Happiness – is taking things as they are

I veckan som gått har jag haft flera stunder då det känts som kroppen avskiljts från tankarna – som om jag var någon annan stans. Jag har varit ovanligt trött i snart två veckors tid, varför jag också bestämde att ha en lugn helg. Jag vet inte om det är vintertrötthet, någon släng av förkylning eller något annat. Kanske det varit lite mycket på jobbet? Jag har många saker som borde bli klara – igår. Dvs inget nytt på den fronten. Eftersom jag lever och lär bestämde jag mig för att tacka nej till att handleda studenter som ska skriva uppsats. Jag kände mig lockad av deras ämnen, smickrad över att min kurs gjort dem intresserad av ämnet och av deras ord om varför de ville ha just mig som handledare. Det är bara att inse att jag inte kan göra allt.

I en stund av stark trötthet låg jag i en massagestol med huvudet i handfatet hos frissan. Jag noterade hur ljuskällorna i rummet blev disiga. Ljudet från musiken i lokalen, övriga kunder och frisörer och deras hårfönar och fläkten i taket flöt ihop till en massa. Jag kände hur min hårbotten masserades och färgen sköljdes ur. Ändå var det som om jag själv befann mig någon annan stans – i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Det var skönt, men ändå inte.

Jag har haft liknande stunder på jobbet. Ena stunden är jag nöjd. Andra stunder känner jag mig mest pressad – måste bli klar, skynda, skynda. Det har funnits flera irritationsmoment på jobbet den senaste tiden. Inte bara mitt eget utbrott (föreg. inlägg) utan andra saker också som gör att personalen står och muttrar både här och var. Jag har stundtals haft en olustkänsla och då har jag, i min vintertrötthet, noterat hur det känts som jag varit någon annan stans. Min kropp sitter vid skrivbordet, men huvudet är inte med.

Det är bara att konstatera: Jag längtar efter våren!

Idag blev jag riktigt jävla förbannad. Jag vete fan varför jag reagerade så hårt som jag gjort, men jag blev så arg att fingrarna skakade och hjärtat bankade. Jag får erkänna att jag fick lägga mina tänkta arbetsuppgifter åt sidan och ägna mig åt enkel pappersvändning istället. Jag kunde inte fokusera.

Var det befogat? Jag tror det. Å andra sidan är det knappast sunt att bli såååå arg som jag blev.

Jag fick en känsla av att ha blivit förbigången och inkompetensförklarad på ett ojust sätt och jag ville att i så fall att personen/rna skulle komma direkt till mig om och säga om något av det jag gjorde inte uppskattades eller om något borde ändras. Jag fick känslan av att någon annan skulle fixas in för att ordna upp det där som jag inte verkade fixa. Problemet var bara att fixarna inte bemödat sig ta reda på vad jag redan hade gjort och jag kände det som att de skapat en parallell grupp där de började diskutera i andra spår – som dels var kopior av det jag redan gjort (en uppgift som tilldelats mig) och dels inte passade in i de planer som redan smitts.

I en del andra fall skulle jag kanske känna mig just inkompetent och blivit ledsen. Idag såg jag rött och gick upp till kamp. Jag stod på mig och gav svar på tal. Jag gick vidare till nästa led i hierarkin och sa vad jag tyckte. Ja självfallet fick jag inget erkännande om att något kanske hade blivit fel – det hade jag inte väntat mig heller. Istället fick jag någon konstig förklaring till hur det gått till och någon bisats om att jag inte skulle övertolka saker. Hah! Det kändes i alla fall lite bättre att ha fått säga mitt – inte skrika, men säga att jag tyckte det var fel, att jag kände mig överkörd på ett felaktigt sätt och inte gillade detta.

Det brukar innebära att måttet börjar bli rågat då jag blir så förbannad.

FAN!

När hände det dig senast att du träffade en människa som du genast kände att du ”connectade” med? Det hände mig nyligen.

Vi träffades först på en fest i höstas. Jag kände genast att jag gillade henne och vi pratade en del. Hon fiskade lite kring mitt efternamn och sa hon kände igen det. Festen tog slut och mötet föll i glömska.

För två veckor sedan råkade det sig så att vi två hamnade bredvid varandra på yoga. Hon kände igen min röst och jag kom ihåg hennes ansikte. Vi promenerade hemåt tillsammans efter träningen. Vi pratade och pratade – lätt flöt samtalet på. Hon fiskade kring mitt namn igen och frågade var jag bott och om jag hade syskon. Hon ville tydligen jag skulle vara jättespecifik så jag rabblade exakta bostadsområden och syskonens namn och ålder.

”Jag visste det!”, skrek hon då.

Det visade sig att vi bodde grannar under de år som jag och min familj bodde i Stockholm innan föräldrarna drog över till Österbotten – igen – med barnen i släptåg. Våra föräldrar, och vi, umgicks ofta och min mamma har fortfarande god kontakt med min nya träningskompis mamma. De ska bl.a. ses på måndag.

Vi bokade in nytt träningspass. Lika lätt flöt samtalet denna gång. Också denna gång promenerade vi hemåt och stod länge och pratade då det var dags att skiljas åt. Vi är nya ”träningskompisar” nu och har bestämt vilka pass vi ska gå på. Det låter korkat då man skriver så här. Låter lite tonårsaktigt, men det känns inte så. Tvärtom känns det på något vis självklart att vi ska ses igen – kanske ofta. Vi pratade genast om vilka pass vi ska börja gå på, men först ska vi göra det ena och det andra.

Det känns nästan som då jag träffade min nuvarande sambo – som att det var självklart att det skulle bli vi två. Så nu hoppas jag att det blir min träningskompis och jag också. Jag får väl se till att jobba på det så det blir så. Det skulle ju vara tråkigt att slänga bort en så bra början.

Livet är härligt!

Det vände till slut. Arbetstron börjar lägga sig över mig igen. Min text kändes inte så tråkig, dålig, jobbig längre. En mening i taget. Ganska meningsfullt. Överkomligt och möjligt. Det kändes helt enkelt bra mycket bättre på jobbet igår. Det kändes skönt att jobba i ett så lugnt tempo. En sak i taget. Fundera och reflektera.

Gårdagskvällen ägnade jag åt att gå på en after work som jag egentligen inte hade alltför höga förväntningar på, men det blev roligt. Klockan var åtta och helt plötsligt var den över tolv. Tiden flyger ibland.

Efter en lång natts sömn får jag sedan titta ut på solen! Det var ett tag sen. Det känns som att ljuset strömmar omkring mig igen. Är det månne vår snart…?

…att komma igång på jobbet igen efter ledigheten.

I tisdags gav jag upp och bestämde mig för att ta ut en till semesterdag och börja om från idag istället. Nu är klockan tio i nio, idag, och här sitter jag och skriver ett blogginlägg istället. Jag borde redan vara på jobbet, ha startat datorn och vara på väg att hämta kaffe.

Jag förstår faktiskt inte vad det är som gör det så trögt. Jag har egentligen tight om tid med en grej som måste bli klart SNART och ändå är det så svårt. Jag försöker visualisera hur jag sitter där och jobbar flitigt och är nöjd med det – men det gåååår inte. Jag ser bara de där tråktexterna framför mig och undrar hur fan jag ska orka läsa dem och hur i all världen någon annan skulle orka läsa min text sen? Jag tänker att jag ska se på min text med nya ögon, låtsas som det inte är jag som skrivit den och försöka uppbåda något slags upptäckarglädje. Men nej, jag vill bara sitta hemma och slöa framför en film eller med någon fotouppgift.

Hrmmmf. Nu jäklar blir det till att bita ihop. Gå till jobbet, slå på datorn, hämta kaffe och heja KORT på alla efter ledigheten och sedan ska jag låsa in mig på mitt rum och stirra på texten.

Jag minns en dokumentär om ABBA där Björn och (eller var det ‘eller’?) Benny berättade om hur de tvingade sig att sitta vid pianot dag efter dag och klinka igenom sina låtar och vips så kom det någon ny snutt… sent på eftermiddagen efter en till två dagars påtvingat klink.

Så ska jag göra idag!

Julen är nästan över. Jag har haft två sköna veckor med allt det där som hör julen till. Eller nej, jag har inte varit i Finland. Det var faktiskt skönt att vara kvar i hemmet största delen av julen. Det är trots allt en del förberedelser mm att vara hemifrån i två veckor.

Jag började jobba igår igen. Nja, det är en överdrift. Jag gick i alla fall till jobbet men därefter gjorde jag inte mycket. Jag var så trött att jag såg i kors. Det är inte bra det här med julledighet då det ofta – för mig – innebär att jag vänder på dygnet. Jag ser på film och läser böcker på nätterna och sover långt in på dagen. Då är det tungt att försöka gå upp till jobbet sen…

I år var jag segstartad med läsandet. Jag kom igång först den sista veckan och hann med tre böcker. Jag började med Gunilla Thorgrens Grupp 8 & jag som handlar om det feministiska nätverket som startade 1968 och om deras förehavanden. Gruppen är inte särskilt stark idag men på 70-talet hördes den. Varje gång jag läser sådant vill jag slåss! Jag vill hoppa upp på barrikaderna och slåss för något större än bara mitt eget liv. Idag ska vi snällt gå iväg på vår yoga och vår stresshanteringsgrupp och ”lära oss hantera livet” istället för att slåss för att ”livet” blir lättare att leva – genom att förändra grundförutsättningarna. Jag påminns om att vi inte ska vara för säkra i de framsteg vi tagit vad gäller kvinnans position i samhället. Någon har faktiskt slagits för att vi ska få det bättre. Och visst har vi en lång väg kvar än.

Jag fortsatte med nästa bok som gjorde mig mycket arg: Den hemlige kocken: det okända fusket med maten på din tallrik av Mats-Eric Nilsson. Ju mer jag läste desto argare blev jag. Jag drabbades av en känsla av att skräpet och lurendrejeriet finns överallt. Den mat som produceras ska produceras så snabbt och billigt som möjligt och hålla så länge som möjligt på butikshyllan – vinst till producenterna! Därför tas eller processas de flesta nyttigheterna bort och maten pumpas istället in med kemikalier och annat skit för att nå de målen. Sedan sitter vi snällt och tuggar i oss detta i tron om att den här hälsovarianten av livsmedlet faktiskt ska vara mer hälsosamt än originalet – den äkta varan. Fler och fler reklamannonser visar idag att livsmedlen är ”utan tillsatser”. Jag hoppas vi är på väg mot det, men tyvärr tror jag inte på någonting i reklamen som ju faktiskt bara har som mål att vi ska köpa mer.

Pust. För att lugna ner mig efter dessa två böcker gick jag över till den fjärde boken i Twilight-serien och plöjde slutet om Ella och Edwards historia i Stephanie Meyer’s Breaking Dawn. Skönt att tugga i sig något lättläst och det är något konstigt med de här böckerna. På något vis fångar de mig fastän jag tycker mycket är skit i dem. Nåja, nu är jag klar med den serien.

Och nu borde jag börja plöja min egen artikel som jag måste skriva om lite på jobbet… Attans att det ska vara så svårt att komma igång igen efter ledigheten.

Det verkar som allt ordnar sig.

Jag hade mycket att göra klart på jobbet innan nyår men det visade sig att en jobbig deadline kunde puttas fram till mitten av januari. Det gjorde att jag kunde/kan ha två-tre lugna sista dagar på jobbet innan julledigheten som börjar ikväll. Igår och en stund i eftermiddag ska jag städa upp på kontoret så att jag möts av ett något mer ordnat skrivbord den 4 januari 2010. Min framtiden är återigen ordnad och säkrad på jobbet, vilket ger en känsla av lugn. Jag blir inte av med jobbet 2010 heller =).

Alla julklapparna är inhandlade och jag är nöjd med de klappar jag hittat. I söndags firade vi en liten jul hemma med att baka pepparkakor med vänner. Lägenheten är städad och tvättad och redo att ta emot älsklingen och hans föräldrar och mig själv med mina föräldrar på en härlig middag i helgen. Nu först ska vi iväg och fira jul med älsklingens föräldrar och sen åter till stan och fira med mina föräldrar och systerfamilj.

Jag ställer ut en bild på Galleri kontrast i Stockholm under temat Mitt Stockholm och vår vernissage på skolan var riktigt lyckad den 16 december. Det kom mycket mer folk än jag hade trott och middagen vi gick ut på sen var rolig. Nu har jag härligt jullov och det enda jag ska prestera är 3-5 A4-bilder på temat skräck. Det kan jag roa mig med under mellandagarna.

Jag känner mig lugn och harmonisk =), vilket märks i att vad jag än gör så tycker jag det är roligt och jag går och sjunger för mig själv på trottoaren då jag pulsar fram mot jobbet. Ja vi har en ovanligt vit jul här i Stockholm (bilden).

Det verkar som 2009 slutar på ett fint vis.

God Jul och Gott Nytt 2010!

Jag har haft sista seminariet på min kurs. Det är skönt att det är över. Jag tycker det är roligt att undervisa, men jag föredrar att kunna styra själv över min tid. Då jag undervisar är det hela tiden deadlines och tider jag måste hålla – på gott och ont.

Nu försöker jag i hög takt beta av min att-göra-lista som växt en tid. Jag har inte många arbetsdagar kvar innan julen. Och det nya året. Nytt.

Nya utmaningar väntar igen. Jag ska börja detaljplanera mitt nya forskningsprojekt. Nytt. Mitt helt egna projekt som jag kan styra hur jag vill. Frihet. Ansvar.

Jag ska också välja ut en bild till vår fotoutställning! För första gången ska jag ställa ut en bild. Nytt. Den 16e har vi vernissage. Min första. Nytt. Det är SVÅRT att välja EN bild. Vad ska den bilden förmedla? Ska det vara en vacker bild? En fulvacker? En konstnärlig? En spännande? En tankeväckande? Helst allt i ett. Jag har kanske en idé… Jag måste smaka på den lite.

Nytt.

Jag gillar nytt.

Det är som att få flyga högt och pröva sina vingar.

En anspänning som släpper… Helt plötsligt fattar jag hur spänd jag varit. Det är som om all kraft sugs ur mig – men på ett positivt vis! Denna vecka har verkligen bjudit på en rejäl dos liv.

Ja ni vet ju att jag haft en tyngre period i och med att jag var sjuk och att jag undervisar för tillfället. Denna vecka bjöd inledningsvis på ett negativt besked i form av att jag inte fick tjänsten jag sökt. Den nedgången följdes dock, dagen därpå, av rätt positiva känslor då jag fick fina och uppmuntrande kommentarer av kollegor och fick läsa utlåtandet som de sakkunniga, som granskat de sökande, skrivit. Jag var en av tre starka kandidater, det jag gjort fick gott betyg och jag kan köpa deras argumentation som placerade mig på tredje plats, vilket gjorde mig lottlös. Jag är ändå glad att jag var en stark kandidat och att jag inte förpassades ner i kategorin som inte hade en chans…

Jag fick en löneökning som bekräftar att mitt jobb duger.

Sen började jag mer eller mindre medvetet oroa mig inför dagens möte då det skulle beslutas om jag får en annan forskningstjänst eller inte… Tänk om jag får ett till nej… Jag erkänner att tanken passerat mina hjärnceller några gånger.

Nu ikväll kunde jag glädjas över att jag är en av 12, av 95 sökanden, som beviljades postdoc-bidrag. Jag blir alltså inte arbetslös denna gång heller. Jag sitter kvar på jobbet (bilden) ett tag till.

Ena delen av mig är nu  lite gnällig över att jag låtit alla de här sakerna påverka mig så mycket. Den delen påminner mig om att jag borde vara stark och nöjd i mig själv och inte behöva den här yttre bekräftelsen. Men just nu bestämmer jag mig ändå att skita i de tankarna och njuta av min vinst.

Precis då vände det…

Senare under dagen tyckte jag att mitt inlägg var lite väl ynkligt. Samtidigt var det ju så jag kände innan…

Då jag kom till jobbet fick jag flera av de där små bekräftelserna. Någon sa det var osis jag inte fick tjänsten. Någon poängterade att vi var tre starka toppkandidater och sedan var det ett hopp ner till övriga sökanden – en bekräftelse på att det jag gör ändå räknas, men det räckte inte denna gång. Flera sa att jag inte ska oroa mig över min finansiering – det finns pengar för mig och vi ska prata om det efter jag fått nästa besked om projekt. Och sen såg jag att jag i stort sett fick den löneökning jag argumenterat för och hoppats på – en 15 procentig ökning.

Studenterna gjorde riktigt bra ifrån sig på det första examinerande seminariet. Jag gick på 70 minuters yoga (vilket var ett tag sedan pga varit sjuk), ägnade mig åt mindfulness och sov sen som en gris. Skönt!