Alla är väl överens om att domherren är en vacker fågel. Ibland är det dock så i fågelvärlden att en vacker fågel inte sjunger särdeles vackert, åtminstone inte i människoöron. Till denna grupp av fåglar räknas domherren. Idag vid min skogsmatning sjöng domherrrarna. Ja, det verkar som om de nu i februri redan börjar sjunga en del, trots snöfall och köld. Hur sjunger då domherren?
Många av oss känner till domherrens vemodiga lockläte, en ljus visselton. Sången är inte av samma klass. Några gnissliga toner, ibland hör man något av det vemodiga locklätet, men det mesta låter som mest som ett osmort lager. Särdeles stark är inte dess sång. Nu i februari är den nästan den enda fågeln som sjunger, så den tävlar utan konkurrens av andra arter. Och då vinner den ju. Senare, när mesar och andra fåglar börjar sjunga, så hör man nog även domherren ibland, men ju fler arter som börjar sjunga, så hörs ej domherren. Kanske den håller näbb! Den förstår att den inte kan tävla med rödhakar och trastar mfl. Eller så är den nöjd med att den fick sjunga ensam i kylan i februari och tog hem alla pokaler. Utan konkurrens!
Jan Nygård
Här om dagen då jag kom ut ur församlingshemmet, hördes kråkorna skräna. Två kråkor flög runt korset högst uppe på kyrkan. Högst uppe korset satt den fromme duvhöken! Kråkorna ansåg tydligen inte att duvhöken är så from att den har något att göra högst uppe på kyrkan och dessutom helt fräckt på korset! De attackerade höken och flög nästan på den. Men höken lät sig inte jagas iväg så bara. Först när flere människor blev allt för nyfikna och kom närmare gav den sig lugnt iväg.
Kråkorna är överraskande modiga när de ser en duvhök. Enligt fågelböckerna borde de hålla sig på betryggande avstånd. Men tydligen är det även så, att kråkorna vet när höken är på jakt. Då är de rädda, men när den sitter och ägnar sig åt fromma övningar högst uppe på kyrkan, då utgör den ingen fara.
Jan Nygård
Någon hade dumpat slaktavfall i skogen vilket traktens alla korpar uppskattade. När jag genom mitt uppdykande på platsen hade skrämt iväg de vaksamma korparna vågade sig också skogens mindre fåglar fram för att äta: ett par svartmesar, en talltita och två nötskrikor. En tofsmes fanns också på plats men höll sig uppe i träden.
Bilder: Korp (i snöfall) och svartmes i Storkyro 5.2.2010.
Tomas Klemets
De senaste dagarnas rikliga snöfall fick även mig att greppa snöskyffeln idag. Men inget ont som inte har något gott med sig. Mitt i snöröjningen blev jag varse en drygt sparvstor fågel som flög till en holk och kikade in. Efter att ha sorterat bort talgoxe och pilfink kom jag till att det kunde vara en sparvuggla. Jag gick närmare och fick bekräftelse på min misstanke. Sparvugglan lämnade holken och satte sig i ett närliggande buskage. Jag hämtade kameran för att om möjligt dokumentera besöket. Tyvärr satt ugglan lite risigt till och dagsljuset var i avtagande men ett par bilder kan jag i alla fall bifoga nedan.
Bilder: Sparvuggla i Vörå 7.2.2010.
Tomas Klemets
Jan skrev nyligen om sitt möte med tallbitarna. Idag hände samma sak mig, jag hade turen att träffa på dessa vackert flöjtande och stillsamt småpratande ödemarksfåglar ute i skogen. Också dagens tallbitar var sysselsatta med att födosöka högt uppe i grantopparna där de åt av de blivande årsskotten. Jag försökte ta några bilder men det var ett ganska dödfött företag eftersom fotografen stod på marknivå och tallbitarna befann sig ett par våningar högre upp.
Den utfärgade hanen av tallbit är vackert lingonröd medan honan går i gulbrunt.
Bilder: Tallbitar i Storkyro 5.2.2010.
Tomas Klemets
Min kollega Helmer Södergård fotade en berguv i Vörå igår den 3. februari. Klockan visade 16.15 och uven satt snällt på ett staket kring en liten hage som ännu i somras innehöll två ankor. Dessa försvann dock spårlöst med ungefär en månads mellanrum. Helmer undrar om det är samma uv som längtar efter mera ankkött. Troligen är det så. Bifogar den stämningsfulla bilden från Vörå centrum.
Leif Öling
Jag återkommer ännu en gång till kungsfåglarna på min skogsmatning. När jag den 1.2. besökte platsen var kungsfåglarna kvar, till synes pigga och matfriska. De hade således överlevt ännu en köldperiod med närmare 30-gradig kyla. Inte illa av en liten krabat som väger bara 5 gram och måste sova utomhus i kalla vinternatten!
Däremot kan det ha gått sämre för skäggmesarna i Maxmo. När jag senare samma dag (1.2.) besökte den aktuella lokalen fick jag ingen kontakt med några skäggmesar. Kanske de frusit ihjäl.
Bilder: Kungsfågel i Vörå den 1.2.2010.
Tomas Klemets
I takt med att dagarna blir längre verkar också skogens nötkråkor bli mer aktiva. Igår, den 1.2. hade jag besök av två nötkråkor på min skogsmatning. De hade också en del lågmälda ljud för sig.
Bilder: Nötkråka i Vörå den 1.2. och 25.1.2010.
Tomas Klemets
Det är inte så ofta man ser trädkryparen nere på marken, anpassad som den är till att söka föda i trädstammarnas barkspringor. Men på min skogsmatning finns smulor att hämta på snötäcket och då kan också trädkryparen hoppa ner på marken.
Bilder: Trädkrypare i Vörå 25.1.2010.
Tomas Klemets
Idag hade jag tid att räkna fåglarna på egen gård först efter kl. 15.30. Resultatet blev så här: Domherre 1, gulsparv 92, blåmes 2, talgoxe 2, skata 2, pilfink 5, turkduva 1, grönfink 1, kråka 22 och kaja 1. Tio arter således. Mesarna var ganska osynliga i skymningstimmen, gulsparvarna däremot hade frisk aptit. Tidigare på dagen räknade jag till 8 blåmesar och domherrarna var säkert över tio. Också en gråsiska visade sig utanför tävlingstiden. Men då hade jag inte tid att räkna utan fick nöja mig med en hastig koll. Kråkfåglarna som redovisas ovan var fåglar som drog söderut över huset just före skymningen, på väg till någon övernattningsplats.
Tomas Klemets
