EU-bloggen

Här hittar du min senaste EU-kolumn i Forum för Ekonomi och Teknik där jag förutspår att José Manuel Barroso 2009 får fortsatt förtroende som EU-kommissionens ordförande.

Förra gången det begav sig – 2004 – var f.d. statsministern Paavo Lipponen påtänkt (åtminstone av sig själv) som kommissionsordförande. Efter Lipponens senaste drag, att bli rysk-tysk naturgasledningslobbare, kan man dra slutsatsen att Barroso definitivt var ett bättre val.

Min kolumn handlar inte primärt om Lipponen, men hans beslut att ställa sig till förfogande som lobbare var nog inte så väl överlagt. Efter kritiken i bl.a. kvällstidningarna valde han att avstå från sitt rum på riksdagen där han skriver sina memoarer, för att i stället hyra ett kontor på stan.

Det borde Lipponen inte ha gjort. Han borde ha insett att lobbarbestyret var en felbedömning och han skulle ha lämnat det uppdraget. I stället kunde han ha hållit fast vid sitt arbetsutrymme på Arkadiabacken.

Nu blir det fred  i Mellanöstern.

Nu står vi kanske på allvar inför det problem som jag har berört i ett stort antal artiklar under årens lopp – Finlands representation i Europeiska rådet. På måndag hålls ett extra EU-toppmöte om Georgien och frågan är om president Tarja Halonen eller utrikesminister Alexander Stubb ska göra statsminister Matti Vanhanen sällskap i mötessalen. Såväl Helsingin Sanomat som Aamulehti (STT) rapporterar i kväll om denna problematik.

Finland är unikt åtminstone inom EU-15 (medlemmar 1995 eller tidigare) då det gäller dubbelrepresentationen på toppmötena. Det enda landet som lite påminner om Finland är Frankrike som har två företrädare om presidenten och premiärministern kommer från olika block. Men i dagsläget är det president Nicolas Sarkozy som ensam är sitt lands företrädare. (Utrikesministern är ett bihang – men för Finlands utrikesminister finns det alltså inte plats eftersom varje land bara har två platser i salen).

Är detta ett problem eller inte? Jag gissar att det liksom tidigare får någon form av pragmatisk lösning. Men hållbart är det inte.

Bakgrunden är att utrikesminister Alexander Stubb som OSSE-ordförande har varit väldigt aktiv då det gäller konflikten Georgien-Ryssland. Att han skulle vara på plats också i egenskap av Finlands utrikesminister vore naturligt.

Till bilden hör också att Stubb som EU-parlamentariker (och före det) var synnerligen kritisk till presidentens deltagande i toppmötena. Och vi ska komma ihåg att Stubb redan som ung akademiker och tjänsteman i slutet på 1990-talet helhjärtat propagerade för ett finländskt Natomedlemskap. – I motsats till bl.a. Tarja Halonen och ledande tänkare som Erkki Tuomioja.

Vad Stubb anser om ett finländskt Natomedlemskap i dag vet jag inte. Men det är nog knappast aktuellt i dagsläget.

Exakt hur förhållandet är mellan president – premiärminister -  utrikesminister i EU:s tolv nya medlemsländer vet jag inte. En noggrann komparativ studie skulle just nu sitta på sin plats. En person som troligen känner till denna fråga mycket bra är min f.d. Hbl-kollega Bjarne Nitovuori, men han är tyvärr pensionerad.

Vi får förlita oss på en analytisk kommentar av Hbl:s ledarskribent Björn Månsson som också har följt denna fråga i minsta detalj.

Adressen är sålunda hbl.fi