with a smile on her face

Efter tillräckligt många timmar på jobbet blir det mesta kul… Bland annat detta har jag skrattat åt ikväll:

Min sista kväll här i hemknutarna på en månad. Har inga planer, men om just DU vill hitta på nåt så får du höra av dej. Här eller på nåt annat sätt. Jag är öppen  för förslag, enda kriteriet är att det ska ske efter klockan 19, för då slutar jag jobbet.

På lördag, klockan 14:07 ungefär, sätter jag mej i bilen i Jakobstad. Tackar och bockar för denna sommar och flyttar till Vasa. De ni!

Tänk att det har varit så varmt att till och med jag kunnat sitta ute i solen med en bra bok idag! Jag som annars är så frusen av mej… Riktigt skönt har det varit.

Har haft med kameran hela dagen, men minns ju aldrig att fota nåt… Vem bryr sej nu om att fota en av världens sötaste bebisar som man umgåtts med några timmar idag? När man kan fota annat viktigt, se bara här vilka livsviktiga grejer jag lyckats fota idag:

Jag och Ida delade provrum och hade väl 25 plagg som skulle provas igenom. Viktig info, så anteckna! Och tur att jag tog ett foto, verkligen.

Mat, livets goda. Måste också förevigas varje gång. Såklart.

Måste nog bli bättre på att fota de viktiga sakerna. Inte antalet klädesplagg i ett provrum eller maten jag ätit. Eller okej, kan väl fota det också, men gärna också nåt annat. Nu får det bli skärpning!

Lyckas jämt minutplanera mina lediga dagar. Tycker jag nån gång kunde ta det lugnt och bara vara, men nej. Tror jag börjar inse att mina dagar här hemma i skogen är räknade och försöker nu få inproppat så mycket program som möjligt medan jag är här.

Vad sägs om dagens program? Om typ en kvart ska jag fara på länk, är hemma igen 11 ungefär. 11.30 har jag lovat att jag ska vara färdig för avfärd till stan, ska storhandla mat med min far. Lär ta en stund, speciellt med två halvtimmes bilresor inräknade. 14-tiden sa jag att jag skulle vara hemma hos kompis med bebis för lite tjejsnack. Till banken måste jag också hinna i nåt skede. 16:15 ska jag vara redo för shopping i stan med Ida.

Suck! När jag ser det nedskrivet inser jag stressmomenten ännu mera! Hinner ju inte ens äta nåt mellan varven. Nåväl, får väl fara iväg nu fast frukosten just blev uppäten och jag kommer må sådär lagom bra att springa när jag är så här mätt.

Har suttit och skrivit mitt skolarbete från klockan 9 imorse till klockan 18 ikväll, det enda jag rört mej utanför dörren var en sväng till postlådan. Men nu är det klart, skickade in det för en stund sedan. Skönt!

Nu ska jag bege mej till stora byn för en promenad och en hustitt med kompis E. Lite social hinner jag vara ännu idag. Att jag dessutom blev bjuden på bröllop för en stund sedan får den annars tråkiga måndagen att bli mycket roligare!

I fem års tid (kanske längre till och med, minns inte riktigt) har mitt problem varit det samma när det kommer till skolarbeten. När jag börjar skriva känner jag att jag måste töja på texten, det känns som om jag inte har något att skriva om, så jag väljer alltid de långa och krångliga formuleringarna för att få fyllt sidorna. Sedan märker jag att mitt arbete är på tok för långt och att jag egentligen inte säger nåt av värde.

Idag är inget undantag. Jag har skrivit 2,5 sidor och arbetet får vara max fyra. Det jag skrivit är långa formuleringar och väldigt lite fakta. Läraren har givit instruktioner om att arbetet får vara max 4 sidor långt, och inget onödigt tjafs. Det ska vara fakta på fakta på fakta. Känns inte riktigt som om jag levererar just nu.

Av verkligheten. I torsdags fick jag inte uträttat mycket på mitt skolarbete. Inte ett ord skrivet, men jag lånade böckerna och bläddrade lite i dem. Deadlinen är imorgon. Jag är ledig idag och imorgon. Nu finns det inga ursäkter, jag måste få det gjort. Blir jag klar så pass i tid som jag vill, så belönar jag mej med en shoppingtur tillsammans med Ida imorgonkväll. Annars sitter jag och skriver febrilt tills klockan 23:59 imorgon. Jag har aldrig missat en deadline, så varför börja nu?!

Varför finns det ingen mamma hjälp mig-knapp? Man skulle trycka på den, sen skulle mamma komma och fixa allt. Jag skulle få se på TV och äta en glass, medan hon på något magiskt sätt skulle trolla ihop mitt arbete. Borde jag uppfinna en sån knapp istället? Och hinner den i sådana fall bli klar i tid?

Igårkväll var vi hemma hos en kompis och badade bastu. Vi kan kalla kompisen Tommy (vilket också råkar vara hans namn). Hemma hos Tommy var totalt åtta personer. Efter att tjejbastun var avklarad bestämde jag mej för att utföra ett litet experiment i sällskapet.

När jag klädde på mej efter bastun tog jag på mej en kortärmad tröja som var Tommys. Ida å andra sidan lade på sej en partytopp. Ni märker skillnaden i klädsel. Ida såg att jag lade på mej Tommys tröja, och jag sa nog nåt om det åt henne också. Sen så tänkte jag att vi ska se vem av de övriga i sällskapet som märker något först (i sällskapet fanns fem av manligt kön och en av kvinnligt). Efter att det gått över en timme och ingen sagt något, så kunde jag till sist inte hålla inne med min tröjkupp längre. Ingen hade märkt nåt! Inte Johan som nu borde veta vad jag har för kläder i min garderob, inte Tommy som är ägare till tröjan, inte kvinnan i gänget som jag på nåt sätt hade trott skulle vara mera uppmärksam än männen, och inte heller någon av de resterande männen.

Vad lär vi oss alltså av detta mycket vetenskapliga experiment? Jo,  att det inte spelar någon roll vad man har på sej, ingen lägger märke till det ändå! Så sluta ha panik över vilka kläder ni ska lägga på er allihopa, det vetenskapliga experimentet har visat att det är onödigt! En annan alternativ tolkning är att jag jämt har på mej kläder som ser underliga ut, så ingen märkte något när jag hade på mej en ”karatröja” i alltför stor storlek. Men det vill jag ju inte tro. En komplimang fick jag dock av en av männen i den ouppmärksamma gruppen, han tyckte att tröjan nog passade bättre på mej än på den rättmätiga ägaren. Så alltid nåt!

Kallt ute, kallt inne. Regnigt och grått. Kvällens idé om en bastukväll börjar låta allt bättre. Måste bara jobba lite först.