Nu har jag också fått nog, så nu tar jag mitt pick och pack och börjar blogga på ett annat ställe. För att lite förnya bloggen, bloggar jag nu under namnet Ängsvalla. Ni hittar mig här!
Hoppas ni vill följa med vad vi sysslar med trots flytten. Ha det så gott!
Många gånger som förälder funderar man på hurdana ens barn kommer att bli som vuxna, eller ens då de blir lite äldre än vad de är nu. Åtminstone funderar jag. Bara för att det är roligt tidsfördriv.
Dottern ser jag framför mig som någon form av konstnär, tycker hennes drag passar till det.
Hon älskar allt som har med pyssel att göra, och rita och måla kunde hon göra hur mycket som helst. Hon har förmågan att ta fram det vackra i allting, som man kanske själv inte alltid ser. Förvisso är det ju ett barns betraktelse av världen så det behöver ju inte betyda att hon kommer att tänka som så då hon blir vuxen. Men för att ge några exempel:
Det hon nu dagligen säger till mig är bland annat att hon längtar till sommaren för hon vill ha en fin klänning på sig ute och plocka vackra blommor, det saknar hon säger hon. Sättet hon säger detta på är dramatiskt, längtande, och även lite teatraliskt – även om hon menar detta på fullt allvar.
Och idag då vi hade fiskpinnar till middag, ville hon bara ha en pinne till efter att ha ätit upp maten. Jag gav lov att hon själv fick gå och ta en till, och då hon valt vilken hon ville ha sa hon medan hon höll fiskpinnen i sina små händer som en liten fågelunge: ”Jag tog denna fiiina lilla vackra fiskpinne.”
Man kunde nästan trott att hon hade en liten hamster i sin hand och inte en fiskpinne.
Med henne blir vardagen aldrig tråkig. Då hon är glad, är allting så vackert fint och härligt, hon väller en med pussar och kramar och vackra fina ord. Men då det dåliga humöret tar över, då sprakar det om henne, man får nästan hålla sig undan där hon spottar och fräser.
Då hon är ledsen, är hon verkligen jätteledsen, med känslan av att världen går under, allting är dåligt och det är så synd om allt och alla.
Jag har alltid kallat henne för dramaqueen. Hur tokigt det än låter så hittar jag inget mer lämpligare ord för hennes temperament. Alla känslor hon har känner hon till 100 %. Och det är ju fint på sitt sätt. Fast som äldre måste hon ju såklart lära sig att tygla sina känslor. Men det kommer nog med åren. 
Sonen kanske kommer att göra något med musik. Åtminstone ha det som ett fritidsintresse. Han har enda sedan liten baby varit förtjust i musik. Han kunde nästan dansa innan han kunde gå. Ett instrument han för tillfället är hemskt intresserad av är gitarr. Dottern fick en gitarr till julklapp, men det är nog sonen som tagit den som sin egen. Han älskar den.
Förövrigt har han alltid varit lite känslig av sig, tycker om kramar och pussar. Han är den som kanske lite längre avvaktar, till skillnad från dottern, då han träffar nya människor. Jag har svårt att i detta skede desto mer spekulera i vad han skulle syssla med som vuxen, annat än musiken.
Kan hända dessa tippningar helt går åt skogen, vilket de sannolikt gör. Men det är ändå ganska kul att leka med tanken om vad ens barn kommer att göra som vuxna.
Snart ska jag få koppla av en stund. Det kan behövas efter att ha sovit på den hårda sängen efter att vår katt blivit instängd i vårt sovrum igår och gjort sina bestyr på bäddmadrassen och mitt täcke. Sängen blir så sjuttons hård då man tar bäddmadrassen bort, så det knakar både här och där i ryggen efter en sådan natt.
Så det var riktigt passligt att jag igår blev tillfrågad om jag vill ha massage idag, detta innan jag visste att vi hamnar sova utan bäddmadrass.
Så snart ska det njutas, eller torteras, beroende på hurdant skick min rygg ser ut att vara i.. 
Barnen har sportlov denna vecka, och idag har barnen varit sportiga och skidat ute på gården. Det kämpade på med att hållas på fötter (eller skidor) medan jag kämpade på med att skotta snön som föll ner igår. Det var ett tjockt och tungt lager att skotta, jag var helt svettig efteråt. Men det var skönt att vara ute i 1,5h i solen, kändes nästan som om våren är på väg. Annat tänker jag väl imorgon då de lovat en massa snö igen.
Nu har vi just ätit ärtsoppa med god aptit, och det börjar vara dags för lillkillens lur.
Verkar som att jag har ett jobb på lut också, så det känns ju lite spännande. Men än så länge är inget klappat och klart, men på gång.
Dagens diskussion med dottern:
Tinja: ”Mamma, varför är Ulla och Myy (katter) flickor?”
Jag: ”För att det nu bara råkade bli det. Varför är du flicka då?”
Tinja: ”För att du älskar mig!”
Ja, så enkelt är det väl.
Nej, nu måste jag lägga min lilla dude som annars blir sur och tvär och övertrött.
Tjipp!
Oj vilket roligt veckoslut jag haft! Det är så roligt att få träffa sina vänner igen. Att alla är samlade på ett ställe är nuförtiden unikt. Vi har skrattat, talat, funderat hela veckoslutet, tittat på fåniga bilder på oss för 10-15 år sedan och tänkt på gamla ”goda” tider.
Hemresan från Österbotten gick i ett huj, och vi har skrattat så tårarna sprutat. Vi har besökt sjabbiga bensinmackar med sjabbiga toaletter med duschdraperi som ”dörr” och funderat om smörgåsen man köpt var ätbar.
Det är så underbart att få umgås med sina vänner. Och jag önskar att det inte tar länge tills vi alla träffas igen. Detta lever jag på länge. Hurra för mina vänner!
Nu har jag äntligen fått mitt ”riktiga” körkort. Ni vet, det där av plast med en bild på en kriminell mördare. Fast jag undrar nog om nån mördare kan vara icke-kriminell…Nåja, ni fattar vad jag menar. Men så ser jag ut på körkortet i varjefall. Som en mördare. Kan inte fatta hur man alltid klarar av att se ut som en fånge på alla passfoton. Visst, man får inte le, men ser man i verkligheten ut på detta vis då man är allvarlig så borde man ju definitivt le mycket mer. Så bara att flina upp er nu!
Inga fjantiga papperslappar mer som bevis på att jag kan köra, och passet kan jag med fördel lämna hemma nu då jag har ett körkort att visa min identitet med. Vad skönt!
Nu är det bara den där bilen som fattas. Bara jag får ett jobb ska jag banne mig skaffa mig en bil, så är det bara.
På tal om mördare och andra andliga ting så har jag läst en massa skräckhistorier idag. Har tänkt ha skräckhistorier som tema i morgondagens ordverkstad, så det kommer att bli ganska läskigt läckert tror jag! För att riktigt få stämningen på topp borde man ju dimma ner ljusen lite, men tyvärr tror jag att det är omöjligt i den lokalen vi är i. Men tror nog vi kan få till stånd den rätta skräckis-stämningen iaf. Spännande!
Å vad härligt det är att träffa nya människor och låta sig inspireras av dem! Vilka visioner och vilka dörrar som öppnas framför en. Tänk vad allt man kan åstadkomma om man bara vill. En spark i röven åt rätt håll och ett drag i nackskinnet bort från arbetslöshetsbubblan, åtminstone för en stund. Tack och bock.
Nu ännu mer arbetsansökningar, nu är jag taggad!
Så här passligt på vändagen får jag se fram emot veckoslutet då tjejerna och jag ska åka på en roadtrip till österbotten för att hälsa på våra vänner som bor där. Oj vad roligt det ska bli att träffa alla fina vänner igen, som det allt mer sällan blir att träffa. Prata strunt, skratta och skvallra om det senaste man hört. Oh good all days.
Idag på självaste vändagen kommer jag dock inte göra något extra speciellt och fantastiskt. Den afrikanska dansen ska jag på ikväll, men annars bara umgås med min familj. Som förvisso är extra speciellt och fantastiskt i sig.
Mina senaste nyheter kom från min far, som idag har besökt barnens dagis då de ordnade en ”vänfest” där. Dottern hade varit helt förstörd och dramatiken hade varit på hög nivå då hennes kompis J inte kunde komma på festen. Även om jag förvarnat henne på morgonen att detta kunde vara fallet, hade hon ändå blivit besviken och gråtit en god stund. Men efter lite pulkaåkning med moffa så hade dramaqueenen förvandlats till en glad liten och söt tjej. Oj det är inte lätt då man har så mycket känslor inom sig som man måste få utlopp för. Men en vacker dag kommer också vår lilla dam kunna hantera dessa känslor.
Önskar alla en fin alla hjärtans dag, och hoppas innerligen att alla där ute har någon de kan dela sina glädje- och sorgestunder med.
Det här med ansökningar till arbetslöshetskassor är inte det lättaste. Det verkar nästan som om blanketterna på flit är gjorda komplicerade för att man ska ge upp och kasta handduken i golvet och strunta i att fylla i dem. Dessutom hatar jag ja och nej frågor. Jag blir alltid lika osäker på om man ska svara ja eller nej så att det blir rätt.
En fråga jag blev riktigt osäker på lyder: ”En ole ollut työssä ennen työttömyyttä.”
Jag HAR varit i arbete innan arbetslösheten, ska jag då svara ”nej” ? Åh jag blir galen.
Dessutom finns inte denna ansökning på svenska, eftersom fackförbundet jag är med i har begränsat med svensk service. Faktiskt lite dåligt tycker jag.
Nu tänker jag strunta i detta för stunden och istället göra något roligt. Min sambo som är finskspråkig får tolka dessa frågor åt mig ikväll istället.
Barnen har börjat visa intresse för vår studio vi har i källaren. Dottern har varit med far sin och bandat in då hon sjungit, så nu har vi bland annat ”blinka lilla stjärna där” och ”björnen sover” på band.
Och det här med att sjunga är annars också på tapeten i huset. Istället för godnatt-saga igår kväll sjöng sonen och jag i en sångbok, om och om igen. Det är roligt att lyssna på honom då han sjunger, för han gör det ganska sällan och nästan aldrig på beställning.
Han sjöng bland annat ”Små grodorna, små grodorna, di luktar inga gott”.
Haha, försök hålla sig för skratt där sen.
Dottern har också visat intresse för piano, så hon kan nu spela tre låtar på piano, och till och med sjunga tillika. Jag är nog imponerad, för hade inte trott att en fyra-åring kan göra det. Dessutom har hon överraskat mig med sin sångröst, för tidigare har hon sjungit ganska bredvid noten, medan hon nu, helt plötsligt, sjunger hur fint och rätt som helst.
Mamma är stolt, eftersom speciellt sången står mitt hjärta nära.
Nu då jag är utan jobb och är illa tvungen att stanna upp har jag börjat fundera på en massa. Nu känns det som att man har all möjlighet i världen att göra vad som helst, då det finns en andningspaus i vardagen. Kanske man istället för att bara söka jobb kunde starta ett företag eller kanske börja studera, eller varför inte testa på någon ny bransch? Valmöjligheterna är många. Tillika som det känns skönt, känns det också lite skrämmande.
Så jättelänge ser jag mig inte som arbetslös, det känns inte alls som jag. Men där är det ju tyvärr inte jag själv som bestämmer, utan den delen är förstås i andras händer. Det gäller bara att ge sitt bästa och köra på.
