Happiness – is taking things as they are

Igår hade jag sista lektionen på den kurs jag precis gett/undervisat. Studenterna ska ännu lämna in en uppgift men jag träffar dem inte fler gånger i klassrummet. Därför la jag kursutvärderingen i slutet av gårdagens lektion och nu sitter jag och slickar i mig segerns sötma.
     Jag fick ett snittpoäng på 9 av 10 möjliga vad gäller kursen som helhet och fick öppna kommentarer som lät så här:

”utan tvekan varit den
bästa kursen under utbildningen”, ”En superkurs! Om inte den bästa”,
”En av de bästa kurserna under utbildningen!”, ”En av de bättre
kurserna på socionomprogrammet”, ”Top 3 på hela utbildningen”

Studenterna går på termin sex så de har ju ändå hunnit ha en del kurser innan de dök upp hos mig… Jag njuter. Jag har inga problem att vara nöjd då jag presterat något bra!
     Samtidigt funderar jag över det att jag i stort sett aldrig lämnar ifrån mig/presterar något halvdant och hafsigt. Det var ju delvis de dragen i mig som drev mig in i en sjukskrivning – påhejat av universitetets dåliga strukturer och bromsar. Under sjukskrivningen bannades jag över att jag har så svårt att sänka mina egna ambitioner. Tänkte att det kanske var en nödvändighet att göra det för att inte ”trilla dit igen”. Nu tycker jag mig ha en sundare tanke där jag tänker att jag inte kan förändra mig själv för mycket. Jag skulle ju inte må bra av att börja prestera dåligt heller! Vad det handlar om är att jag måste välja hur mycket jag ska ta mig an! Om jag under en termin tar mig an en kurs som jag vill göra bra så är ju det rimligt och då kan jag sitta där och känna sötman efteråt. Om jag däremot får för mig att jag under en och samma termin ska försöka planera en ny kurs, gå på den och den och den konferensen och samtidigt skriva den ansökan klart och de där två artiklarna… Ja då är det ju troligtvis så att jag inte kommer att lyckas särskilt bra med någonting.
     Jag ska alltså fortsätta leverera goda resultat men jag väljer mina områden med omsorg.
     Jag har föresten bara två ytterligare tider bokade hos psykologen.. Sen är jag ”klar”! Två och ett halvt år senare kom jag ut som denna kloka människa. Nice.

Jag har upptäckt en intressant bieffekt av min undervisning.
     Efter att jag ganska länge känt mig rätt avtrubbad, intressemässigt, på jobbet så upptäckte jag till min glädje att studenternas frågor och nyfikenhet också väcker min egen upptäckarglädje igen. De sticker in på en del sidospår i sina frågor och jag berättar det jag vet om ämnet. Ofta dock så har jag en uppfattning som jag bygger på något jag fångat upp någonstans men jag minns inte längre var och vilket stöd jag egentligen har för mina uttalanden.
     Så i förrgår kom jag på mig med att ägna tre timmar åt att söka i databaser och läsa artiklar om en viss aspekt som studenterna frågat om. Jag ville ta reda på så att jag kunde förmedla det till dem och helt plötsligt tyckte jag själv att det var roligt att leta fram informationen. Det var inte på samma sätt som när jag måste leta upp några referenser till en mening i en artikel. I de fallen känns det mer som ett måste – snudd på meningslöst ibland. Nu hade jag istället svårt att hejda mig och fick själv sätta stop. Någonting får de ju faktiskt ta reda på själva också om de får en början .

En annan sak jag tänkte på i förrgår då jag träffade min f.d. stresshanteringsgrupp var följande: Tack gode gud att jag blev sjukskriven! Om jag inte blivit sjukskriven hade jag knappast bromsat upp, tänkt efter och bejakat mina egna intressen så till den grad att jag nu kommer att ta tjänstledigt för att roa mig med en fotoutbildning. Det må låta hur klyshigt som helst, men de flesta kriser leder till något gott!

Igår åt jag middag med deltagarna från den stresshanteringsgrupp jag gick på förra våren. Jag vet jag tjatat om detta förut men det är verkligen en häftig känsla. Den kontakt man får med okända människor när man träffas i en sådan grupp är märklig. Alla blottar sig, det gråts och skrattas.
     När gruppen tog slut på våren ville vi fortsätta ses och har därefter setts för att äta middag ungefär varannan månad.
     Igår var det dags igen. Och jag kan än en gång konstatera att det är ett ofantligt stöd jag har i den gruppen. Vi har sällan någon kontakt mellan middagarna men då vi ses förstår vi varandra, peppar varandra och vi ser varandras framsteg som förebilder att eftersträva.
     Ja, jag är alltid lika glad då jag kommer hem efter en sådan kväll =).

Det är tydligen redan sju dagar sen jag skrev förra inlägget. Det är också sju dagar tills mina dagar ÄNTLIGEN blir lugnare igen.
    Tiden har bara rusat fram denna vår och då jag under påsken tittade på hur blåsippsbacken exploderade i blått och löven började knoppas insåg jag att det snart är maj. På jobbet tittar jag ut på en klippslänt som börjar vara helgrön nu och det luktade gräs i korridoren igår =). Det är ju så enkelt att tiden rusar då man har mycket att göra.
     Visst har jag gjort roliga saker denna vår men jag känner att jag är på slutrakan och jag har inte mycket krafter kvar. Jag är trött, trött och less på morgnarna… Jag puffar andra saker framför mig då jag inte orkar fatta beslut i de ärendena just nu.
     Igår hade jag det första examinerande seminariet med mina studenter och jag blev riktigt glad över vilka bra presentationer de gjorde. Jag kände mig riktigt stolt på ett sätt som jag inte brukar göra. Kanske det är så att vara lärare? Jag har bara undervisat på olika strölektioner förut och inte haft och följt en klass på det vis som jag nu har gjort. Detta alternativ är helt klart krävande – speciellt då man gör det första gången och måste planera allt in i detalj, förbereda sig osv – men också givande.
     Om sju dagar har vi det sista examinerande seminariet. Efter det… Ja efter det börjar mina dagar återgå till det mer vardagliga igen. Ahh… I can’t wait…

..ibland för att göra mig lycklig! Nu räcker det t.ex. med att ha påskledigt, få sova länge, få vakna i lugn och ro med morgon-TV och kaffe, sätta sig med mysbyxorna vid datorn och sätta igång med nästa lektion på min fotokurs i digital bildbehandling, slå igång spotify och se fram emot att fotoutställningen Årets bild 2009 på Galleri kontrast öppnar som jag tänker gå på i eftermiddag.

Glad påsk till er alla!

..fullmånen efter vårdagjämning inträffar påsken – 2009 är det den 12 april. Första lugna söndagen efter en lång period av mycket aktiviteter inträffar då man inte längre planerat in något – 2009 var det 5 april.
     I helgen tog jag det lugnt, lugnt, lugnt. Tränade funk dance/aerobic på fredag kväll och kom hem till en sushimiddag. På lördag fixade vi här hemma (städning, inoljning av möbler, storhandling osv), åt en tidig middag med vin och gick på bio. På söndag gick jag på ännu ett träningspass och sedan pysslade jag med mina bilder, som ju alltid har en lugnande inverkan på mig. Jag fick sova 10 timmar både till lördag och söndag. Inatt sov jag 9 timmar.
     Jag känner hur kraften börjar återvända och det är så  SKÖÖNT! Det är också skönt att veta att jag kan ladda upp batterierna så pass snabbt också. Jämfört med förut då en natt med lite sömn krävde flera dagars återhämtning. Nu klarar jag en sådan natt, men blir fortsättningsvis trött då jag kört på för länge… vilket ju är rätt normalt.
     Så till något annat: Påsk. Vad betyder påsken för dig? Det här med påsktraditioner tycker jag är lite förvirrande. Hemma i österbotten då jag var liten gick vi som påskhäxor, åt mängder av godis och såg på påskbrasan. När jag blev lite äldre handlade det om att gå ut (och hälla i sig en hel del alkohol). Här i Sverige är det ett himla tjat om ägg, lax, sill och lamm som tydligen MÅSTE va’ med på påsken enligt morgon-TV. Jag tror aldrig jag hade ätit lamm förrän jag flyttade till Stockholm då jag var 19 år. Numera tycker jag lamm är gott – framför allt lammfilé.
     Vi åker till min älsklings föräldrar över påsken, liksom förra året. Jag kommer på mig att allt mer börja uppskatta denna högtid. Det är kravlös på något vis (om man jämför med julen). Det är skönt att ligga och läsa böcker en helg, promenera, umgås.. Det är faktiskt riktigt gott med lamm, ägg, lax och sill.
     Påsken ser bara annorlunda ut nu jämfört med förut – för mig i alla fall.

Det känns väldigt dubbelt just nu.
     Jag känner av stress då jag vaknar på morgonen och känner en ovilja att gå upp och gå till jobbet. Jag känner av stressen då jag är helt slut på kvällen och ändå glider tanken för lätt till de saker jag ska göra framöver.
     Samtidigt känner jag också ett intresse och en vilja att göra saker. Då jag väl sitter på jobbet och läser in/repeterar det material jag ska undervisa om på nästa lektion så känner jag mig nöjd. Jag är glad över att jag ”får” ta mig tid att faktiskt tränga in i ett ämne och strukturera upp det i mitt huvud och på mina PowerPoint-bilder. Jag gillar ju egentligen att lära mig saker, men i vardagen på jobbet tycker jag mig sällan ha tid att läsa en text så noggrant som jag gör då jag ska lära ut och förklara vad som står i texten till andra.
     Jag tycker också att det är givande med undervisningen. Studenterna dyker upp fastän de flesta lektioner är frivilliga. De sitter oftast raka i ryggarna och ser koncentrerade ut. Det blir en hel del diskussioner som visar på kloka och reflekterande tankar.
     Ändå känner jag den där typiska känslan av att jag trycker saker framför mig. Jag trodde att mitt liv skulle bli lugnt igen fr.o.m. påsk. Efter påsk kommer undervisningen att bli lugnare för min del eftersom det då i huvudsak är en del seminarier kvar och där ska ju studenterna stå för huvuddelen av innehållet och inte jag. Samtidigt har jag puffat fram andra deadlines och de lär jag få ta mig an då.
     Men jag ger inte upp hoppet! Jag bestämmer mig för att i alla fall maj kommer att bli en lugn och skön och varm vårmånad! Jag är så glad att jag tackade nej till en konferens i början av juni! Det ger mig förhoppningsvis en lugn majmånad då jag får återhämta mig och njuta av våren. Det var 12 grader varmt då jag cyklade längs med slottet och slussen igår och lyssnade till måsarna som vaknat till liv igen…