Gerd-Peters blattevärld

I Kyrkpressen fick vi läsa hur Claes Andersson ofta har undrat hur de mänskor som kommit hit från främmande kulturer upplever landets jultraditioner. Medan finländare rusar omkring och hamstrar mat och prylar, som om världens undergång vore nära, tänker de knappast på dem som inte alls omfattas av eller berörs av landets julfirande, kanske inte ens av kristna traditioner.

Väl dem, som redligt det ädla velat, det rätta sökt och det milda tänk

Från början var julen en hednisk högtid, där man drack julöl till gudarnas minne. Den skandinaviska seden att ge bort julklappar kommer från en lantlig tradition. Byns ungdomar smög omkring på julaftonen och knackade på dörren i stugorna. När någon öppnade kastade man hastigt in en skämtgåva. På gåvan hade man ofta fäst en lapp med en vers som förklarade varför mottagaren förärats den ’fina’ presenten. Dessa verser är föregångare till våra dagars julklappsrim.

Jag här vill påstå att alla invandrare och flyktingar i Finland lever i väntan på fina statliga julklappar oavsett av tron eller icke-tron. Men vad gäller julklappar iakttas samma grad av hemlighetsfullhet som förr. Hastigt kastar flitiga ämbetsmän/kvinnor små skämtgåvor med fina verser som förklarar varför de överlämnas till dem.

I somliga paket fanns det nya behandlingsavgifter för uppehållstillstånd. Bland annat stiger (endast) behandlingsavgiften för ett första uppehållstillstånd från 200 euro till 225 euro. Somliga fick paket med uppgifter om att få sökande fick asyl i fjol. De utgjorde mindre än en procent av de cirka 76 300 personer som under året beviljades asyl i ett EU-land.

Nöjda var säkert inte heller de invandrare som fick paket av unga män, nylänningar och åbolänningar med ett julklappsrim som förklarade varför de hör till de mest kritiska till ökad invandring. Kvinnor, österbottningar, ålänningar och de äldre däremot var mer toleranta. Undrar vem som har fått deras gåvor.

Men helt övertygad är jag om att den kurdiska familjen inklusive de tvååriga tvillingdöttrarna, som några dagar innan jul utvisades klockan fyra på morgonen, aldrig kommer att glömma de finländska jultraditionerna. De flesta skämtgåvor var försedda med främlingsfientliga julklappsrim. De är tecken på att hatet som riktar sig mot främlingar har ökat explosionsartat, i synnerhet på nätet. Att arbetslösheten ökade klart i november från november och nu är uppe i 8,5 procent, att även städfirmorna översvämmas av arbetsansökningar, vilket samtidigt gör det svårare för invandrare att få jobb, eller att finländarna har en reserverad hållning till flyktingar kan däremot anses redan som mindre tråkiga småplock.

’Väl dem, som redligt det ädla velat, det rätta sökt och det milda tänkt’. Åbo öppnade ett informationscenter för invandrare som erbjuder service på åtta olika språk samt på svenska och finska och huvudstadsregionen vill främja sysselsättningen av invandrare. (En annan sak är att de kommunala planerna för integrationsfrämjande arbete hittills inte har beaktat de möjligheter som ska erbjudas på svenska.) Metallföretaget Maxel i Närpes däremot fick utmärkelsen som ’God arbetsgivare’. På Maxel i Finby är fem av de sjutton anställda invandrare.

Utöver Finby tycks det endast vara Lovisanejden som spred ett glatt julbudskap runtom i landet. Den öppnade välkomnande dörrar och visade generositet och fördomsfrihet genom att välja muslimska Abir Waked till Östnylands lucia 2009.

I Helsingfors domkyrka tackade kristna invandrare på självständighetsdagen för fred och bad för ett land som allt för ofta kritiserar flyktingar och invandrare för endast lyfta statligt stöd. Allt statligt stöd vore dock helt onödigt, om staten skulle sätta annat än småplock under invandrarnas och flyktingarnas julgran.

Blattar behandlas ofta den som andra klassens medborgare. Vår värsta fiende är dock inte den  enskilda människan på gatan utan systemet.

Centerns ungdomsförbund efterlyser debatt om invandring. I stället för att bara tala om flyktingpolitik och flyktingkvoter borde invandringsproblem och integrationsfrågor tas upp. Kraftigt understöd får förbundet av högsta chefen, statsministern Matti Vanhanen som befarar att antalet asylsökande ökar kraftigt. Statsministern är rädd för att Finland snart kan få lika många asylsökande som Sverige och de övriga nordiska länderna. Utlåtanden ger grågrund för rasistiska inlägg på bl a Facebook där en 29-årig kristinestadsbos hets mot folkgrupp lockade närmare 400 medlemmar till gruppen.

Också det andra stora regeringspartiet, Samlingspartiet, sysslar med än farlig populism, när man börjat motarbeta Röda Korset, som vill öppna en mottagningscentral för flyktingar i Kristinestad. Och i Helsingfors har illegala invandrare inte inträde till servicecetralen för bostadslösa. Att Finland överlag är långt efter de andra nordiska länderna i hälso- och omsorgsfrågor har man även noterat på OECD. Enligt organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling har Finland ett av de mest ojämlika hälsovårdssystemen i Europa. Mot denna bakgrund låter Finskhetsförbundets nya ordförande Sampo Terho nästan moderat, när han förespråkar nya synpunkter på finskhetens betydelse i en global värld. Att presentera finskhet för och konstruera samarbete med invandrare är ett legitimt syfte av förbundet.

Visst finns det orsak till oro när den illegala migrationen sprider sig norrut från Medelhavet som ringar på vattnet. Många asylsökanden är medvetna om att Finland betalar mer än dubbelt så mycket i utkomststöd till asylsökande än vad de kan lyfta i invandrarvänliga Sverige. Och återigen hör vi ivriga röster som påstår att ”de” kommer hit och överbelastar ”våra” sociala system.

Migrations- och Europaminister Astrid Thors anser att Finland kan bli tvunget att se över bidragen till asylsökande. I motsats till Finland och Sverige erbjuder Tyskland, Storbritannien och Italien bara mat och husrum. Möjliga åtgärder övervägs när utredningen blir klar i slutet av november.

Nyligen försökte en kommitté bestående av tolv medlemmar ge migrationsministern förslag om hur invandrarna effektivare kunde ”förhemmas”. Ingen av de tolv lär vara själv invandrare, vilket är ingen överraskning för den som är insatt i den finländska integrationspolitiken. Det finns olika förslag avsedda för invandrare som vill in på arbetsmarknaden, för sådana som behöver särskilt stöd och för barn och unga. De övergripande målen är snabb sysselsättning, tillräckliga språkkunskaper och bättre möjligheter till vidareutbildning.

Ett faktum är dock att en invandrare har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. Snarare behandlas den som andra klassens medborgare. Ingen hemlighet är även att den högtravande rapportbyråkratin kring integreringen av invandrare börjar kännas kvävande. En färsk byråkratrapport om vägar in i det nya hemlandet klagar på att invandrarna använder offentliga tjänster för lite. För att motverka trenden har Kust-Österbottens samkommun och Vasa stad startat ett intressant integrationsprojekt där målsättningen är att skapa god praxis i samband med integreringen av invandrare. Projektet ska ta fram information både för invandrare och personalen som arbetar med dem. Det återstår att se vem som producerar informationen.

Finland har ännu en bit att gå innan myndigheterna inser att de faktiskt har något att fundera på. Som FN- och EU-land måste Finland lära sig att bära sin del. Alldeles för lätt vänder sig ambitiösa integrationsplaner mot sitt eget syfte. Hela integrationsprocessen måste utvecklas snabbt och på ett sätt som göra det enklare för invandrare att komma in på utbildnings- och arbetsmarknaden. Det räcker inte att ständigt filar på beredskap, viljetillstånd och powerpointar.

På självständighetsdagen vore det skäl att alla medborgare kunde lära sig av förfädernas misstag. Under inbördeskriget skildes röda och vita älskande åt för att de står på varsin sida, idag är de finländare och invandrare. Kärleken (till fosterlandet) ser inga färger, inga religioner eller ideologier. Kärleken ser människorna. Må de sen vara finnar, finlandsvenskar eller blattar.

Vår värsta fiende är inte den  enskilda människan på gatan utan systemet.

Återigen befinner jag mig tillsammans Charlotta, Dunjasja, Jasja och Jepichodov i körsbärsträdgården. Lever vi alla i en språkmonarki där språktillhörighet innebär att en finlandssvensk står i ett ärftligt beroendeförhållande till en finsk språkägare? Om dina föräldrar var svenskspråkiga, innebär det då att du födds som språkligt avvikande och livegen?

En blatte i körsbärsträd- gården

Charlotta beklagar sig över sitt öde. Ryssland är en absolut monarki. Livegenskapen innebär att en människa står i ett ärftligt beroendeförhållande till en markägare. År 1861 upphävdes livegenskapen i Ryssland.

Lopachin uppmanar igen de båda syskonen att göra något åt sin situation. Gajev dyker upp. Han tror att de kommer att få hjälp av sin rika faster i Jaroslav. En förbipasserande dyker upp, frågar om vägen till stationen, reciterar en dikt. En blatte sluter sig till sällskapet och ber om pengar.

Livegenskap har jämförts med slaveri. Livegenskapen innebärr att en människa står i ett ärftligt beroendeförhållande till en markägare. Anja är på tumanhand med Trofimov. De talar om framtiden. Gajev konstaterar att solen har gått ner.

Går finlandssvenskarnas sol ner? Gär den t o m under? Lever vi i en språkmonarki? Påverkar den ekonomiska krisen vårt samhälle? Som sagt behöver en blatte ingen repetition. Men det glädjer mig att en blatte blivit en efterfrågad ”skådespelare”.