Tisdagsaltare… (22.11.2011). Salviarökelse, havssnäckor med salt för sunnanvind och sommar, tegelrödslät västersten för jordandets höst, glödeldsvit östersten, mörkermånens nordansten med skäran i nedan.

Kvällsbordet dukat.

Varm lilaröd filt.

Trumman grillad framför ugnens öppna lucka…

Kompassen hittar väderstrecken, jag årstiderna.

Salt och solblekta snäckor i söder.

Tung mörkrund sten med strimma i vitt, för nordlig måne i nedan.

Västlig len liten kantig sten som ihopklämd av rödmylla.

Vänligt slet vitgrå sten att vila handflatan över, öster.

… sommarregnet faller häftigt och länge, varmt och

målmedvetet.

Onsdagsaltare… (23.11.2011)… Vatten för törst, centrum för kroppen, olibanumkåda i elden, grenar skyddar mittens rike.

Det varma centrum att låta

milda vindar viska över.

Djuren samlas, andas varmt

igelkott

skogsuv

vinghäst

vit sabeltandstiger

skogsduvan.

Oändlighetens tecken

över vilande kropp,

trummans ljudvågor.

Torsdagsaltare (24.11.2011)… Spiraldansen av ljus, rosendroppar i doftkrus, värmda stenar i väst och öst… för oroliga magar, ihåliga mellangärden och smärtande nyckelben.

Första kvällen – Salvia, för att öppna vandringsstigar in i drömtiden. Andra kvällen – Olibanum, för att skärpa det väsentliga, heliga. Och ugnsvarma helandestenar, handplockade i finländska hav, värms nu i 75 grader cirka 5 minuter. Tredje kvällen –  Rosendroppar, förtröstan på det goda.

My Companion and Her newly discovered drumstick for rare occations. 23.11.2011.

My owenheated handplocked Dark Moon Stone. A definatley not overrated sleepingbuddy of mine when darkness embraces (24.11.2011).

Monika E Pensar

… en poetisk arbetsbeskrivning där jag som arbetsverktyg har jag använt vädersträck, rökelse och doftkrus och matgemenskap samt deras metaforer – som arbetskompanjoner hade jag trumman, en mottagare på distans och månens nedan fas (nymåne, mörkermåne, svartmåne).

www.bloggen.fi/earthmother

Det händer inte alltför sällan att de som blivit ”helade” förlöjligar andra som fått ro på andra sätt… av andra hjälpkällor än Jesus Jesus Jesus. Plus att de som inte blir ”helade” anses vara mindre gudaälskade, fromma eller värdefulla.

Det är nåt fel på oss, liksom. Vi som inte blir ”helade”. Eller som upplever helbrägdagörelse via naturen, solskenet, kyssar, beröring, mossans doft och fiksmåseskri. Eller i drömmar.

Fan, vi är ju gehennabarn, stinkande av otro. Men här är ändå en dröm jag tycker om att återberätta, från januari 2009.

”Jag blev väldigt genomälskad och omsorgsbemött (alltså helad, ja) av min dröm där en stor vit Elefant, konungaprydd välte ner mig från sin trygga rygg i gränslandet mellan skogen och storstads slummen, stegrade sig så jag såg hans elefantfotsulor och kände mig synnerligen liten och utsatt, för att sedan få uppleva Elefanten knäböja sitt vänstra knä, som en kung gör inför sin drottning – av fri respekt, inte rädsla eller underlägsenhet.

Sen måste jag drömma vidare, fortsätta ensam in i det urbana… in i nattens neonkvarter och söka min plats, gå förbi den svarta långa limousinen utanför källaren med nattklubben, för att hitta en soldimmig liten nattöppen och dagklar bod, där orange och vit spindelväv täckte allt… ekologiska menstruationsbindor, tygblöjor, tvålar och oljor av välgörande örter, omålade trälårar med bortglömda människovänliga och miljövänliga vardagsverktyg för liv och lust” (Monikas djurdröm).

Ingen Jesus där inte, eller hur?

Bara den Vita Elefanten, som jag sedan googlade.

Det blev en synnerligen spännande resa i symbolmeningarnas landskap.

Vita kor, bufflar, elefanter, vargar, korpar – albinodjur (och människor) är de annorlunda. De är bärare, ljusbärare. Lakotaindianerna har sin White Buffalo – förfädernas, drömvärldens och det förflutnas starka djurrepresentant från snöstäpperna i norr. Indianerna har den vita kon och den vita elefanten Lakshmi, något som motsvarar judendomens begrepp Schalom - enhetlighet, fred och frid mellan alla olika sfärer av liv, allt från ekonomi till andlighet, kultur och ekologi. I druidreligion har vi Det Vita, den krets av ljus därifrån det inte finns någon återvändo när vi äntligen nått fram, för då är vi hemma. Och vitt kan också vara sorgens färg, den självhjälp som fördjupar och helar i kriser.

Monika

Vintervita, våren 2010.

Winterclothed Weeping Willow, spring 2010.

Hon var här, våren 2010.

Stigen, våren 2010.