Sällan man får lust att vräka ur sig fula ord, som AGGREGATKADAVER!! och annat lämpligt, men det händer. Nu har det hänt några gånger, och det är nya lilla huspaketet som varit orsak. Indirekt, men ändå.
Huspaketet landade, som jag berättat, så vackert inkapslat i ett vattentätt plastemballage. Det satt åt runt hela brädhopen som ett korvskinn. På ena ändan har det gått sönder lite grann, och där kunde man skymta väggbräderna, de hade grånat en aning med solens och vädrets inverkan. Men det gjorde ju inget, stugan ska målas såklart. Vilken färg det nu sen blir.
På vappen, första maj, kom äntligen den efterlängtade stunden när jag, med Husbonns tillåtelse, skar upp plasten och fick se hela innehållet i all sin träiga glans. Ooo! Det var vackert. Egentligen sökte jag bara efter häftet med monteringsanvisningarna, för det behöver vi redan när vi gör grunden som det ska stå på. Jag hittade häftet bland allt trävirket och vi började studera.
Resten av paketet försökte jag återställa till ursprungsskicket, men det gick ju inte särskilt bra sen plasten var uppslitsad. Lite stiftande ska väl hjälpa… trodde jag.
Det gick inte så bra för att…. det blåste. Det blåste, hundratrettifem båfåår åtminstone. Och om en stund började det regna också. När det äntligen slutade berodde det på att regndropparna blivit snö istället. Dethär hände samtidigt som vi i instruktionerna läste om vikten av att skydda paketets innehåll från vatten, väder och vind och sol…
Jämmer.
Jag kände hjärtat snöra ihop sig till en liten orolig boll som hoppade twist inombords. Snart var jag ute igen och trotsade den (nästan) arktiska kölden, utrustad med husets största och frodigaste frottéhandduk, torkade bort väta från brädytorna så gott det gick där jag kom åt och slet och drog i presenningen som jag hämtat och försökt placera som täcke över min skatt.
Det gick sådär bra som det brukar gå att handskas med stora presenningar i hård blåst. Endast min finska sisu kan tackas för att jag till slut hade arbetet utfört och täcket förseglat med tio tegelstenar. Med hål i.
Mina händer var knallröda och kalla som isbitar. Jag gick in och började försiktigt värma upp dem. En blick ut genom fönstret förtäljde att…. det slutat regna. Och snöa.
När händerna blivit som vanligt rådgjorde jag med Husbonn. Skulle det vara bäst att ta bort presenningen när det blåser — men inte regnar — så skulle ju vätan avdunsta snabbt? Jag var nämligen helt säker på att det blivit kvar en hel del H2O där inne bland trävirket, kom ju inte åt överallt med min megasuperultrabautajumbotrasa. Han tyckte det lät som en god idé, så jag gick ut och drog bort presenningen. Lätt som en plätt.
Senare på kvällen skulle vi åka utom synhåll för ungdomarna ville ha en stofil-fri kväll. Vi över 25 tog tillfället i akt och åkte på en tur inåt landet. Men innan vi åkte iväg tyckte jag att det nog vore säkrast att täcka min hus-hög, för man vet ju aldrig om det börjar regna när vi är borta, och virket såg ju torrt och fint ut efter några timmars blåst. Sagt och gjort, jag kämpade en stund med presenningen men hade redan fått lite rutin, så det som störde mest denna gången var att håret och jackhuvan hellre befann sig framför ögonen än nån annanstans. Blåsten, you know. Jag förseglade paketet med tio tegelstenar, med hål i, och kände mig trygg på resan.
………..
I dag såg jag att det blåste. Jag såg att det regnade också, tidvis. Men jag visste ju att jag omsorgsfullt täckt mitt huspaket, så fast det inte syntes inifrån huset var jag icke orolig. När jag för första gången körde iväg hemifrån såg jag …. att presenningen slitits av min brädhop till hälften. Tegelstenarna hade liksom svikit mitt förtroende. Brädorna var våta, det lilla fönstret som av förståeliga skäl låg överst var fullt av vattendroppar.
Det var nu som jag med gnisslande tänder tänkte på ord som AGGREGATKADAVER!!! och RABIATBABIANER!!! och liknande. Så ilsken var jag på väder och vind och alla motgångar som prövade mig, att jag beslöt att allting får ligga som det gör, jag tänker inte ödsla mer tid och krafter på dendär förbövlade dyngpresenningen. Körde iväg på mitt ärende och försökte att inte tänka på — vattendroppar på omålade brädytor. Det gick inte så bra.
…………….
Så när jag var hemma igen hade jag en ny plan. NU, för hundra tunnor, ska presenningen få veta hut. Den ska ligga som JAG bestämmer och inte svänga sig som en kappa efter varje vindpust. Därför slarvade jag en tjock, fyra meter lång planka till platsen och tryckte med denna ner presenningens kant mot marken.
Revansch!
Man får inte ge sig. Om bräderna ska hållas torra. Fönstret bar jag under tak…. bara för att.
Vi har kommit ett steg längre, vi har grävt gropar där cementpelarna ska stå. Det betyder att vi har stakat ut den exakta positionen för stugan. På lördag, enligt husets byggexpertis, kan det bli dags att gjuta pelarna i sånadär tjocka bautarör. 12 hål har vi, men det är möjligt att det måste bli tre till.
Man vill ju inte att golvet ska svikta om nån med traditionell kroppsbyggnad går genom rummen. Man vill ju inte det, nej. 
Då ser man plötsligt allt det andra med nya ögon.
Vi hade dem inne i huset igår och modern var med. Hon verkade inte bry sig så värst i sina arvingar, men blev tydligen lite stressad ändå och stampade med bakfoten i golvet så det smällde. BUMP!! En varningssignal.
