Vulvans Spådom 114
Kvinnor som undervisar män
Porten är öppen. Foto: Onelia af Silfversvans. Alo-Ha (Guds andetag) på Maui 2013.
Här följer mina kommentarer i en diskussion om Ängeln som rullade bort stenen vid Jesu grav och om kvinnor som präster. Mera teologiskt än så här kan jag inte bjuda på. Det här är kvinnoteologi. Något som borde legitimeras även som allmän teologi!
”Så fint att kvinnorna som var samhällets helare och läkare, med örtoljor för både livets början och livets slut – var de första som fick se denna vår Stora Salva. Kvinnorna som inte rädes ta i blodiga nyfödda och slemmig efterbörd (moderkaka) eller döda kroppar och vistas i den sfär av mild livsenergi som lämnar liket när döden inträtt – som vördade livet genom att ta hand om det, där män inte iddes klotta ner sig på grund av hårda teologiska hygienföreskrifter – var helt logiskt de första som fick denna seriösa uppgift helt i enlighet med sin kallelse att vara samfundets vårdare. Att följa Läkaren. Att bli det de redan var, men i en ny kontext. Guds Tjänare. Och såsom Människosonen antagit tjänargestalt, gör kvinnorna detsamma i egenskap av Människosonens tjänare. Starkare förtroende för prästerlig tjänst, kan knappast finnas för oss kvinnor”.
”Givetvis har det att göra med prästtjänst. Att i mänsklig kontext göra det Frälsaren gör. Att komma med ”salva” (obs den delikata ordleken i t.ex. Salvator Mundi och salva i övrigt) för livets början och livets slut. Att vara de ritualförrättare som primärt berör en nyfödd och nydöd. Det var inte männen. Männen i det judiska samhället och även långt i det västerländskt kristna, fram till upplysningstiden – var de sekundära helarna och läkarna. Denna ”uppgift” och detta ”kall” har dessvärre varit omgivet av rädslor och myter, kvinnor har t.o.m. förföljts för sin läkekonsts skull. Liksom Frälsaren förföljdes och avrättades av egoistiska och religiöst maktlystna”.
”Det prästerliga mysteriet gror ut i läror och dogmer. Men begynnelsen, kallet… är nåt annat. Det är sakralt. Som en befruktning, som en död. Vem var de som på Jesu tid var de läkekunniga? Vem var de som odlade örter i köksträdgården och framställde läkande drycker och smörjelser? Vem var de som var föraktade för sin uppgifts skull, för att de kom i kontakt med blod och likvätskor? Vem var de som ansågs besudlade på grund av detta? Icke desto mindre utan just därför var mötet med livets början och livets död kvinnornas domän. Och det handlar och har alltid handlat om mer än att bara skrubba och torka skiten av köttet. Som Jesus, kom kvinnorna i kontakt med det som inte männen ville befatta sig med. Kvinnorna var de absolut första som nåddes av det prästerliga mysteriet, att ta emot Jesus som nyfödd och nydöd, samt uppstånden. Stommen är där. I vad som hände. Inte i hur det sedan tolkats av andra vågens läkekunniga – lärjungar, apostlar – de som gömde sig bakom låsta dörrar efter korsfästelsen”.
”Vadå nej? Var det inte en kvinna som bar fram Kristus i världen och flera än en kvinna som följde honom i graven, för att ta hand om ritualtvagandet? Det är inte lära det är frågan om nu, utan liv, levande liv… det som HÄNDE och dess innebörd. Det som HÄNDE KVINNORNA. Man kan ju fokusera på annat än män också, serru”.
”Nu diskuterar åtminstone jag sakral prästtjänst – att spinna liv och sia om liv, kring det nyfödda och nydöda. Det var (och är) nåt synnerligen allvarligt, det är att tjäna och vörda det Heligaste. Den som utför den läkekonsten, kan inte uteslutas ur prästskrået (om hen valt den kallelsen) – det offentliga predikoämbetet – på grund av att hen har en vagina istället för en penis. Det tycker jag att berättelserna om vad som HÄNDE i stallet och vid graven, är och ger tillräckligt med belägg för”.
”Dessa kvinnor vid graven var utvalda till något annat än att tiga i församlingen. De var med om kerygmat. Själva kärnskeendet, Kristusblivandet och Kristusvarandet. Medan männen gömde sig, rädda för sina liv för att sedan hävda sin superioritet som rättmätiga prästkandidater, i kraft av sin könstillhörighet. Jag anar och anser att exkludering av kvinnor, handlar om skam och rädsla. Och avund. Du skriver om att ”ängeln tog bort stenen”. Ja, det gjorde hen. Och kvinnorna såg, upplevde och trädde in i Kristusverkligheten. Stenen är borttagen. Vägen är fri. Det finns inga hinder mer. Kristus har öppnat den väg som förut var stängd för kvinnor”.
”Nejdå … lika lite som att alla män ska bli präster, ska alla kvinnor. Men kön är inte längre ett hinder eftersom uttryckligen kvinnorna (inte männen) var de som upplevde den första närvaron. Som jag skrev tidigare här ovan, det är en möjlighet för kvinnor som erfar det kallet”.
”Jesus lär annorlunda. Han omfamnar kvinnorna och välkomnar dem in i det sakrala förrättandet av övergångar mellan liv och död. De får uppgiften. Kunskapen. Visdomen. Insikten. Och de lär den vidare åt männen. Så du ser. Jesus innebär omvändelse. Han svänger om rådande system. I Hans värld, i begynnelsen, i påskens glädjebudskap är det männen som tar emot undervisning av kvinnorna. Annars hade Ordet fötts av en man. Annars hade Ordets uppståndelse bevittnats av män. Och förts vidare av män till män. Nu föll vakterna avsvimmade till marken. Kvinnorna var de ståndaktiga. De är primärbärarna av Ordet och Ordets budskap. Det vill säga om vi följer berättelsernas kronologi. Men det vill du kanske inte?”
”Det går inte att radera det Jesus gjorde/lärde med hänvisningar till vad apostlar skriver om vad Han gjorde/lärde”.
”Att lyssna vad berättelsens röst gör med dig, är viktigt”.
”Ja, tydligare sagt så menar jag att breven i Nya Testamentet innehåller mera lära, mera vad som händer sen när de första församlingarna grundas… medan evangelierna berättar vad som hände då Jesus levde och dog – rakt berättande, sådant som man hör vid lägereldarna. Medan breven är sådant som man hör ur talarstolar och läropulpeter. För mig som kvinna är det viktigt att gravstenen rullas bort och kvinnorna blir de första att varken svimma (som vakterna) eller gömma sig (som lärjungarna), men ta emot och lära vidare. Och de lär ut glädjebudskapet till just uttryckligen MÄN. Vi ska inte förbise att just dethär hände. Och det kan och får hända igen. För det som händer och sker i närkontakt med Jesus, där han är… där han föds, dör och uppstår ÄR – jag hävdar ÄR – viktigare än vad Paulus tolkar och tänker om vad som var och är viktigt. Upplevelseteologi är att vara där”.
”Det beror hur radikalt du är beredd att tänka. Diskussionen har handlat om både att kvinnor har som uppgift att tiga – inte predika, inte vara präster, men inte heller lärare… speciellt inte åt män. Stefan S som skrivit det ursprungliga blogginlägget överst i debatten på Facebook, menar att en kvinna överskrider sin uppgift, om hon undervisar en man. Det tror inte jag. Till stöd för min tro, har jag det som hände vid graven. Kvinnorna lärde ut, vittnade och missionerade om vad som hänt. Dessutom, var de involverade i den ritualtvagning med väldoftande läkeörter som den döde Jesus skulle omvårdas med. Det gör dessa kvinnor till Läkare, Helare för de går den stora Helarens och Läkarens väg, vårdar den kropp och det blod som utgivits och utgjutits för oss arma syndare. De är skickade till prästtjänst. För det är det en präst gör. Tjänar Kristus. Värnar och vårdar om sakramenten. Delar ut Kristus”.
”Att som ritualtvagare bära vittnesbörd (predika, informera, missionera, lära ut) är all predikans Moder. All prästtjänsts förebild. Så ser jag på saken. Där sker den förmedling och den förvaltning av sakramenten – att vårda brödkroppen och vinblodet – som borde ske vid varje altartjänst och vid varje predikan. Jag är starkt övertygad om det här. Men också om att de flesta inte ägnat det ens den minsta lilla tanke. För den är ny. Våra hjärnor går i bekanta hjulspår. Och jag är tacksam över att Stefan S tog upp den bortrullade stenen, även om vi är av olika åsikt om stenens och kvinnornas betydelse, annars hade jag nog inte märkt det här heller. Men berättelsen grep in, grep mig. Och jag vet hur det är att röra vid och vårda nyfödd och nydöd människa. Du är i helig tjänst då. Det finns inget mellan dig och Gud i de stunderna. Allt trams blir betydelselöst, allt ”kvinnan ska tiga i församlingen” eller ”kvinnan ska underordna sig mannen, lyda och ta emot undervisning men inte undervisa”. Så utkorade och utvalda kvinnorna var – födde Frälsaren, bar Honom inom sig, tog hand om Hans kött och blod. Det är nåt ännu mer än att ta emot ett människobarn eller vårda en död kropp. De tog emot DEN kroppen, förvaltade just DET kött & blod som var Hans”.
Monikas Memorandum…
Mina kommentarer är delar av en diskussion 6-7.4.2013 om Ängeln som rullade bort stenen vid graven – en blogg publicerad av pastor Stefan Sjöqvist från Sverige i en öppen Facebookgrupp jag halkat in i, innehållandes mest konservativ teologi (Vad bibeln lär i de stora frågorna). Många andra i Borgå Stift i Finland tycks ha ”halkat” in i denna grupp också. Bland annat biskopen. Och det stör mig oerhört att en enda ärketeolog tycks ha taltursrätt där, tar upp all publiceringsrymd och får sin omnipotens matad av alla andras tystnad. Varje gång jag bryter tystnaden, får jag förr eller senare smetat i öronen på mig att kvinnor inte är skickade att undervisa män. Nog måste man vara ganska ängslig för att krydda sin teologi med sådana maktanspråk. Jag är förundrad. Och illa berörd. Och. Vred.
