Nästan 26.000 tjejer samt deras män, pojkvänner, barn och andra supporters intog Stockholm i helgen. Tänk - nästan lika många deltagare som det finns ålänningar. Alla hade vi en sak i huvudet. Att så snabbt – och smärtfritt - som möjligt ta sig runt den 10 kilometer långa banan på Djurgården. Jag valde smärtfritt framför snabbt vilket nog var en klok prioritering. Det känns nästan oförskämt bra i kroppen idag. Tiden är däremot inte något att skryta med men jag är omåttligt nöjd med att jag deltog överhuvudtaget. Det hade jag inte trott om mig själv för ett par månader sedan.
Nästan alla lopp i Sverige lockar fler och fler deltagare. Det är inte bara för att det är så nyttigt och hälsofrämjande som det ligger i städers och kommuners intresse att få folk att vallfärda till deras evenemang. Enbart Tjejmilen genererade förra året en omsättning på 70 miljoner kronor och ledde till att 50 årsarbeten blev utförda. Vansbro i Dalarna lever högt på sin sim-helg liksom norra Dalarna genom Vasaloppet. Det handlar om massor med pengar och vi som deltar, vi konsumerar, äter och sover. Vi unnar oss lite extra.
Tänk om Åland marathon-helgen (den 26 oktober) kunde växa och bli större. Nu kommer väl ett par tre hundra löpare bortifrån. Det skulle kunna bli minst dubbelt så många men då måste vi bli proffsigare på att arrangera. Då måste det finnas någon som håller i uppvärmningen t ex. Ifjol så stod vi stavgångare och väntade på den utlovade uppvärmningen men inget hände. Att stå och vänta i ett par minuter på att få ett glas saft är inte heller speciellt proffsigt.
