Lantrådsbloggen

Sköna maj välkommen, sjöng körsångarna igår! Det är underbart att än en gång få välkomna ljuset, värmen här på våra breddgrader och jaga bort mörker och kyla. Våren gör att man känner livet i sig, som Astrid Lindgren så klokt skrev.  Välkomna alla nytra vårfirare!

Välkomna att fira första maj med arbetarrörelsen, socialdemokraterna och FFC!

Det här är en speciell dag med långa traditioner.  En dag då vi hyllar den kamp som bedrivits enda sedan industrialiseringsens tidiga dagar för 8 timmars arbetsdag, skäliga arbetsvillkor och lön som det går att leva på. Kampen var lång för 8 timmars arbetsdag – det har vi idag – men långt i från alla har löner och pensioner som räcker till att leva på.

Orättvisor finns ännu att bekämpa och arbeta mot, det måste man göra dagligen i det politiska livet, inom fackföreningsrörelsen och oss medmänniskor emellan. Arbetets villkor, jämlika rättigheter och internationell solidaritet är teman som det idag talas runt omkring i världen där arbetarrörelsen firar första maj. Välfärdssamhället, demokratin och de mänskliga rättigheterna är ingenting som består i sig självt. De har genom tiderna krävt och kommer att kräva ett ständigt dagligt politiskt arbete. Snarare är det så att välfärden kräver anpassning och förändring för att ständigt möta nya krav och utmaningar.

I fjol när vi samlades här var det upptakten inför valet i oktober. Socialdemokraterna gick till val på att vi som arbetarparti jobbar hårdare. Vi talade om en ekonomi i balans. För vi vet att rättvisa ideal kräver starka finanser. Vi talade om miljöpartiet socialdemokraterna som kräver att vi tänker längre, inte bedriver kvartalspolitik utan en långsiktig hållbar utveckling som värnar miljön och en hållbar utveckling för framtida generationer.

Vi talade också som om omsorgspartiet socialdemokraterna, om en varm välfärdspolitik som ger alla rätt till hälso- och sjukvård, skola, utbildning och omsorger, till alla efter behov. Vi talade om allmän tandvård och en lag för de äldres rätt till service. Vi talade om behovet av en kommunreform och en mer likvärdig service till alla oberoende i vilken del av Åland du bor. Vi talade om integration och ett öppet, tolerant och välkomnande Åland.

Nu ett år senare vet vi att valet gick bra. Många ålänningar stödde vår politik och ville se oss vara med och styra Åland. Nu vet vi också att det gick så – att socialdemokraterna leder landskapsregeringen och tillsammans med tre andra partier – det politiska arbetet på Åland. För första gången i historien talar ett lantråd på första maj, för första gången i historien talar en social- och miljöminister!

Vi ledde arbetet med att samla partierna efter valet till samarbete och en gemensam agenda framåt för Åland. Vårt gemensamma handlingsprogram har samarbete, resultat och framtidstro som övergripande mål.

Den nya landskapsregeringen har suttit i fem månader. Vi har påbörjat arbetet med en samhällsreform, vi har inlett en omfattande moderniseringsprocess med att uppdatera landskapet digitalt, en gemensam IT-utveckling för hela det offentliga Åland. Vi har intensifierat arbetet med en effektivare skärgårdstrafik. Vi har lagt ut kursen för hur vi till 2015 får landskapets ekonomi i balans. En samhällsekonomi där inte utgifterna är större än inkomsterna har varit ett politiska mål i många år i lagtinget. Finanskrisen ledde till tunga år med stora underskott i ekonomin. Nu arbetar vi oss målmedvetet och successivt tillbaka till ett ekonomiska läge som ska ge långsiktighet och stabilitet. Det är vår övertygelse att det är bara med starka finanser, ordning och reda i kassan, som vi kan ge en hållbar välfärd med god service inom hälso och sjukvård, skola och omsorger. Vi sätter nu med gemensamma krafter att få landskapets budget i balans och säkrar därmed välfärden för ålänningarna på lång sikt!

Temat i dag är delaktighet.

Vi sjöng i valrörelsen ”Åland tillhör dig och mig”. Gemenskap och samhörighet är viktigt i ett samhälle. Det är tillsammans vi måste arbeta för att göra Åland starkare och mer konkurrenskraftigt. Delaktighet är att vara med och bidra – jobba, skapa, samla grupperna till samverkan och förändring. Det är viktigt att klyftorna inte ökar och att alla kan leva på sin inkomster och få den service de behöver. Om det kommer social- och miljöminister Carina Aaltonen att tala mera om.

Hur viktigt det är att unga kommer in på arbetsmarkanden, får en praktikplats eller utbildning, om de ungas delaktighet i framtidsbygget – det kommer lagtingsman Göte Wine att tala om idag.

Det går inte nog att understryka hur viktigt det är att vi ålänningar blir fler och kan jobba – om vi ska klara att försörja varandra solidariskt. Inflyttade från alla världens hörn som vill komma och bidra i vårt samhälle ska aldrig behöva känna sig utstötta eller annorlunda. Det ska vara välkomna, vi ska ge dem språkundervisning och öppna dörrarna till vår gemenskap. Om integration och arbetsmarknad talar idag Helena Flöjt Josefsson.

Mångfald är styrka och mångfald är konkurrenskraft. Sveriges snabba återhämtning efter finanskrisen berodde på att de hade en stor inflyttning och en arbetskraftsreserv! Mångfald är konkurrenskraft. Vi säger NEJ till de nya rörelser på Åland som hävdar motsatsen. Det är att verka för enfald att söka gränser och motpoler i ”urbefolkningen” och de inflyttade. Om detta talar lagtingsman Igge Holmberg och slutligen om kulturen som brobryggare och berikare talar lagtingsledamot och kulturarbetare, lärare Sara Kemetter.

Jag önskar alla en trevlig första maj och en underbar vår!!

När regeringen tillträdde i november hade vi ett överordnat och enhälligt mål: att få landskapets ekonomi i balans. En första anhalt på denna resa var första tilläggsbudget för 2012. Den budgeten har vi bytt namn på. Det handlar inte om tillägg – utan om en omställning av verksamheterna – för att få siffrorna i balans. Idag har landskapsregeringen utan dröjsmål gett denna omställningsbudget till lagtinget. Vad är det då vi ställer om? Framförallt är det ett trendbrott i den ekonomiska utvecklingen. Under förra mandatperioden hade vi flera år av stora underskott. Det kan var och en räkna ut att det inte fungerar i längden. Man måste anpassa utgifterna till nivån på inkomsterna. I stället för att fortsätta som nu har vi lagt flera åtgärdsförslag som sparar pengar och som ökar inkomsterna. Ordning och reda i finanserna skapar stabilitet och trygghet för alla som är beroende av landskapets ekonomi; kommunerna och alla de som nyttjar vård, skola och omsorg, hälso- och sjukvård,  arbetsmarknaden, gymnasieskolorna, trafiken och så vidare. I princip alla på Åland är på något sätt beroende av att landskapets finanser är i gott skick.  Det betyder också att denna omställning inte kan göras utan att alla är med och deltar på olika sätt. Det är ett stort talkoarbete för hela Åland som väntar. Det blir inte enkelt. Stora kostnadsökningar kommer inom pensionsutgifter och bränslekostnader. Ökade bränslekostnader får givetvis effekt på skärgårdstrafiken. Vi har varit tvungna att gallra i turlistorna från 2013. I stället föreslår vi att turlistorna slås fast för en fyraårsperiod och att vi sätter fart på kortruttsinvesteringarna och i omställning till lättare och miljömässigt tonnage.  Jag hoppas att de åtgärder som föreslås ska mötas av förståelse och att vi tillsammans arbetar för att nå målet med långsiktig stabilitet. Sedan är ju skeendena i världen inte alltid förutsägabara, saker kan hända med klumpsumman och i världsekonomin. Vi kommer att göra vårt bästa för att se till att vårt samhälle fortsätter att växa och utvecklas, att barn och gamla tas väl om hand, att företagen växer och skapar fler jobb. Och att vi når långt under mandatperioden med omstruktureringen av samhällsservicereformen, i att utveckla den digitala agendan och att skapa ett hållbart samhälle ur även ett socialt och miljömässigt perspektiv.

I dagens tidningar skriver båda ledarskribenter om Jan Eliasson som i sommar tillträder som vice generalsekreterare i FN. Aldrig har Åland varit så nära FN som idag, med så goda kontakter, sägs det och det är förmodligen sant. Jan Eliasson känner många på Åland, han kan självstyrelsen och är bekant med fredsinistutet. Jag träffade Jan Eliasson i november 2011 när han besökte Åland och deltog i seminariet om Ålandsexemplet som arrangeradesav Ålands fredsinstitut. Han som f.d socialdemokratisk utrikesminister i Sverige var enormt glad och uppfylld av att valet i oktober hade gått så bra för oss. Han var så oerhört uppmuntrande. Den mannen kan minsann lägga sina ord rätt. Så att man aldrig glömmer dem. Han såg mig som en representant för en ny generation  unga S-ledare i Norden. Detta mot bakgrund förstås av den svåra situationen som då rådde i Sverige i sökandet efter en ny partiledare. Mötet med Jan Eliasson skedde under perioden då jag förhandlade fram den nu sittande landskapsregeringen. Det blev på många sätt ett viktigt möte. Han tyckte att det var särskilt bra att jag till utbildningen var humanist. Själv har jag i många år känt att jag borde ha satsat på ekonomi, juridik eller statskunskap som hade gett ett annat förtroende i den politiska världen. Jan sa tvärtom. ”Sånt lär man sig. Det är så BRA att du är humanist. Världen behöver fler humanister som politiska ledare”. Det kändes skönt att höra. När det sedan blev känt att Jan skulle bli FNs vice general sekreterare skrev jag omedelbart ett brev till honom där jag gratulerade till uppdraget och förstås påpekade den unika möjlighet vi nu har till samarbete. Mitt besök i New York och FN i januari fick mig att inse hur många länder som hade ett verkligt genuint behov av att lära mer om Ålandsexemplet. Jag hoppas att den här möjligheten nu kan komma både Åland och världen till gagn. För min del vet jag att FN valt en fin och genuint varm människa till vice generalsekreterare och jag önskar honom allt gott. Det var mycket trevligt och bra att båda de åländska tidningarna idag (var det meningen, eller hur kommer det sig att båda samma dag väljer samma tema?) och jag hoppas att Jan Eliasson själv också kan läsa dem.

Har idag i lagtinget talat om EU och landskapsregeringens EU-politik. Här är mitt anförande:

Det här meddelandet om landskapsregeringens EU-frågor kommer i en tid och en kontext då vår uppfattning om EU är starkt färgad av frågorna kring Grekland och den ekonomiska krisen. Debatten om orsakerna till detta och om olika räddningsaktioner i form av krispaket fyller nyhetssändningarna och till följd av det nationella hårda debatter, exempelvis i riksdagen om regeringens åtgärder och EU-politik.

Det är inte frågan om att det är och har varit en besvärlig situation och det osäkra läget är inte heller över. Det är tuffa utmaningar Europa har framför sig och samarbetet och solidaritetstanken inom EU ställs på hårda prov.

Man ska komma ihåg att EU är en politisk  union. EU har inte någon helt gemensam helhetssyn eller gemensam ideologi. Politiken görs upp mellan medlemsländerna i rådet där många nationella intressen spelar in i hur länderna positionerar sig. Det har gjort att alla länder inte är med i alla samarbeten utan det uppstår olika klungor eller grupperingar bland de 27medlemsstaterna. Det vill säga: en del länder är med i eurosamarbetet, andra är utanför. En del är med i det säkerhetspolitiska samarbetet, andra inte osv. Det skapar olika grupperingar också inom eu. Det ska bli intressant att se hur det här påverkar unionen som helhet över tid. Så här kanske det också måste vara: Ländernas förutsättningar är så pass olika att man inte kan komma överens om allt. Finland är tillsvidare med i alla samarbeten inom unionen. Det tror jag är en bra strategi: att vara en del av EUs hårda kärna.

De länder som ställer sig utanför samarbetsstrukturerna, ställer sig också utanför de rum där besluten tas om Europas framtid. Det är en riktig strategi – att som Finland välja inflytande och att i alla viktiga beslutsforum bevaka de finländska medborgarnas intressen.

Det blir också allt mer viktigt att de politiska partierna har en europeisk dimension i sin politik. Nästan all nationell politik har en eu-dimension. Mycket av det vi gör idag, lagstiftat om görs pga EU-bestämmelser och direktiv.

Vi är en del av Europa och kommer att vara det, det är det enda rätta att nu göra det bästa av situationen och att själv vara en aktiv spelare på den arenan och ta tillvara de möjligheter som samarbetet erbjuder.

Europa måste samspela för att vara en stark aktör i stark global konkurrens. EU konkurrerar med stora ekonomier som växer med en rasande takt. I Kina och andra länder i Asien ligger tillväxttakten  på 6-7 % mot prognosen i Europa som ligger på 2,5%. I Kina utbildas 10 .000 ingenjörer med högklassig utbildning varje år, som kommer ut på arbetsmarknaden och bidrar till nytänkande och innovationer. Jan Björklund sa i en tv-debatt för en tid sedan när han argumenterade för att Sverige skulle gå med i Europakten att Europas konkurrenskraft måste förstärkas – ”annars blir Europa en hembygdsgård dit kineserna kommer för att se hur livet var förr.”

Europas konkurrenskraft och framtid hänger mycket på hur väl man kan hantera problemen med den stora ungdomsarbetslösheten . De unga måste in i utbildning och in på arbetsmarknaden. Europa måste vara med och konkurrera med välutbildad arbetskraft och nytänkande.  Kina och länderna i Asien bygger sina ekonomier med billig arbetskraft, billiga råmaterial, hård arbetsdiciplin och med idag mycket högt utbildad arbetskraft. Den nya ekonomin måste bygga på ny kunskap, innovationer och nya tekniska lösningar. Att bygga ekonomier på

att överutnyttja människor på arbetsmarknaden och att exploatera naturresurser går inte i längden, kineserna kommer att kräva högre löner och bättre förmåner ju starkare ekonomin växer, de kommer att kräva demokratiska rättigheter och rättigheter på arbetsmarknaden och lönenivåerna blir på sikt mera i paritet med Europa. Däremot måste vi satsa på utbildning, utbildning, utbildning och innovationer. Tillväxt ska inte vara ett begrepp – här hos oss – som luktar brunkol, olja och avgaser.

Vi måste bygga vår tillväxt på goda, sunda värderingar där människor och naturtillgångar inte utnyttjas. Grön tillväxt med respekt för naturen och som inte ytterligare bidrar till klimatförändringen.

Jag tror att de finansiella problemen i Europa som helhet går att lösa. Hur det går för enskilda länder är svårare att bedöma. Vi ska komma ihåg att de första som bröt mot konverganskriterierna var Tyskland och Frankrike. Sedan blev det fritt för andra att förlag samma dåliga exempel. Tror att det är viktigt att de stora länderna föregår med gott exempel. Grekland fuskade sig in i unionen med att visa upp bättre siffror än som var verkligheten, de var en svag ekonomi från början. Nu är förtroendet svagt för Grekland och man börjar tappa tålamodet. En politisk union bygger på förtroende och att enskilda medlemsstater också har de andra ländernas förtroende. Här brister det idag gentemot Grekland tror jag. De övriga länderna försök släcka elden genom att pumpa in pengar i Grekland för att krisepidemin inte ska sprida sig till de andra Piigs- länderna som Spanien, Italien, Irland, Ungern, Tjeckien. Som jag ser det är det ungefär tio länder av 27 som har det verkligt tufft. De andra klarar sig relativt bra och en del Eu-länder klarar sig mycket bra som Sverige, Österrike. Där tillväxten är relativt stark

och den offentliga ekonomin stabil. Om Grekland blir betalningsoförmöget – länder kan som bekant inte gå i konkurs – vad som händer då blir intressant att följa, något sådant har aldrig tidigare hänt. Det är inte helt omöjligt att det kan gå så.

Det som kan ske pga detta tror många bedömare är att euron kan försvagas – vilket inte är en nackdel heller till alla delar, eftersom det gynnar exporten. Räntorna förblir låga ännu några år framöver, vilket heller inte är till nackdel för köpkraft och investeringsvilja.

Det kan också göra att de här svaga ekonomerna  kommer igång och att de tar i tu med sina problem. Liten ljusning ser man redan i Italien. Så jag tror, sammanfattningsvis, inte på någon domedag för Europa. Jag tror att man måste kämpa vidare och hjälpa varandra trots att det svider rejält i den nationella plånboken. Inte alls trevliga beslut för Finlands regering att fatta, för statsminister Katainen och finansminister Urpilainen om Europakten och hjälpa Grekland. Den bedömningen som görs är att alternativet är sämre. Eller i klartext sagt, det finns inga alternativ, även om oppositionen kanske låter påskina det.

Åland är en del av Europa, med alla dess fördelar och utmaningar. Också vi är med och betalar för problemen. Det är lika centralt för oss, som för andra regioner, att skapa tillväxt i vårt samhälle, gynna exporten, sysselsättningen, se till att få in unga på arbetsmarknaden och satsa framåt på utbildning och innovation och att rekrytera fler kunniga till arbetsmarknaden, att få tillbaka de unga som skaffar stig utbildning och kunskaper utanför landskapet. Vi ska skapa bättre strategier för återrekrytering.

I sommar ordnar utbildningsminister Ehn ett första sommarting där de studerande är i fokus. Under rubriken ”Borta bra men hemma bäst” ska vi visa på fördelarna med Åland, karriärmöjligheterna och fördelarna med att göra Åland till sitt  livsval.

Eus strategi och mål för 2020 om en smart och hållbar tillväxt för alla är i hög grad aktuell också hos oss. Om tillväxt baserad på kunskap – som är hållbar, resurseffektivare och grönare – om en ekonomi baserad på hög sysselsättning och social sammanhållning – gäller i allra högsta grad också landskapsregeringens politik. Vi tillsätter inom kort ett tillväxtråd för att få ökad fokus på de frågorna. Det handlar också om ett omfattande moderniseringsarbete: med den digitala agendan – vilket vi kommer att beskriva mer i detalj i den kommande tilläggsbudgeten – som vi kallar ”omställningsbudget” där även de större reformerna kommer att presenteras för lagtinget. Våra mål handlar i likhet med Eus också om fortsatt social rättvisa, att motverka fattigdom och sociala klyftor och att arbetet med strukturfondsprogrammen i så hög grad det går är anpassade till vårt samhälle och våra behov.

Vi fortsätter ihärdigt arbetet med att ge Åland ökat inflytande i eu, genom att vidhålla Ålands rättmätiga krav på en plats i Europaparlamentet. Vi gör ansträngningar för att platsfördelningen ska gynna Finland att kunna kräva ytterligare en plats, för Åland räkning. Parlamentariker som Calle Haglund och Liisa Jaakonsaari jobbar för vår sak. Landskapsregeringen har varit med i syfte att påverka att frågan ska gå i rätt riktning när statsrådet nu på fredag ska fatta beslut om sina positioner i en E-skrivelse till riksdagen över ändringarna i Duff-rapporten och ändringar av valsystemet i Europa parlamentsvalet.

Från åländsk sida vill vi att statsrådet ska motivera att Finland bör tilldelas en extra plats i parlamentet för Ålands räkning, med hänvisning till vår internationella särställning och självstyrande status.

I övrigt driver landskapsregeringens EU-frågorna vidare sakligt och strategiskt. Europaminister Lindholm har på ett föredömligt sätt tagit tag i den politiska styrningen av EU-frågorna så att det tydliggörs vilken minister/vilken tjänsteman som är ansvarig för frågan, att det finns ett mål och en strategi och en klart formulerad åländsk position.

En positiv sak som jag gärna avslutar anförandet med är att Åland kommer att finns i Europaparlamentet i höst genom en utställning och ett seminarium. Värd för utställningen är parlamentsledamot Carl Haglund i samarbete med landskapsregeringens 90 årsjubileum. Vår röst i det stora Europa ska också höras, trots att vi är en lite befolkningsgrupp och en liten region. Ett Europa som vill ha demokratisk legitimitet måste lyssna även till små röster. Det är en överlevnadsfråga lika stor som ekonomin anser jag.

I dagarna har det pågått en debatt på Facebook och i media om behovet av vård till flyktingar i Sverige kontra behovet av monarkin. Igge Holmberg har naturligtvis tagit ställning för att människor i Sverige i första hand ska erhålla vård. Det håller jag med om naturligtvis, men Tyvärr kallade han i debattens hetta kronprinsessan Victorias och prins Daniels kommande bebis för parasit. Uttalande är olyckligt och jag har bett honom be om ursäkt eftersom jag och många andra upprörs av att ett ofött barn kallas så. Barnet i sig är oskyldigt, som Igge själv säger. För min del får man vara rojalist eller republikan, det är upp till var och en som känner behov av att definiera sig själv i de termerna, men för mig är det otänkbart att kalla ett nu – nyfött- barn för parasit på samhället. Jag vill för min del idag hjärtligt gratulera kronprinsessan Victoria och Daniel till det nyfödda barnet som blev en liten flicka. Sverige kommer alltså att ha en drottning som monark i två generationer. All lycka och välgång önskas den lilla nyfödda! Varma gratulationer till föräldrarna!

Det är intressant så olika man kan tänka. Ålands Framtids Anders Eriksson har både i lagtingets frågestund och genom insändare i tidningarna ifrågasatt nyttan med att Åland deltagit med att inviga Ålandsutställning i FN i New York och att medverka vid ett seminarium om konflikhantering. Vad är Ålandsnyttan, frågar han och talar förklenande om åländska politiker som bara är nöjda med att få vara med och inte kan tänka på hur de ska utnyttja situationen. Jag anser att Åland ska ta vara på möjligheterna att lyfta fram självstyrelsen på den internationella arenan av följande skäl:

- Efter 90 år kan man konstatera att Ålandsexemplet har fungerat väl. Självstyrelsen har gett Åland möjligheter att bibehålla sitt språk och sina särrättigheter samtidigt som det gett oss goda möjligheter att utveckla Åland till ett modernt nordiskt välfärdssamhälle. Kan vi dela med oss av våra erfarenheter och inspirera länder och regioner till att finna fredliga lösningar på sina konflikter så gynnar det fred och säkerhet för oss alla.

- Ju mer känd och respekterad Ålands självstyrelse är på den internationella arenan, desto svårare är det att kränka eller inskränka den. Landskapsregeringen har som uttalad ambition att i högre grad än tidigare lyfta fram Ålandsmodellen internationellt, gärna i ett konstruktivt samarbete med Finland och Sverige. Ju större kunskap det finns i internationella sammanhang om Åland, desto större intresse finns det troligen också i Helsingfors av att
medverka till att utveckla självstyrelsen.

- Får Finland en plats i FNs säkerhetsråd, vilket seminariet också var ett led i, är det rimligen till fördel för hela landets befolkning, även ålänningarna.

- Ålandsexemplet är världsunikt. För alla de experter, forskare, organisationer som arbetar med fredsfrågor, medling och konflikthantering är Ålandsexemplet intressant. Ju fler som på ort och ställe kommer för att studera självstyrelsen, desto större nytta också för turismen.

Att i detta sammanhang tala om att Finland ensidigt dikterar villkoren är inte sant. Jag tror inte på kohandel eller att alltid kräva fördelar fungerar. Åland ska också vara med och bidra, inte enbart komma med krav. All dialog och allt förhandlande bygger på att ge och ta. Jag vill att Åland ska var en viktig del i rikets säkerhetspolitiska arbete och internationella fredsmedling. Det har vi nyligen i ett brev påpekat till utrikesministeriet. Jag hoppas det kommer något positivt ut av det och att fler konflikthärdar kan lösa sina problem med lite handfast, konkret ålands-inspiration.

Jag har i dag skickat in ett debattinlägg till tidningarna om det som vi politiker kallar samhällsreform. Jag gör ett försök att förklara, men det är inte enkelt. Det vi talar om på vårt politiker-språk är ibland svårt att översätta till begripligheter. Jag gör ett försök, fråga gärna mer här på bloggsidan så ska jag försöka besvara efter bästa förmåga.

En stor förändring som skett i det åländska samhället är att
de äldre blir fler och antalet som jobbar allt färre. Detta är inte särskilt
unikt för Åland utan en förändring som sker i hela Norden. Sedan 1980 har den
så kallade försörjningskvoten legat konstant runt 28 %, men har de senaste åren
börjat stiga dramatiskt. Skärgården och glesbygden kämpar hårt för att få fler
invånare, men trots det sker en avfolkning. En svag näringslivsutveckling och
en åldrande befolkning gör det allt svårare för kommunerna att ensamma klara
upp situationen.  Ett dagsaktuellt ärende är Sottunga där landskapet nu beviljar ett särskilt lån för att reda upp situationen. Om människor inte via kommunernas kassa längre kan få den service de har rätt till på ålderns höst är det helt klart så att också landskapet
måste ta sitt ansvar. Om små kommuner inte längre klarar av sina åtaganden
måste vi göra de förändringar som krävs så att vi långsiktigt kan garantera
ålänningarna den kommunala service de har rätt till.

Detta utvecklingsprojekt kallar landskapsregeringen för en samhälls-
och servicereform. Vi måste göra mer gemensamt och vakta mindre på revir och
gränser. Vi är 28.000 invånare på Åland och vi kan göra mycket för att minska
administrationen av servicen till alla våra invånare. Att föra samman
verksamheter får vi större gemensamma resurser och möjlighet att utnyttja dessa
resurser på ett mer flexibelt och bättre sätt så att hela landskapets mångfald
kan tas tillvara. I stället för att med respirator upprätthålla liv i bygderna
kan vi tillsammans bedriva näringspolitik, miljö- och välfärdsfrågor på ett
sätt som gynnar helheten.

Vad är målet?
Samhällsreformen är alltså ett utvecklingsprojekt som har som mål att trygga basservicen på lång sikt med tillräcklig regional spridning. Vi måste hitta praktiska lösningar som passar vårt unika samhälle och våra behov. Enligt ÅSUBs utredning är det mindre viktigt för människor vem som producerar servicen, om det är den egna kommunen, en värdkommun, samkommun eller i någon annan form, så länge som skolan är bra och äldreomsorgen trygg. Oberoende av vilken framtidsmodell vi går in för är det
viktigt att behålla det lokala självbestämmandet och engagemanget. Samhällsreformen
är också en strävan till mer likvärdig service och gemensam tillämpning av
lagstiftning så att alla på Åland ges likvärdiga förmåner.

Samhällsreformens mål är också att stärka kompetensen och ge
ökat utrymme för specialisering. Dagens lagstiftning är omfattande och kräver i
allt högre grad specialkunskap, särskilt inom det sociala området. Eftersom det
i alla kommuner idag finns anställda som sysslar med samma frågor kunde man jobba
mer gemensamt och därigenom ge anställda möjlighet aatt utveckla särskilda kompetenser
inom olika områden.

Samhällsreformen är naturligtvis också ett
effektiveringsprojekt. Den kommunala struktur vi har idag för att administrera
servicen till våra 28.000 medborgare kan göras betydligt enklare och därmed
mindre kostsam. De gemensamma resurserna kommer att behövas för att möta
behoven inom äldreomsorgen. Många goda exempel finns redan i dag på välfungerande
kommunalt samarbete, men vi har också genom åren låtit stor energi och mycket
resurser rinna iväg genom olösliga konflikter och särintressen. Det är klok
politik att nu gå in för en förändring medan ekonomin fortfarande i de flesta
kommuner är god och innan någon större nedrustning sker inom den kommunala
servicen. Denna typ av reformer som strävar till ökad effektivitet och fler
gemensamma servicepunkter sparar inte så mycket i reformskedet, men på sikt
finns mycket att vinna för alla parter. Inte minst för alla brukare, dvs ålänningarna.

Hur jobbar landskapsregeringen med reformen?

Nu i januari inleder nya kommunstyrelser och nya
fullmäktigen sitt arbete. Det är mycket viktigt att kommunernas företrädare
grundligt analyserar och diskuterar sin kommuns framtid, dess skattekraft och
framtida behov av service.

LR kommer inte att föreslå lösningar över huvudet på
kommunerna utan utgår ifrån att kommunerna själva tar initiativ och deltar i
arbetet. I ett inledande skede är det viktigt att samla företrädare från
kommunerna till gemensamma överläggningar och diskussioner.

Landskapsregeringen ser också själva om sitt hus och
fokuserar på att skapa en liten, effektiv förvaltning som har hand om lagstiftning
och tillsyn medan direkt serviceproduktion ska utföras av underlydande
myndigheter, bolag eller tredje sektor. Det betyder också att landskapet inte
kommer att åta sig serviceuppdrag som idag sköts av kommuner och
kommunalförbund.

Vi har inlett arbetet genom att ha tillsatt en sakkunnig arbetsgrupp
som har till uppdrag att ta fram  modeller
för hur en mer sammanhållen och gemensam serviceproduktion kunde se ut.
Parallellt kommer också en extern utredare att ta fram en alternativ modell.
Därefter kommer ÅSUB att testa och värderar dessa ur olika perspektiv. Efter
det anser landskapsregeringen att en parlamentariskt tillsatt grupp ska välja
väg så att modellen omfattas av alla lagtingets partier. Därefter avser vi
inleda lagstiftning och det konkreta förändringsarbetet. Vårt mål att under
mandatperioden ta viktiga och konkreta steg framåt.

Detta utvecklingsprojekt bygger på att beslutfattarna har en
realistisk bild av våra gemensamma utmaningar är och en vilja att lösa dem. Då
tar vi ett gemensamt ansvar för den åländska välfärden  framöver i enlighet med de resurser vi har att tillgå. Trots att arbetet till stora delar handlar om kommunerna kan inte
landskapet vara en passiv spelare i frågan. Landskapsregeringen och lagtinget
har ansvar för hela Åland och i det ingår att gå in och leda förändringsarbetet.

Insändare i dagens lördagens Ålandstidning och dagens Nyan:

Jag förstår mycket väl att Bomarsundssällskapets förhoppningar om ett besökarcentrum grumlats efter den nya landskapsregeringens besked om att ärendet tas upp till ny behandling 2014. Orsaken till att vi skjuter fram beslutet är att vi vill avvakta hur ekonomin utvecklas och vilka tillgångar landskapet har för investeringar inom kulturarvssektorn och turismen. Landskapsregeringen behöver nu tid att se om sitt hus, få
ett fast grepp om ekonomin och noggrant överväga de investeringar som måste
göras.  Renoveringen och tillbyggnaden av självstyrelsegården är redan igångsatt.
Vi måste omedelbart bygga om nuvarande Gullåsen till en klinik för de
äldre och se till att det finns ekonomiskt utrymme för nödvändiga investeringar
inom hälso- och sjukvården. Framför oss väntar också stora investeringar i
skärgårdstrafiken, så kallade kortruttsinvesteringar, inom IT-utveckling och
inom yrkesutbildningen.

Det är vår förhoppning att vi 2014 ska kunna ta ny ställning
till Bomarsunds besökarcentrum som jag personligen tycker att vore en av de
mest angelägna satsningarna inom turismen med tanke på Bomarsundsområdets unika
historia. Berättelsen om Bomarsund äger bara Åland och har en internationell bärkraft
och intresse som vi kan lyfta fram betydligt starkare än idag.

Till liberalernas ordförande och före detta lantrådet Viveka
Eriksson vill jag dock säga följande:

Besökarcentret i Bomarsund kunde mycket väl ha varit på
plats redan för flera år sedan om regeringen Viveka Eriksson verkligen hade velat
det. När Viveka Erikssson tillträdde som lantråd på senhösten 2007 var ekonomin
på topp och ladorna fulla av besparingar.
Förarbetet med ett besökarcentrum var grundligt gjort, ritningar och
projektering var klara. Som utbildnings- och kulturminister 2005-2007 jobbade
jag hårt för att föra projektet så långt fram som det bara gick. I vår sista
budget, den som regeringen Viveka Eriksson ärvde, fanns pengar upptagna för
besökarcentret: 1 miljon för 2008 och 1,7 miljoner för 2009. Det var bara att
köra i gång. Tyvärr drog man i bromsen då medan läget var gynnsamt. Nu är det
bistrare tider och vi är tvungna att ansvarsfullt prioritera bland projekten.

Herr talman! Bästa lagting och åhörare! Den 16 oktober gick ålänningarna till val. Att ge någon sin röst är att ge någon rätt och förtroendet att företräda dig i lagstiftande församlingar. Det är en stor sak.  Alla vi som sitter här, som fått
folkets förtroende, har nu ett stort ansvar att leva upp till: Att företräda
folket väl genom att lägga ner tid och kraft på vårt arbete för att fatta
relevanta, genomtänkta och kloka beslut. Förtroende är något man måste förtjäna.

När morgonen gryr efter valnattens glädjeyra och besvikelser är det dags att analysera valresultatet och bilda regering. Från att partierna i valrörelsen betonar skillnaderna mellan partierna och politiken handlar regeringsbildningen sedan om det motsatta. Nu är det dags att söka likheter, gemensamma hållningar och samsyn. Det är en process och ett stort arbete som kräver tid och många diskussioner att från en tidvis konfrontatorisk debatt inför ett val för att sedan smälta samman partiers program till en gemensam färdriktning.
För de fyra partier som nu bildar regering tillsammans, centern, socialdemokraterna, moderaterna och obunden samling, har
den här processen varit uppfiskande och spännande. Jag har under den här tiden,
med dessa fyra partiers förtroende, haft rollen som regeringssonderare. Det har
varit en minnesvärd tid. Det finns ingen regelbok eller färdig modell för hur
man bildar en regering. Det finns bara människor, viljor, partier och politiska
intressen där makten ska fördelas rättvist och hyggligt så att alla känner sig
respekterade och inkluderade.

Vi har gjort ett så grundligt arbete som vi har kunnat under den här korta tiden. Vi har haft arbetsgrupper inom olika politikområden. Arbetsgrupperna har hört sakkunniga, tjänstemän, företrädare från olika samhällssektorer. Jag vill tacka alla som deltagit i konstruktivt i arbetsgruppernas arbete och alla höranden som med sin sakkunskap varit till stöd och hjälp i regeringsbildningen och framtagandet av regeringsprogrammet vars övergripande mål är samarbete, resultat och framtidstro. Framförallt vill jag tacka alla de förhandlare i förhandlingsgruppen, som under processens gång fick namnet G8, för stort tålamod och höga ambitioner och god vilja.

Vårt mål är att presentera ett regeringsprogram som är politiskt och som på ett övergripande plan anger de politiska målen – inte i detalj klargöra hur frågor ska
lösas. Det är en viktig linjedragning som jag hoppas vi kan utveckla och stärka
i vårt parlamentariska system: Tydligt och klart särskilja lagtingets uppdrag, regeringens uppdrag och förvaltningens.

Ett gott och framgångsrikt regerande bygger på förtroende. Framförallt mellan lagtingets majoritet och landskapsregeringen. Regeringsblocket är nu mycket starkt med 21 mandat. Man kan säga att av de närmare 13 000 röster som ålänningarna lade i valurnan den 16 oktober har den här regeringen stöd av närmare 9 000. Det ger oss ett starkt och brett mandat att fatta beslut och driva frågorna framåt. Landskapsregeringen ska ta ansvaret för den förda politiken, vi ska tolka lagtingets vilja och genomföra lagtingets beslut. Regeringen ska i sin tur besluta om regelverk och principer. Det är förvaltningen uppgift att fatta beslut i enlighet med dessa principer så att ärenden som berör enskilda medborgare inte blir föremål för en politisk bedömning. Förvaltningens arbete ska präglas av sakkunskap, laglighet, en öppenhet och servicevilja gentemot allmänheten och en opartisk och rättvis handläggning.

Rollfördelningen har varit otydlig. Det är viktigt arbete att dra dessa gränser och sedan patrullera dem noga. Ett led i detta är att få till stånd en ny
budgetstruktur som är mer övergripande och mindre detaljerad. Framförallt
gäller det att få fram en budget som anger målen för verksamheterna så att man
också kan mäta hur målen uppfyllts. Den ska också skilja mellan kostnader för
drift och investeringar.

Vid sidan av det måste bokslut och uppföljning förbättras och bli mer överskådlig. Dagens system gör det i det närmaste omöjligt, även för de mest insatta, att få ett klart grepp om landskapets ekonomiska situation. Särskilt svårt är det när mellan 30 och 60 miljoner rullar över från ett budgetår till ett annat.

Vårt ambitiösa mål är att komma ett steg på vägen i detta arbete redan till budgeten 2013. Klara och tydliga budgetstrukturer och en uppföljning
i likhet med den som finns kommunalt är nödvändigt för att få ordning och reda
i finanserna. Regeringens mål är att vi ska ha en budget i balans, i den
meningen att intäkterna täcker utgifterna, inom mandatperioden.

Som prognoserna ser ut för 2013 är det ett realistiskt mål. Den finansiella oro som finns i Europa och i världen gör att situationen kan förändras beträffande landskapets intäkter och då måste vi ha beredskap för det. Om regeringsprogrammet behöver revideras under perioden återkommer
landskapsregeringen till lagtinget med ett reviderat program. Landskapsregeringen har inte längre ett så gediget sparkapital att ta av under en ekonomisk nedgång som den förra regeringen har haft att ta till när nöden så krävt.

Vi är realister beträffande ekonomin. Samtidigt måste en regering ha ambitioner och politiska mål. Och vi har höga ambitioner för Åland. Solen kommer att gå upp över Åland också i morgon och dagen efter det. Våra möjligheter att klara även stora prövningar är mycket goda i jämförelse med många av de länder vi kväll efter kväll hör om i nyheterna. Grekland, Italien, Spanien har statskulder upp över öronen. Det är länder som bara för ett knappt ett halvt sekel sedan var diktaturer. Korruption, kriminalitet, ineffektiv samhällsservice, brist på reformer gör att deras offentliga ekonomier är i djup kris.

I jämförelse är de nordiska länderna oerhört starka. Och i Norden är det Norge och Åland som utmärker sig beträffande en fortsatt god ekonomi. Men övrigt i Norden klarar sig länderna väl. Det finns ett kulturellt särdrag som de nordiska länderna speciella och som gör det svårt att exportera den nordiska modellen till andra länder. I Norden litar folk på varandra extremt mycket. Upprepade gånger har det internationella statistiksamarbetet World Values Survey ställt frågan: Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta människor? Mest
förtroende för sina medmänniskor av alla de 57 länderna har norrmännen med 74
procent, tätt följda av svenskarna, finländarna och danskarna. Det land där
invånarna litar minst på sina medmänniskor är Brasilien. Där svarar knappt tio
procent ja på den frågan. I Italien var siffran 29 procent.

Jag tolkar det här som att förtroende är något som krävs för att vi ska kunna skapa något tillsammans; där människor har tillit till varandra, till beslutsfattare, myndigheter och rättsväsendet. Vi har på Åland alla möjligheter att tillitsfull bygga Åland starkare.

Den här landskapsregeringen betonar vikten av en förtroendefull dialog mellan landskapet och näringslivet, mellan landskapet och kommunerna. Hur ska vi annars våga oss på förändring? Förändring måste ske i
trygg förvissning om att någon inte vill dig illa. En samhällsstrukturreform är
inte möjlig utan att det finns förtroende mellan folket och regeringen, mellan
regeringen och kommunerna, mellan kommuner som nu måste söka nya strukturer för samproduktion av service.

Det ekonomiska läget, men framförallt det demografiska läget, gör oss på Åland tvungna att tänka i nya banor. Den som tror att demografin och försörjningskvoten är ett bekymmer bara i Sottunga och
Kökar har fel. Att de äldre ökar och den arbetsföra befolkningen minskar är ett
lika stort problem i Mariehamn. Problemet gäller hela Åland och vi är tvungna
att lösa det tillsammans. Vi har 28 000 invånare, vi har en geografi att
förhålla oss till, men det är min och regeringens övertygelse att det finns
effektivare sätt att skapa denna service till alla.

Den tillträdande regeringen kommer att inleda detta arbete så fort som möjligt. Vi kommer att ta fram modeller och beräkningar för några utvecklingsalternativ, värdera dem och gärna i en parlamentarisk arbetsgrupp enas om vilken modell vi går in för. Kommunerna kommer att vara centrala aktörerna i det här arbetet, men vi anser att landskapet måste leda och driva på arbetet med samhällsservicereformen. Landskapet är en aktiv part eftersom
det är i landskapsregeringens och lagtingets händer att besluta om
lagstiftning, landskapsandelssystem och budgetmedel. Samhällsreformen
blir en av regeringens huvudsakliga fokus.

En annan utmaning är den vi har på arbetsmarknaden. Vi
på Åland måste ständigt och ihärdigt rekrytera flera människor till Åland för
att förse arbetsmarknaden med arbetskraft. Stora grupper går i pension och alla kommer att konkurrera om den kvalificerade
arbetskraften.

Åland kan omöjligt vinna den striden om vi inte
moderniserar samhället radikalt gällande IT. Det känns som att när den övriga
omvärlden talar om sin digitala agenda är vi på Åland ännu på stadiet då vi
kallade ämnet ADB. Det var på min tid i grundskolan på 80-talet. Här finns det
mycket arbetet att göra.
Landskapet som arbetsplats kan omöjligt konkurrera
med stelbenta avlöningssystem och oändamålsenliga kontorsutrymmen. Vi måste
förändra. Det är helt nödvändigt och det är akut.
Landskapet kan inte heller låta IT-utvecklingen
springa i väg på andra håll med vi inte ens har en hemsida som fungerar för
medborgarna. Här måste vi också förändra och det akut.

Det är också hög tid för en ny färdriktning i
näringspolitiken. Det är dags för en gemensam kraftsamling för tillväxt.
Tillväxt som ger fler jobb, fler företag och en högre skattekraft. För att få
in nya perspektiv och tankar i landskapets näringspolitik vill
landskapsregeringen tillsätta ett Tillväxtråd. Rådet ska bestå av kunniga
människor från näringsliv, universitet, från Åland och utifrån. Deras uppdrag
blir att på ett framtidsorienterat sätt föreslå åtgärder som kan stimulera till
en ekonomisk tillväxt i det åländska samhället. Deras redskap är kunskap,
samhällsplanering och näringspolitiska insatser.

Landskapsregeringen vill ha en offentlig ekonomi i
balans och en långsiktig och trovärdig ekonomisk politik som skapar stabilitet,
investeringsvilja och framtidstro. Också i det syftet vill vi skapa bättre
förutsättningar för ålänningarna att verka på en gemensam marknad med Sverige.
Därför föreslår vi att gränssamarbetet utvecklas gentemot Sverige i likhet med
Öresundsregionen och Tornedalen. Ålänningarna vänder sig idag i allt högre grad
västerut för studier, handel och arbete. Det är dags att Åland utvecklar ett
närmare samarbete med Sverige genom att inrätta en Ålandshavskommission.

Beträffande primärnäringarna föreslår
landskapsregeringen att vi tittar närmare på en fusionering av de tre byråer på
näringsavdelningen som sysslar med jordbruk, skogsbruk och fiskeri. Denna
helhet, byrån för primärnäringar, föreslår vi att utlokaliseras till Ålands
landsbygdscentrum. Då skapar man där ett kluster och ett starkt service- och
kunskapscentrum för primärnäringarna.

I övrigt ska näringsavdelningen ges utrymme att
fokusera mera på andra näringsgrenar som sjöfart, turism,
arbetsmarknadspolitiska frågor, kvinnors företagande, småföretagande, IT,
kultur och andra områden vars utvecklingsmöjligheter och bekymmer också behöver vår uppmärksamhet.

Ungas inträde på arbetsmarknaden behöver också
diskuteras mer. Vi vill införa en ungdomsgaranti som gör att alla unga under 25
år som varit arbetssökande i mer än tre månader ska erbjudas en arbets-,
praktik- eller studieplats. Alla behövs på arbetsmarknaden. Även äldre som vill
jobba längre men kanske inte heltid och även personer med
funktionsnedsättningar.

Alla dessa inkomstbringande insatser tycker vi behövs
för att bredda skattebasen och stärka skattekraften i vårt samhälle. Pengarna
behövs för all den goda service vi vill ge ålänningarna inom hälso- och
sjukvården, genom sociala förmåner, en god utbildning på alla nivåer och en
välutvecklad infrastruktur.

Hälso- och sjukvården har fortsatt hög prioritet. Det
anser ålänningarna inför varje val. Det måste vi lyssna till. Hälso- och
sjukvården är det politikområde som ålänningarna värderar högst. Vi har mycket
att göra. Hälsovårdarberedskapen i skärgården behöver förbättras, den allmänna
tandvårdens tjänster utvecklas och breddas och ges till fler grupper. De äldres
behov av fler och mer flexibla hälso- och sjukvårdstjänster är också ett
angeläget ämne för regeringens arbete.

Vi måste hålla ögonen på att klyftorna i samhället
inte ökar. Ett ojämlikt samhälle med stora klyftor är inte lika tryggt. Vi
följer upp ÅSUB-utredningen om ålänningarnas ekonomiska utsatthet och sociala
trygghet. Vi vill införa en Lex Sarah, rätten att slå larm, som undersköterskan
Sarah i Sverige gjorde om missförhållanden i vården. Och vi ska i högre grad än
idag ta hjälp av den tredje sektorns insatser för människors välmående,
delaktighet och stimulans.

Bästa lagting! Det är samhällets viktigaste uppgift
och vår politiska skyldighet att på ett hyggligt och respektfullt sätt ta hand
om de gamla och sjuka. Den bästa av alla investeringar vi gör är att ge barn en
trygg uppväxt, en utvecklande barnomsorg och en skola som kan rusta alla väl
för livets utmaningar.

Inom miljöpolitiken kan vi inte annat än att
fortsätta kampen mot utsläpp som övergöder havet. Östersjön och vattenmiljön är
den här regeringens huvudfokus i miljöpolitiken.

Stora krav på omställning krävs för att förbättra
miljön och vattenkvaliteten i Östersjön. Gamla näringar måste anpassas till en
mer hållbar utveckling och nya lösningar och innovationer behövs för att minska
utsläppen. Målet är att en omställning måste ske så att tillväxten blir mer
grön och att Åland på sikt blir självförsörjande på vindkraft.

Landskapsregeringen vill i detta regeringsprogram
genom samarbete och större delaktighet ingjuta framtidstro trots att tiderna är
oroliga ur ett ekonomiskt perspektiv. Vi är inställda på ett hårt arbete med
målet att fatta be-slut och uppnå konkreta och synliga resultat. Gentemot våra
samarbetsparter betonar vi en diplomatisk dialog men också tydligt formulerade
mål. Landskapsregeringen anser att i det reformarbete som sträcker sig utöver
mandatperioden krävs breda politiska överenskommelser. Vi föreslår att
parlamentariska kommittéer tillsätts för samhällsservicereform, skärgårdstrafikens utveckling och den nya självstyrelselagen. För att nå resultat i riket med en kommande ramlag för Åland behövs en fortsatt enighet mellan lagtingets partier. I arbetet med samhällsservicereformen inleder också landskapsregeringen förhandlingar och diskussioner med kommunerna och deras politiska ledning.

Vi kommer i regeringen att i flera stora frågor arbeta genom ministerutskott, där det berör flera ministrar och flera avdelningar.

Likaså när det gäller den stora satsningen som vi
vill göra på e-förvaltning och IT kräver det också ett brett engagemang och en
stark ledning.

Vi tror och hoppas, efter den här mandatperioden, att
vi har kunnat verka för en ökad öppenhet, delaktighet och samverkan i det
åländska samhället. Ett förverkligande av programmet kommer också att kräva
förvaltningspersonalens engagemang och medverkan.

För min egen del ser jag fram emot samarbetet i den nya regeringen. För mig gäller det att hitta en ny roll som hela Ålands lantråd.
Det bästa rådet man kan få är att försöka vara sig själv i alla lägen. De som
känner mig vet att jag inte sviker mina ideal. Jag kommer att värna om de
svaga, se till kvinnornas rätt och också lyfta fram löntagarna och facken. Jag
glömmer inte heller varifrån jag kommer. Skärgårdens särskilda behov och
situation känner jag väl.

Jag hoppas kunna leda på ett tydligt och strukturerat
sätt och stå för ett modernt ledarskap för den åländska regeringen.

Bästa lagtingskollegor! Nu har ni fått en presentation
av det här programmet. Jag och den tillträdande regeringen ser fram emot att i
morgon få höra era synpunkter på regeringsprogrammet. Tack, herr talman.

Idag har stafettpinnen övergått från det största partiet, centern, till mig som ska förhandla fram ett regeringsprogram. Det är en spännande resa vi har framför oss, men i partierna finns en bra känsla och en uppenbar vilja att nå fram till gemensamma svar på svåra frågor. Till alla som redan glatt gratulerar mig som lantråd vill jag säga att det är för tidigt ännu. Det som nu pågår är en politisk process där jag nu spelar en central roll. Att verkligen bli lantråd kräver att lagtinget är samlat (och det nya lagtinget samlas den 1 november) och därefter kan de formella procedurerna äga rum. Talmannen utser då en lantrådskandidat som så fort det är klart, lägger fram ett förslag till regering och ett handlingsprogram.

Om valet kan jag bara säga att jag är sååå stolt och lycklig över resultatet. Jag fick över 840 personliga röster, vilket är åländskt rekord genom tiderna. Åtminstone i 4 år, tills nästa val, får jag ha ett personligt åländskt välrdsrekord! Sedan vet man aldrig om någon annan kan klå det…

Ett stort och varmt tack till alla som skickat hälsningar, kort, blommor, telegram och uppmuntrande ord! På något vis är det en stor förväntan i luften. En väntan på något nytt. Jag känner det starkt. Är mitt och socialdmeokraternas stora framgång ålänningarnas beställning på ”Change” ?? Jag tror det.