Det sägs att Gud har en ryggsida.

Det fördolda, det vi inte så lätt

bekänner som heligt…

Gud i skapelsen.

Guds kött.

Materia på mödernet.

Guds höftben i berggrunden.

Guds bördiga sköte, jorden.

Guds kropp och blod,

haven, skogarna

regnen, källorna.

Det sägs att Gud har en ryggsida

som Moses såg då han gömde sig

bakom klippblocken i öknen Sinai,

för ansiktet kan ingen

människa se

och överleva.

Moses såg det han såg… och återvände

strålande.

När är det vi strålar, om inte då vi berört

ryggsidan, vilat mot den, vandrat i den

och lyssnat till den?

Guds moderliga kropp är den uthärdliga sidan av det heliga. Skaplesen är Mater Mediatrix – famnvägen till det vi annars inte förmår greppa. Moder Jord, Madonnan Maria och alla de andra mulliga matronorna är ryggsidan där kotor och nervbanor spirar som ett Livets Träd. Och det är i den famnen Jesu sargade kropp lades, för att uppstå igen. Det är ur den famnen vi har att hämta den kunskap och vishet som vi behöver för att överleva, som människoras.

Växternas vishet.

Vattnens vishet.

Vindarnas vishet.

Bergens vishet, grottornas, kullarnas.

Höjderna och djupen – alla årstiders alla anleten.

De som vårdat ryggar och smekt kotor, oljat hudar och hälsat vindar och väderstreck välkomna – de som vördat jorden, har med grymma följder stigmatiserats som häxor, noader… gudlösa flygfän. I folktro har det sagts att just kommande påsknatt flyger häxorna och demonerna vilt omkring, för att hindra uppståndelsen – den natt kampen mellan liv och död sker.

Så rädda vi har varit, för det som ger liv!

Det är ju vi som motarbetar uppståndelsen

genom att demonisera jordekunskap,

rubba ekologisk balans, utarma

miljö, utrota kroppar i krig och

upphöja den rationella

andligheten som

höjer sig över

allt vad

rygg

heter.

Om häxor flyger i natt

så är det för att väcka

jorden till liv, för att

ryggraden ska räta

på sig och

skaka av

sig

förnedringen.

Foton: Love Handles – Guds ryggsida och Kroppens uppståndelse, Eva Tordera. Menshäxan, Fredrika Biström. Övriga, MEP.

Text och på bild: Monika E Pensar, www.bloggen.fi/earthmother. Med önskan om Påskasola på Jorda… åt oss jordevandrare…

‎”The air is the region of the invisible; it is the region of breath and thought. When you confine spirit to this region alone, the physical becomes immediatley diminished. This is a great mistake, for there is nothing in the universe as sensuous as God”… (Anam Cara by John O´Donohue)

Koltrast i skymningen

oblyg och sjungande

ledde mig

rakt in

bland videkissorna

längs spegelblank Kervo å.

Jordens smältkraft genom fotsulorna…

Sommarstaven med tjärsnöret…

‎”The body is much sinned against, even in a religion based on the Incarnation”…

(Anam Cara by John O´Donohue)

Monika E Pensar

www.bloggen.fi/earthmother

Den blommande kvisten, den knoppande vandringsstaven? Äppelblom, kultiverade inomhus – idag ser de snögnistret, ljuset, 26.02.2012.

Den äldsta av stigar – altaret

Teologen och pastorn Dietrich Bonhoeffer (1906-1945) tillbringade sina sista månader i koncentrationslägret Buchenwald. Han odlade den skapelseteologiska tanken om att söka paradistillvaron, återanknyta till det ursprungliga. I nazismens grymma grepp blev han avrättad på krigets, våldets och övermänniskotankens altare. Människokött brann dygnet runt som rökelseoffer och blodsoffer, för en diktator som gjort sig till Gud över udda personligheter och raser.

“I paradiset behövs inga altaren”, skrev Bonhoeffer. Men i markerna mellan lustgård och himmelrike, bygger vi våra altaren antingen för ljus och fred eller för maktlystnad och kontroll.

Boningen

I Gamla Testamentet är altaret platsen för gudsnärvaron. I helgedomen som Gud vill att Moses bygger, ska det finnas brännofferaltare och rökelsealtare. Det första tempeltältet beskrivs i detalj utfört av skickliga hantverkare, med material som rödfärgade getskinn, delfinhudar, purpurröda, violetta och karmosinröda tyger, ädelmetaller, träsnide, oljor och rökelseörter och flera olika altaren.

“Och han gjorde den heliga smörjelseoljan och den rena välluktande rökelsen, konstfärdigt blandad”… (2 Mos 37: 29).

Texterna räknar upp komplicerade funktioner vid altaren; gemenskapsoffer, eldoffer, skuldoffer, syndoffer. Den judiska kabbalamystiken tolkar helgedomen som en karta för människans sökande efter Gud, de olika områdena i templet som andliga och själsliga landskap i oss själva. De olika färgerna i tempeltygerna, de olika utrymmena och ädelstenarnas och metallernas konsistens kan ses som skikt i vårt inre mikrokosmos och samtidigt som byggstenar av makrokosmos. Från det här är inte steget långt till tanken i Nya Testamentet om att människan (kroppen) är Guds Andes tempel. Steget är inte heller långt till en djupare interreligiös förståelse av kroppens mentala och själsliga lager, som i hinduism beskrivs som energikällor (chakran) i djupa färger, purpur, orange, gult, grönt, turkost, lila och guld och med korrelerande stenar.

Altaret

Att se människan som en gudsbyggnad och t.ex. ceremonitält, tempel, kyrkor, mandalor(cirkelsymbolik i buddhismen) och även trummor – som är vanliga i naturbaserade religioner bl.a. hos samer, indianer – som kartor över platser för det Heliga, är något genuint mänskligt. Den kristna kyrkan beskrivs också som en enda kropp. Även lakotaindianernas trumma, samernas och druidreligionens trumma är både karta över världsalltet, men också över oss själva som människor. Cirkeltrummans heliga center, trummans mitt, är mötesplatsen mellan oss och det gudomliga. Alla religioner verkar ha ett altare, eller flera – ett fokus, ett centrum – som samlar tron i förtätad form. Altaret är en genuin uråldrig form och plats för trosuttryck, något som vi byggt i alla tider som markörer. Men vad ska vi med altaren, om Gud trots all sin åga, inte vill ha offer?

“Jag är trött på alla era offer. Jag har fått nog av brännoffer, av bockar och av det feta från gödda djur. Jag har ingen glädje av blodet från tjurar, lamm och getter… lär er att göra det goda, det som är rätt och rättvist. Uppmuntra de förtryckta, ställ upp för faderlösa och änkor” (Jesaja 1:11,17).

Stigen

Vi behöver symboler och former, gärna skapade i kreativ anda. Det är inte ovanligt med hemaltaren och egenhändigt gjorda fönster till evigheten – ikoner. Så för att kombinera gudsordet om att äntligen få slut på offer – vi behöver inte offra oss eller andra, för Gud, för Gud har redan offrat sig för oss – och Bonhoeffers längtan till altarfria paradis, där gudskontakten kan vara direkt och omedelbar, så ska vi inte ge upp altaret, den mänskliga historiens och förhistoriens äldsta religiösa manifest. Hellre kan vi då bekräfta vårt behov att stadfästa tro, hopp och kärlek med altare. Det är tillåtet att formge något som uppmuntrar de förtryckta, ställer upp för faderlösa och änkor istället för representerar religiöst förtryck och ideologiska repressalier. Ett altare av sådan art kan vara något mycket personligt istället för strömlinjeformat av kyrkoarkitektur. Och det både kan och bör innehålla försonande element, mellan religioner.

Monika E Pensar, texten finns även som artikel med bild i medlemstidningen Näkyvä Nainen, Finlands Kfuk/Nnky, www.ywca.fi, årets första nummer 1/2012 med temat Ikä – Åldrar.

Bildtext: Ljus i mörkret. Bordsaltare byggt inför min pappas svåra operation. Stearinljus, rökelse, saltflingor, en shamanfilt, vita stenar som tecken på det nya (Uppenbarelseboken 2:17) i form av både cirkel och korsvägar och den vita elefanten Ganesha ur indisk mytologi, som även kallas Kämpen som forcerar hinder (Obstacle Breaker).

They give me the chill.

Sometimes lying almost

buried and forgotten for

months…

Drum Cradle, Rumpukehtoni, Vaggan som gungar mina trummor, 27.12.2011.

They give me back

my sensitivity

and

trust,

as if I’am beeing

watched over,

when the

moon is full

and we sleep

together,

moonbathing…

Midvinter, avsaknaden av snöljus – mörkermånetid, seende, 25.12.2011 vid Kervo å.

Their scent is of tar

and honey.

We are one and three…

Old Mother, Maiden and Queen.

But there is also the fourth one, of whom I know less.

She is the open space… I still hunger for.

Monika E Pensar

At Vulvans Spådom: www.bloggen.fi/earthmother

Igen. Universums puls,

fylld måne.

Full Moon Celebration of rythms and rimes greater than ourselves, gently floating trough existence. 11.12.2011… water, living light, pine raisins burning at the window, the red egg and her ovaries in the center of life.

En stund.

En vila.

En skapelse, egen.

Matbordet dukat

som altare,

inte för offer

men för

överlåtelse.

Vad vattnet jag

dricker, vänd

mot världens fyra hörn,

gör med mig – överlåter jag.

Vad trumman sjunger,

den jag

väcker med spisens

värme och dova

bultningar mot huden, som hovslag

överlåter jag.

De knäckta äggskalen

överlåter jag.

The Moon Table laid, 10-11 pm, Sunday 11.12.2011… crushed eggshells, gentle living light, fullmoon and the red center of life.

Och det vita,

äggledarna

och livsljuset.

Överlåter…

Åt friden.

Monika E Pensar

www.bloggen.fi/earthmother

Tisdagsaltare… (22.11.2011). Salviarökelse, havssnäckor med salt för sunnanvind och sommar, tegelrödslät västersten för jordandets höst, glödeldsvit östersten, mörkermånens nordansten med skäran i nedan.

Kvällsbordet dukat.

Varm lilaröd filt.

Trumman grillad framför ugnens öppna lucka…

Kompassen hittar väderstrecken, jag årstiderna.

Salt och solblekta snäckor i söder.

Tung mörkrund sten med strimma i vitt, för nordlig måne i nedan.

Västlig len liten kantig sten som ihopklämd av rödmylla.

Vänligt slet vitgrå sten att vila handflatan över, öster.

… sommarregnet faller häftigt och länge, varmt och

målmedvetet.

Onsdagsaltare… (23.11.2011)… Vatten för törst, centrum för kroppen, olibanumkåda i elden, grenar skyddar mittens rike.

Det varma centrum att låta

milda vindar viska över.

Djuren samlas, andas varmt

igelkott

skogsuv

vinghäst

vit sabeltandstiger

skogsduvan.

Oändlighetens tecken

över vilande kropp,

trummans ljudvågor.

Torsdagsaltare (24.11.2011)… Spiraldansen av ljus, rosendroppar i doftkrus, värmda stenar i väst och öst… för oroliga magar, ihåliga mellangärden och smärtande nyckelben.

Första kvällen – Salvia, för att öppna vandringsstigar in i drömtiden. Andra kvällen – Olibanum, för att skärpa det väsentliga, heliga. Och ugnsvarma helandestenar, handplockade i finländska hav, värms nu i 75 grader cirka 5 minuter. Tredje kvällen –  Rosendroppar, förtröstan på det goda.

My Companion and Her newly discovered drumstick for rare occations. 23.11.2011.

My owenheated handplocked Dark Moon Stone. A definatley not overrated sleepingbuddy of mine when darkness embraces (24.11.2011).

Monika E Pensar

… en poetisk arbetsbeskrivning där jag som arbetsverktyg har jag använt vädersträck, rökelse och doftkrus och matgemenskap samt deras metaforer – som arbetskompanjoner hade jag trumman, en mottagare på distans och månens nedan fas (nymåne, mörkermåne, svartmåne).

www.bloggen.fi/earthmother

Lyssnar på vad kroppen säger

om dagen som varit.

Somliga har katt, jag har Smeksten ur havets sommar stulen.

Din hand har värmt

en sten och fingrat på

sommaren…

Dina ögon har flämtat

av behag, inför

frosten på

bladnerverna…

Söndagsfrost, 19.11.2011.

Jäsande deg har värmt

och värnat

din hud…

Handskas med bulladeg ger endorfinkick, 19.11.2011.

Dagen spetsas med ångande

kakao och Rolf Lovlands citat

om stycket Pastorale, av

Secret Garden, 1995.

”Norwegian and Irish culture and traditions are unified in this piece as a kind of Secret Garden synthesis. Pastorale refers in a way to a spiritual landscape. Music is a link on communication between people. It makes us understand and discover, when words are not enough. Music can also be a guide to find our own sources, and to put names to our own emotional landscape.” -Rolf Lovland

När inte ord räcker till

finns det stenar, blad

deg och musik…

Varje dag är egentligen

en sådan

rimfrostdag.

Monika

www.bloggen.fi/earthmother

Tammi on sentapainen puu ettei sitä pidä kierrellä eikä kaarrella eikä missään nimessä välttää. Sen alla voi levähtää silmät suljettuina, torkahtaa tunnin tai pari. Ehkäpä tammenterho kopsahtaa alas kalloosi tai kuivunut ystävällisesti lainekuviollinen lehti. Tammi pysäyttää sinut ja suo uupuneelle virkistävän unen. Se on hitaan ja aidon kasvun puu, arvokkuutta huokuva ikihahmo joka kestää yksinolon murtumatta myrskyistä.

Morning Oak mist, a must…

Vaahtera on myös mielestäni parhaimmillaan maan kautta koettuna. Vaahteran kesän vehreys ei mitenkään vedä vertoja sen upealle syksyiselle kypsien leiskuvien värien ilmeille joita voi kokea kosketuksen kautta ja sieraimien limakalvojen läpi. Hengähdyshetken ajan puun lehdet tulevat kuin toiseksi ihoksi, muistuttaen miten olemmekin Äiti Maasta molemmat nousseet ilmoille.

Maple and me, dating earth.

Paju taas on omalla tavallaan voimauttava. Viirran viemä oksa voi juurtua missä vaan rantautuessaan. Ja puun kuoren asetyylisalisyylihappoa on ennen synteettisten lääkeaineiden aikakautta käytetty päänsäryn ja kuumeilun parantamiseen. Kyynelpaju on kuin suojaava suruhuntu jonka oksistossa harakat hairahtuvat hauskanpitoon ja varastavat sinulta pahan mielen ja olon. Pajun kaarnan pulskeissa onkaloissa voipi lämmittää sormenpäitä ja ihmetellä elämän lähteitä. Siellä asustaa lempeä henki. Ja mitä ihmeellisimpää, ainakin minun useimmin tapaamani jylhä pajupuu ei suostu kierrettäväksi tai piiritettäväksi toisin kuin vastapäivää päin, eli takaperin. Ja se on kaikkea muuta kuin takapajuista, se on viisasta aivojen kankiintuneita suomuja riemastuttavaa menoa…

Märkte denna svåra dag i ett eftersvall av prövningar, överraskad. Motsols runt Pilen. Medsols runt Björken. Allt annat känns fel, den korta sträckan mellan jobb och spåret hem. Why do I have to turn left around the Willow, right around the Birch? Otherwise it feels like a road to nowhere… Taidanpa olla tulossa lapseksi uudelleen? Hullua mutta ei hullumpaa, keskiviikkona 16.11.2011.

Weeping Willow at the crossing of Alexandersgatan and Mariagatan. August 2011.

Motsols. Vastapäivää.

Kulkiessani päivittäin pienen marraskuisen lähipuiston läpi, huomaan miten sujuvasti koivu kierrättää minua myötäpäivää itsensä ympäri, ennen kun ponkaisen itseni irti työpäivästä, iltaiseen raitiovaunuun. Koivun luokse harvoin pysähdyn. Ehkä tunnemme toisemme tarpeeksi hyvin – puhdistavien saunavihtojen kautta, hiirenkorvien pureskelun myötä. Tunnen kaksijakoisuutta tätä itsestäänselvästi kaunista puuta kohtaan. Niin monta lasta on oksillasi piiskattu ja lehtolapsina sinun hautausmaillesi kätketty. Vaikkakin onhan oma pihakoivu jotenkin turvallisuuden ja hengellisen vaurauden perikuva. Ja onhan koivun oksat myös lattiat luudannut ja noidat lennättänyt. Katselen mielelläni kun koivupuu palaa savuamatta, kipinöimättä – kirkkaasti.

Birch, Björk, Birka: samlingsplats för samkväm, byteshandel, kulturmingel, material för seremoni, saunabad.

The Great White Elephant? Fredagsfeeling 18.11.2011.

Medsols. Myötäpäivää.

Monika

www.bloggen.fi/earthmother

Helsinki 23.8.2011.

… tämä on muuten minun ensimmäinen pitkä suomenkielinen teksti hyvin pitkään aikaan, ettäs silleen.