Folktinget har tänkt till om barnträdgårdslärarbristen och kommit på att nyblivna unga är så förvirrade att de inte flyttar bort från sin utbildningsort. Hallå, nu är det 2010 och världen har aldrig förr varit så liten som den är idag. Det torde finnas andra orsaker än såna som gäller för en själv. Kanske man kände sig lite mes under hippietiden att revoltera och flytta bort från mamma och pappa, men nu är det annorlunda. Efter att själv ha bott och verkat som lärare i Helsingfors, tagit beslutet att flytta norrut kan jag intyga att det åtminstone finns EN som inte faller under Folktingets teorier.

Väljer man ett yrke där man jobbar med barn så har man nog i något skede tänkt skaffa egna? Svar ja. Under ens utbildning blir man varse om faktorer som bidrar till ett barns välmående, den sociala utvecklingen och hälsa. Trygga skolvägar, egen gård, kompisar i närheten och natur blir en självklarhet för den som engagerat sig i konsten om barns bästa. För detta får man drygt 2000€ månatlig ersättning. Eftersom det är ett kvinnodominerat yrke blir det moderskapsvikariat och somrar utan lön vilket inte direkt gynnar en.

Man kan hyra nånstans att bo, och har man inga kontakter eller gulliga släktingar som hyr för bolagsvederlaget, blir alternativen följande: en höghusfyra utanför Ring 1 kostar minst 1000€/mån. Där är dock miljön inte sådan som stöder de värderingar man själv har. Man kan köpa en radhusfyra max 10km från en svensk skola men då ska man ha ca 400 000€ att spendera. Ett lärarpars hela inkomst skulle räcka till, men då blir inget över.

För samma runda summa köper man ett relativt nytt hus 5 km från Vasa torg och en sommarstuga på en holme, eller ett äldre hus i Korsholm, båt, sommarstuga och husbil. För halva summan får man ännu ett eget hus, och då lever man gott.

Frågan är hur fasen man tror att en förflyttning av utbildningsorten ändrar på denna ekvation?