april11
Vetekornet och den kosmiska komposten
Vad Bibelns Uppenbarelsebok är/var för just den textens skribent och vad den är för oss… är ev. två väldigt olika saker? Men ett är klart. Uppenbarelsen jonglerar med livsfrågor och dödsfrågor samtidigt. Och det är den inte ensam om…
Du har kanske inte läst berättelser om meditativa själaresor under bön, fasta och umbäranden ur andra traditioner än de mest närliggande? Vågar du alternativ, är boken Shamanens väg av Michael Harner en bra början. Den beskriver naturfolkstradition från en helt annan kontinent än vår och ur ett annat livsåskådningsperspektiv, än vår etablerade välfärdslutherdom.
Harner ger exempel på naturreligioner (”earthreligions” som de också kallas, eller ursprungsfolksreligioner) där han som antropolog gjort fältforskning.
Han bekräftar liknande syner och visioner hos människor som befinner sig i djup bön/meditation… som hos Johannes i Uppenbarelseboken. Trots att perspektivet är ett annat.
Johannes Uppenbarelse och även andra texter i Bibeln (Hesekiels drömmar till exempel) kan vara resor i det gemensamma omedvetna, det kollektiva omedvetna som sammanbinder oss alla genom symboler.
Inget kristet unikt sålunda, det här med eldsjöar, drakar och 24 visa män, bägare och sammelsuriet av vad som händer sen… med mångfalden av ingredienser.
Men inte desto mindre intressant…
Minns att du är mull
När vi dör, komposteras vår kropp och vi hamnar knappelunda varken till himlen som den beskrivs eller till helvetet som det beskrivs, för det är psykiska bilder som försöker greppa det ofattbara. Uppenbarelser i olika livsåskådningar, kan ha gemensam materialbank trots olika grepp. Och vi har ett gemensamt öde.
Vi dör väl helt enkelt…
Alla.
Och död, innebär en befrielse. Även om det inte är så enkelt… För vad är död egentligen? Och befrielse?
Det organiska förmultnar åtminstone och energin lever vidare i andra former av liv som kommer – strikt enligt fysikens lagar.
Eller alternativt ”lagras” något av oss på samma sätt som våra psykiska urdjup/arketyper/det kollektiva gemensamma lagras. Men det är en sak för min tro mer än för mitt vetande.
Komposten i sig, de kosmiska lagbundenheterna gör ingen skillnad på kristen, islam troende, buddhist eller ateist och new age troende. Eller som Bibeln uttrycker det, ”minns att du är mull”.
Livet, sådant det är nu tycker jag att ska levas… med ödmjukhet och ömhet för allt liv.
Den slutsatsen kan vi dra av den plåga som människosläktet tenderat och tenderar orsaka både varandra och naturen.
Att predika om helvete och himmel i ett ”sedan” är bara som skräll av cymbaler.
Vi kan ju inte ens leva mänskligt och värdigt just nu!
Låt oss fokusera oss på det i stället.
Nådens kompost
Snart nog, ses vi i den kosmiska komposten.
Och den och det som inte där ”dör” utan skräpar för evigt, är fullproppad av tungmetaller, gifter och andra icke-nedbrytbara ämnen.
Därför är det en nåd att få bli näringsrik mull för jordens sköte att fylla. Att få vila i jord och bli jord, att få vistas i något som lever, istället för i miljöförstörd humus.
Hur som helst så ger det marginal i dödsfrågor och i livsfrågor att inse den gemensamma och liknande symboliken – de mytologiska rötterna – som olika religioner trots allt har.
Att ”resa” och ”vandra” och ”sia” och ”se” gör inte enbart Johannes i Uppenbarelseboken, utan också indianerna i Amazonasdjungeln som aldrig mött nån missionär/vit man.
Synerna är frapperande lika.
Att skrämma med eldhav och drakar är onödigt, det är min bestämda åsikt. Visionerna om undergång och nya himlar och en ny jord är personliga arketypiska berättelser ur inre landskap.
Det bär på gemensam symbolik oberoende livsåskådning.
Men här kör vi ofta fast. Vi önskar hävda det egna framom det främmande – enbart den egna trons frälsande kraft. Vad det i praktiken kan innebära att ingen frälsning finns utanför Kristus/Kristi Kyrka… är ändå inte så självklart som det verkar.
Hjärtats längtan efter enhet med det Heliga, till exempel… och det ”möte” med Alltet/Kristus som finns i tystnaden bortom bekännelser, i vilan i varat… var finns respekten för det, i basunerandet om vem som hör till Kristus och vem som inte gör det?
När sådant som tystnad och enhetsupplevelser räknas med, blir vi nog mindre påflugna. Och vi går hellre i dialog med andra trosinriktningar… för där är något vi känner igen, ändå.
Kristi närvaro, är frälsande/befriande. Det tror jag. Men någon specifik religion är inte förmer än någon annan. Vi har inte monopol på Kosmos Hjärta Kristus, vi kristna.
Varför skulle döden vara något där Kristus inte finns? Eller tomheten? Eller det annorlunda, det främmande?
Nedbrytning lockar mig. Kompostering fascinerar mig. Där är inte tomhet, där är liv. Energins cirkulation är liv. Och medvetandets arketyper som cirkulerar är liv bortom det individuella.
Orden räcker inte till.
Så tror jag.
Kanske jag ”förnekar” just ditt sätt att tro på Kristus. Du känner inte igen dig. Men det innebär inte att jag förnekar Kristus.
Jag säger att vi återgår till enheten, efter detta liv (vi dör och vi lagras, som våra psykiska arketyper gör). Döden är inte så livlös som religiös skräckpropaganda ger för handen.
Vårt organiska hölje komposteras, som det sker med växter och djur också. Den energin cirkulerar, används på nytt och på nytt. Till exempel de koldioxidmolekyler som Jesus andades ut i sitt sista andetag på korset, cirkulerar ännu här hos oss (tanke hos bl.a. Stefan Edman, biolog & teolog).
”Snart nog, ses vi i den kosmiska komposten. Och det som inte där ”dör” utan skräpar för evigt, är fullproppad av tungmetaller, gifter och andra icke-nedbrytbara ämnen.
Det är nåd att få bli näringsrik mull för jordens sköte att fylla”…
Ovanstående är alltså inte att förneka tro, det är vetekornets lag i kosmiskt perspektiv. Vetekornets lag… som präster predikar kring under påsken om kornet som måste ner i jorden för att dö, för att leva.
Vi måste dö, för att få liv. Komposten är liv. Och lösryckta ur komposteringens ekosystem, varken dör vi eller lever vi.
Din Monika
Någon slags debatt om det här förs också i nejderna kring kommentar nr. 38 i på denna blogg på Kyrkpressens nätsidor.
Drum Cradle, Rumpukehtoni, Vaggan som gungar mina trummor, 27.12.2011.
Midvinter, avsaknaden av snöljus – mörkermånetid, seende, 25.12.2011 vid Kervo å.
