter, stannade upp när klockan ringde för sista varvet och inväntade de slutkörda svenska löparna. Det var, åtminstone i mitt tycke, rätt osportsligt.

Sverige har vunnit rätt ofta de senaste åren. Både på herr- och damsidan. Detta efter en finländsk segersvit under närmare tjugo år. Hur det går i år är svårt att sia om men på herrsidan håller jag Finland som favorit. På damsidan torde Sverige ta en klar seger. Från min synvinkel blir det oerhört intressant att följa Närpeskillen Jonathan Åstrands framfart. Enligt vad dagspressen berättat kommer han att löpa såväl 100 som 200 meter samt korta stafetten. Det skall bli riktigt roligt att bänka sig framför teven under veckoslutet. För kanske femtionde gången i följd. Innan teven kom var det tio år framför radion. Sammanlagt sextio gånger finnkamp. Inte illa. 

Jag tror mig kunna räknas in i skaran som har bevarat förmågan att kunna glädja mig åt små saker i livet. Häromdagen stod glädjen högt i tak. Orsaken var ett telefonsamtal från Ulf Ehn som basar för Vasa Andelsbanks kontor i Replot. Ända sedan jag våren 1984 gav ut min debutbok ”Herberts vänner” har jag njutit förmånen att ha dem till försäljning på bankens filialkontor i Replot och Björkö.

Nu har bankens ledning verkställt beslutet att lägga ner Björkökontoret. Vilket sannerligen inte var något glatt budskap för Björköborna. Budskapet från Ulf Ehn som gladde mig var att det i Björkökontorets arkiv hittats drygt ett tiotal av min debutbok från 1984. Verkligheten är den att jag har endast ett (1) slitet exemplar i min ägo och jag har många gånger ångrat att jag inte tog undan något tiotal av upplagan när boken i tiden kom från tryckeriet. Nu får jag från bankens Replotkontor hämta 15 stycken exemplar! Undra på att jag hoppade högt av glädje.

Jag lät trycka upp min debutbok i 1000 exemplar. Något som också varit fallet med de fyra böcker jag senare givit ut på eget förlag. ”Över stormigt hav” år 1992, ”Jag var på väg” är 1993, ”Brikiga blad” år 2007 samt ”Byfånen funderar” år 2009. Av de fyra senaste böckerna har jag ”lagt undan” ett 50-tal böcker för eget behov. Det är alltid roligt att när någon god vän fyller år, för att nu nämna ett exempel, sticka en bok i handen och gratulera. Exemplaren av ”Herberts vänner” som hittats i Björkö kommer jag att vakta och förvalta väl.