Den äldsta av stigar – altaret
Teologen och pastorn Dietrich Bonhoeffer (1906-1945) tillbringade sina sista månader i koncentrationslägret Buchenwald. Han odlade den skapelseteologiska tanken om att söka paradistillvaron, återanknyta till det ursprungliga. I nazismens grymma grepp blev han avrättad på krigets, våldets och övermänniskotankens altare. Människokött brann dygnet runt som rökelseoffer och blodsoffer, för en diktator som gjort sig till Gud över udda personligheter och raser.
“I paradiset behövs inga altaren”, skrev Bonhoeffer. Men i markerna mellan lustgård och himmelrike, bygger vi våra altaren antingen för ljus och fred eller för maktlystnad och kontroll.
Boningen
I Gamla Testamentet är altaret platsen för gudsnärvaron. I helgedomen som Gud vill att Moses bygger, ska det finnas brännofferaltare och rökelsealtare. Det första tempeltältet beskrivs i detalj utfört av skickliga hantverkare, med material som rödfärgade getskinn, delfinhudar, purpurröda, violetta och karmosinröda tyger, ädelmetaller, träsnide, oljor och rökelseörter och flera olika altaren.
“Och han gjorde den heliga smörjelseoljan och den rena välluktande rökelsen, konstfärdigt blandad”… (2 Mos 37: 29).
Texterna räknar upp komplicerade funktioner vid altaren; gemenskapsoffer, eldoffer, skuldoffer, syndoffer. Den judiska kabbalamystiken tolkar helgedomen som en karta för människans sökande efter Gud, de olika områdena i templet som andliga och själsliga landskap i oss själva. De olika färgerna i tempeltygerna, de olika utrymmena och ädelstenarnas och metallernas konsistens kan ses som skikt i vårt inre mikrokosmos och samtidigt som byggstenar av makrokosmos. Från det här är inte steget långt till tanken i Nya Testamentet om att människan (kroppen) är Guds Andes tempel. Steget är inte heller långt till en djupare interreligiös förståelse av kroppens mentala och själsliga lager, som i hinduism beskrivs som energikällor (chakran) i djupa färger, purpur, orange, gult, grönt, turkost, lila och guld och med korrelerande stenar.
Altaret
Att se människan som en gudsbyggnad och t.ex. ceremonitält, tempel, kyrkor, mandalor(cirkelsymbolik i buddhismen) och även trummor – som är vanliga i naturbaserade religioner bl.a. hos samer, indianer – som kartor över platser för det Heliga, är något genuint mänskligt. Den kristna kyrkan beskrivs också som en enda kropp. Även lakotaindianernas trumma, samernas och druidreligionens trumma är både karta över världsalltet, men också över oss själva som människor. Cirkeltrummans heliga center, trummans mitt, är mötesplatsen mellan oss och det gudomliga. Alla religioner verkar ha ett altare, eller flera – ett fokus, ett centrum – som samlar tron i förtätad form. Altaret är en genuin uråldrig form och plats för trosuttryck, något som vi byggt i alla tider som markörer. Men vad ska vi med altaren, om Gud trots all sin åga, inte vill ha offer?
“Jag är trött på alla era offer. Jag har fått nog av brännoffer, av bockar och av det feta från gödda djur. Jag har ingen glädje av blodet från tjurar, lamm och getter… lär er att göra det goda, det som är rätt och rättvist. Uppmuntra de förtryckta, ställ upp för faderlösa och änkor” (Jesaja 1:11,17).
Stigen
Vi behöver symboler och former, gärna skapade i kreativ anda. Det är inte ovanligt med hemaltaren och egenhändigt gjorda fönster till evigheten – ikoner. Så för att kombinera gudsordet om att äntligen få slut på offer – vi behöver inte offra oss eller andra, för Gud, för Gud har redan offrat sig för oss – och Bonhoeffers längtan till altarfria paradis, där gudskontakten kan vara direkt och omedelbar, så ska vi inte ge upp altaret, den mänskliga historiens och förhistoriens äldsta religiösa manifest. Hellre kan vi då bekräfta vårt behov att stadfästa tro, hopp och kärlek med altare. Det är tillåtet att formge något som uppmuntrar de förtryckta, ställer upp för faderlösa och änkor istället för representerar religiöst förtryck och ideologiska repressalier. Ett altare av sådan art kan vara något mycket personligt istället för strömlinjeformat av kyrkoarkitektur. Och det både kan och bör innehålla försonande element, mellan religioner.
Monika E Pensar, texten finns även som artikel med bild i medlemstidningen Näkyvä Nainen, Finlands Kfuk/Nnky, www.ywca.fi, årets första nummer 1/2012 med temat Ikä – Åldrar.

Bildtext: Ljus i mörkret. Bordsaltare byggt inför min pappas svåra operation. Stearinljus, rökelse, saltflingor, en shamanfilt, vita stenar som tecken på det nya (Uppenbarelseboken 2:17) i form av både cirkel och korsvägar och den vita elefanten Ganesha ur indisk mytologi, som även kallas Kämpen som forcerar hinder (Obstacle Breaker).
