Staden stannar upp då världens höjdare ska ta sig fram. I flera dagar har man märkt av planeringen inför Irakkonferensen här i Stockholm. FN delegater och USA:s Condoleezza Rice befinner sig i stan som därför spärras av. Poliser står i varje hörn. Trafikproblem blir den självklara följden. I eftermiddags då jag cyklade hem fick jag snirkla fram mellan bilar och bussar som stod helt stilla. Polisen hade stängt av flera stora korsningar mitt inne i stan. Jag antar jag borde ha stannat upp för att få ta mig en titt på de högheter som skulle passera denna gång, men jag orkade inte. Hungrig som jag var släpade jag cykeln förbi farbror polisen och fortsatte min färd. Nu har jag fått i mig sushi på balkongen och måste börja packa… Alltid samma visa vad gäller mitt packande… Jag skulle ju ha gjort det i onsdags men så blev det förstås inte.
Så jag antar det blir en liten paus här på bloggen. Imorgon förmiddag bär det av på min nästan tvåveckors konferens- & semesterresa. Men något inlägg kanske jag lyckas flika in…
Jag har iaf bestämt mig för att ta denna konferens som en soft semestervecka. Jag bortser helt från det papper jag själv ska presentera och fokuserar på att socialisera och se nya saker. Det finns bl.a. grizzlybjörnar på Vancouver Island. Nice.
Långt ska jag flyga på fredag. Resan till Victoria, Vancouver Island, Canada närmar sig helt plötsligt med stormsteg! Lång flygning blir det.
Långt förflyttar jag mig varje dag. På universitetet har de haft en tävlig där anställda, i lag, skulle registrera hur långt de cyklar och går varje dag. Tävlingen har pågått i tre veckor och jag kan nu konstatera att jag i genomsnitt cyklar, joggar och/eller promenerar 13,4 km per dag. Det trodde jag minsann inte.
Långt har jag kommit vad gäller min sjukskrivning kunde jag konstatera igår kväll. Jag var ute och åt middag med deltagarna i min stresshanteringsgrupp. Det är roligt att fortsätta träffa dem trots att gruppen formellt är avslutad. Det är roligt att över Libanesisk meze och rött vin få prata om hur pass långt vi alla har kommit idag jämfört med då vi sjukskrevs, hur lyckliga vi kan vara över att få sitta där över vår mezemiddag.
Ja långt ska jag ännu gå i livet 
!
Min mamma ringde igår. Hon ville berätta att hon läst på rullande kalendern på lokala TV-kanalen att de som gick ut högstadiet 1993 ska ha klassträff i sommar. ”Visst gick du ut 1993?”, frågade hon. Vi funderade ett tag och enades om att det nog var så. Man skulle ringa Anna eller Linda och anmäla sig.
Jag övervägde att planera om min sommarsemester för att pricka in träffen. Jag har inte varit på någon klassträff sedan 1998 och då var ju alla så nyutflugna att man fortfarande hade rätt bra koll på varandra. Nu däremot har jag inte en aning om vart majoriteten av dem har tagit vägen. Jag tog fram klassfotot från 9an (Nej det är inte vårt foto på bilden). Vi tog en bild på hela årskursen. De flesta kände jag igen och kunde namnge. En del hade jag glömt namnen på… Men gud vad vi ser unga ut!!! Jag är så van med min 31-åriga look att jag nästan glömt bort att jag sett ut så där någon gång… Har jag blivit gammal nu?
Det skulle i alla fall vara roligt att se dem igen.
På min årskurs gick åtminstone 2 Anna och jag tror det gick 2 Linda också. Jag har fortfarande kontakt med en Anna och en Linda men inget av telefonnumren stämde. Hm.
Jag utnyttjade det nya kommunikationsmedlet Facebook och skickade en massförfrågan till de 77-or jag hade bland mina FB vänner. Visste någon något om detta och skulle någon gå?
I eftermiddags ringde då mor igen. Hon lät uppjagad. Hon ville nu berätta att hon läst fel. Flera gånger hade hon läst inlägget för att verkligen kunna ge mig rätt telefonnummer. Flera gånger läste hon det högt för mig. Flera gånger läste hon 1993 istället för 2003…
Ja, det verkar alltså inte bli någon klassfest för mig i sommar då.
Trist.
Jag har varit mer aktiv än vanligt på bloggen på sistone. Anledningen är att jag spenderar en stor del av min lediga tid framför Photoshop. Bloggen är en bra paussida då jag stundtals tröttnar på att titta på bilder.
Jag håller på gå igenom alla mina bilder från 2007. Det är rätt många… Jag sorterar vilka bilder jag kan slänga, vilka jag vill behålla ”just in case”, vilka jag vill fixa till och framkalla och vilka jag vill lägga ut på Fotosidan.se.
Jag hade avancerat fram till sommaren i Österbotten då jag insåg att jag glömt bort bilderna från min resa till Azorerna i april. Jag började med över 300 bilder som blivit 146 photoshopade bilder som ska framkallas och 28 bilder som jag lagt ut på fotosidan.
Har du lust att kika in? Jag försökte fånga naturen, färgerna och de vackra formerna. Blir du ressugen?
Ta en titt här!
Ett smakprov får du här i inlägget (bilden). Nu kan jag återgå till sommarbilderna…. To be continued…
Kvart i tre stegade jag in på Systembolaget (vårt Alko). De stänger kl tre och jag visste att jag egentligen borde ha masat mig dit lite tidigare. Mitt Systembolag ligger ett och ett halvt kvarter från mig. Lagom. Det är en mellanstor butik som ligger på krypavstånd från alkohol- och narkotikaavgiftningen, en rad härbärgen och inackorderingshem samt shoppingstråk och bostadsområden så en stadig ström kunder brukar passera genom butiken. På vardagar är det oftast lugnt. Idag, lördag, var det förstås knökfullt.
Det gick knappt att röra sig bland hyllorna. Jag räknade hur många som stod i kö och fick det till ca 20 personer i varje kö som ringlade fram till de fyra öppna
kassorna. Eftersom jag hade tid på mig där i kön så började jag fundera över det här med stängningsdax.
Visst är det konstigt! Precis innan butikerna stänger så rusar folk in. Många är småsvettiga och smått irriterade om de stressat fram från butik till butik. Man får en känsla av att många hoppas på ett sista kap innan shoppingen stängs av för den dagen. I matbutikerna däremot flanerar kunderna ofta långsamt framåt trots att portarna har låsts och meddelandet ropas ut att butiken har stängt. Men tänk på krogen vid fyrasnåret… Jösses vad gästerna känner sig snopna om de skulle behöva gå hem ensamma. Bäst att försöka hitta ett kap – det sista man gör innan man går hem.
Jag undrar vad det beror på? Är det den egoistiska människan i oss som vill ha och ha – rädd att bli utan – eller är det den stressade nutidsmänniskan som inte har förmåga att planera sin tid bättre? Ja oavsett så ska jag nog i fortsättningen försöka undvika att gå iväg vid stängningsdax igen. (bild härifrån)
Kill Bill. Redan första gången jag såg filmerna fastnade jag. Historien är inte särskilt vacker, men fängslande. Mitt bildsinne faller totalt för färgerna och fotot. Uma är oerhört fängslande, och vacker. Jag såg nyss Vol II på TV. Jag har länge velat ha dem men missade att spela in Vol I för en vecka sen. Jag blev därför tvungen att surfa in på cdon.com och beställa filmerna.
Idag fick jag en ny igen. En ny handläggare på Försäkringskassan (Sveriges svar på Kela). Vid flera tillfällen har jag fundert över hur många som berörts jobbmässigt av mitt sjukskrivningsärende – inom vård, försäkringssystem och på min arbetsplats. Många personer har kommit och gått i min rehabiliteringsprocess som nu pågått i drygt ett år. För att kunna överblicka förvirringen skrev jag ner namnen så länge jag kan komma ihåg dem.
Det började med Margaretha som gav mig en tid hos Lilian. Samtidigt drogs Helena in, via Christina1, och förstås Mirja, Börje och Kerstin. Jag gick till Mats och jag träffade Nie regelbundet. Snart kom också Christina2 och jag var på väg till Solveig men det avbokades. Janne dök upp på arenan. Sen var det dags för Urban att göra entré. Urban tog Helenas plats. Ungefär samtidigt byttes Christina2 mot Katarina1. Snabbt byttes också Urban mot Berit. Nu var det dags för Katarina2 och Ingrid att vårda mig en stund. Hastigt fick jag veta att det blir Maria som blir efterträdare till Margaretha. Och så idag blev jag uppring, efter att jag försökt få tag på Katarina1 och Berit, av Berit som då ville meddela att det nu är Gunilla som har hand om mitt ärende. Jag fick också veta att Mirja slutar och jag vet ännu inte vem som tar över.
Ska man vara riktigt noga kan jag också räkna in mor och far som stod för varsin rejäl insats. Mor kom inflygandes för att hålla om sitt barn och far flög iväg till Azorerna för att ge dottern och sig själv en smula lugn och ro. Ja, egentligen vill jag också räkna in E, M, A, C och A som semi-professionella deltagare i min stressgrupp.
Pust. Det blir 26 personer.
Någonstans trodde jag, i min enfald, att det är tänkt att de som sjukskrivs för utmattningssyndrom ska omges av ett entydigt och stabilt nätverk – kontinuitet. Fler än en gång har jag slitit mitt hår över oredan dessa aktörer emellan. Vem kan jag förvänta mig vad av? Vad förväntar sig var och en av mig? Hur många gånger ska jag behöva dra den här historien egentligen? Man ska inte tro att de sjukskrivna ligger hemma och pillar naveln.. Nej det är många personer man ska springa till!
Samtidigt har de ju alla hjälpt mig! En del mycket, andra mindre. Det är inte ofta som jag har behövt känna mig ensam.
Idag fick jag faktiskt känslan av att hela vårt samhälle verkligen är ett sammanbundet kretslopp. Min sjukskrivning ger jobb till väldigt många! Jag är en av dem som, genom sin arbetsfrånvaro, får Sverige att gå runt. Den enes död är den andres bröd… (bild härifrån)
Jag har goda nyheter! Från och med på måndag är bara en fjärdedel av mig sjukförklarad jämfört med nuvarande hälften.
Jag var hos läkaren idag. I över en timme fick jag beskriva hur det gått upp och ner den sista perioden.Vi diskuterade vad det berodde på och jag fick goda råd. Min tanke, som också hon antog, är att det inte är tiden i sig på jobbet som varit mest avgörande för att jag hamnat ur balans. Det är snarare de deadlines jag upplevt, de oregelbundna arbetstiderna, jobbaktiviteter på kvällarna och känslan av splittring mellan olika projekt och arbetsuppgifter.
Slutsats: Jag ska försöka jobba 75%, fortsätta försöka strama upp mina åtaganden, fortsätta praktisera saker som gör mig lugn och avslappnad, sova när jag behöver det samt hela tiden komma ihåg att jag måste begränsa mig. Jag kan inte gör allt, varken då det gäller jobbet eller roliga privata saker. På jobbet ska jag jobba 7 timmar om dagen på måndag, tisdag, torsdag och fredag. Mina härligt lediga onsdagar ska jag behålla.
Det är också roligt att höra läkarens bedömning att det gått så pass bra och snabbt för mig att bli bättre. Det är roligt och det stärker mig. Jag blir glad.
Jag undrar vilka delar som är sjuka och vilka som är friska nu då? Är det kanske ena benet som tillfrisknat? Eller är det några celler i skallen?
PS. Konferenspappret är äntligen inskickat till konferensarrangörerna och till min opponent. Pust. Ikväll ska jag njuta!
Jag tittar på Celebrity Rehab with Dr. Drew på Kanal 5. Det är en dokusåpa med kändisar som är inlagda på behandlingshem i Kalifornien. De vårdas för missbruk av alkohol, kokain, heroin och marijuana.
Först blev jag stum. Kan man verkligen göra reality TV av allting? Tydligen. Såporna ska ständigt bryta ny mark genom att korsa den ena gränsen efter den andra. Då Bonde söker fru går bra fortsätter man med kvinnliga bönder och gay bönder. Borde man då förresten inte byta namn på såpan?
Jag funderar över vad som är privat numera? Ingenting? Allt elände ska visas upp. Kan det vara så att kändisarna klamrar sig fast vid kändisskapet och vill visa också sitt elände – allt för att hålla sig kvar i rampljuset?
Samtidigt tycker jag vissa delar av Rehab-såpan är tänkvärda. Det är nog bra att folk lär sig att man faktiskt kan dö av en rejäl avgiftning. Jag tycker det är riktigt bra att tittare kan se att de sk. ”missbrukarna” också är människor. Ofta distanserar sig folk från ”DEM” och ser dem som svaga människor. Från mitt jobb har jag många gånger sett och insett att ”missbrukare” har ett rejält go i sig. Hur skulle de annars klara av det liv de lever? De har också en historia, känslor och drömmar.
Sen är förstås såpan amerikansk och visar just kändisar. Jag tycker det är ledsamt att alla hittills visar upp en trasig barndom. Alla med taskig barndom blir inte missbrukare. Alla som missbrukar har inte heller en trasig familj. Mycket är bekant från de behandlingshem jag vistats på i jobbet. Samtidigt är skillnaden stor mellan t.ex. en svensk tvångsvårdsinstitution som kan te sig som värsta fängelset och de fräscha lokaler ”kändisarna” vårdas i.
Kanske Sverige ska kontra med en såpa från ett av fängelserna, från en tvångsvårdsinstitution, eller kanske från ett bårhus?
PS. Cliffhangers också i rehabsåpor…
Jag har funderat en del över för- och nackdelar med att bo själv och vara sambo. Som bekant flyttade jag ihop med min älskling i januari i år. Jag har precis vant mig med att bo ihop med någon igen (efter att ha bott själv i ca 5 år) och märker därför vilken skillnad det är nu när min älskling är bortrest i två veckor.
Visst är det skönt att städa upp sin egen smuts och hålla reda på sina egna saker? Sakerna står liksom kvar där jag ställt dem och utan annat bråte bredvid. Andras saker är ”bråte” och mina saker är… ja de är bara ”saker”. När jag handlat vet jag att maten fortfarande väntar i kylskåpet då jag kommer hem. Juicen är inte uppdrucken =). Ja det är riktigt mysigt att sitta här på tisdag kväll och äta Digestivekex och dricka mjölk. Själv. Det känns verkligen som att jag bodde själv igen.
Men visst är det rysligt kallt i sängen på kvällarna! Jag har tydligen vant mig med den kamin jag brukar ha bredvid mig och sen han åkte har jag sovit med dubbla täcken, en filt OCH med stickade sockor på fötterna. Ja det ska bli skönt när han kommer tillbaka och kan värma mig igen.
Och visst ska det bli mysigt att äta middag ihop med älsklingen igen. Nu har jag levt singelliv och gjort min egen mat. Jag hör till dem som inte tycker det är tråkigt att göra mat till sig själv. Jag tycker å andra sidan mycket om att göra mat till andra. Så både min syster med familj och en vän har fått sig en måltid här.
Ja det är riktigt skönt att vara själv ett tag. Men visst saknar jag honom, älsklingen min.
PS. Det känns lite bättre idag. Igår kväll stack jag på en hård joggingtur för att dunka ut stressen. Det fungerade ganska bra. Idag planerade jag så att jag inte skulle kunna jobba mer än mina sju timmar – man måste ju lura sig själv när karaktären inte räcker till =). Det börjar också kännas som jag kan få ihop ett papper att skicka iväg på torsdag. Det är ingen revolutionerande artikel men tillräckligt bra för att duga som diskussionsunderlag på en konferens. Pust. Jag behöver verkligen min lediga onsdag nu!
