Anna-Majas blogg

Det är roligt att Svenska Folkpartiets ordförandeval väcker intresse och engagemang. Så skall det vara. Skulle jag följa med nyheterna enbart via radio, skulle jag ändå få en något sned bild av vad kandidaterna de facto sagt. Redaktörerna försöker med ljus och lykta hitta skillnader, vilket kan leda till att verkligt små nyanser blåses upp till något mycket större än de är. Låt mig kort förklara.

I  tv-programmet OBS för snart två veckor sedan ombads vi ta ställning till den subjektiva rätten till dagvård. Jag förde fram att den subjektiva rätten är viktig, men att det stör mig att rätten används så, att barn t.o.m hålls i dagvård då föräldrarna har semester. Det tycker jag inte är okej. Också barn har rätt till semester. Därför skulle jag till den här delen vara beredd att se över systemet en aning. I grunden är jag alltså en sann förespråkare av den subjektiva dagvårdsrätten, men jag tycker inte den skall missbrukas. Det här förblir i dunkel då man lyssnar på radio, och ger utrymme för feltolkning.

Sedan när det gäller frågan om könsneutrala äktenskap, så är det så att man i regeringsförhandlingarna kom överens om att den frågan inte drivs av regeringen den här valperioden. (Därför finns det inte i regeringsprogrammet). Det var helt enkelt en av byggstenarna i regeringsbildningen. Det kan  man sen tycka vad man vill om, men för mig är det viktigt att följa gemensamt överenskomna spelregler! Det är en förutsättning för att vara trovärdig i de övriga regeringskumpanernas ögon! Vad gäller min personliga åsikt, så är det så att jag ställer mig positiv, men anser att kyrkan i alla sammanhang skall ha rätt att själv bestämma om sin linje i vigselfrågan.

Om det är svårt att hitta skillnader mellan Carl Haglund och mig på den ideologiska skalan, så är det inte så svårt då det gäller vår erfarenhetsbakgrund. Där har vi olika byggstenar i vår livserfarenhetsryggsäck. Jag har hunnit jobba närmare tjugo år inom bankbranchen och sett arbetslivet ur småbarnsförälderns perspektiv. De senaste fem åren i riksdagen varav snart ett drygt år som justitieminister med ansvar för ett helt ministerium, har gett mig en synnerligen god inblick i det politiska livet i vårt goda land. Givetvis också kunskap och kontakter. Spelplanen är med andra ord bekannt. För en lagledare är det alltid en god utgångspunkt, att känna till planen, och ha tillträde till den i alla sammanhang.

En av de främsta orsakerna bakom behovet av en kommunreform, anses vara social- och hälsovårdskostnadernas utveckling och det tilltaganade vårdbehovet i framtiden, eftersom vi lever allt längre. Det är ett gott betyg för vår nordiska välfärdsmodell att medellivslängden stigit. Avsikten har ju varit att skapa ett samhälle där vi kan må bättre, trivas och leva längre. Nu består utmaningen i att de unga i framtiden är för få – inte i att de äldre är för många.

I livets alla skeden är det nödvändigt att ha tillgång till en fungerande vård. Statsitiken visar att vårdkostanderna är som högst då vi är riktigt små, och då vi  blivit riktigt gamla. Det är ju också rätt logiskt. Samtidigt visar statistiken också att Finlands kostnader för sjuk- och hälsovård är rätt rimliga i en internationell jämförelse.

När vi funderar över framtidens vårdstruktur, så är det helt nödvändigt att inse att det inte finns några snabbvinster att plocka. Befolkningen kommer alltid att ha behov av vård och omsorg, såväl bashälsovård som specialsjukvård. Vårdutbudet borde också vara rättvist, så att mänskor i olika delar av landet kan tryggas en möjligast jämlik tillgång till vård. Redan idag är det här ett problem. Det finns orter, där man har svårt att få tillräckligt med läkare till den offentliga vården, och där man blivit tvungen att köpa in dyra jourtimmar av privata aktörer. Kanhända kan en del av problematiken lösas med större vårdenheter, det var ju det som KSSR reformen redan strävade till. Mindre hälsovårdscentarler är sårbarare, då det gäller personaltillgången. Samtidigt är det helt klart att vården också i framtiden behöver finnas inom rimliga avstånd för patienterna.

Den arbetsgrupp som tillsatts för att komma med alternativa förslag för den framtida vårdstrukturen, skall komma med en mellanrapport per sista maj. Arbetet skall vara klart till slutet av året. Utgångspunkten för gruppens arbete, är att vårdstrukturen skall bygga på starka primärkommuner, som har finansieringsansvaret för vården. För egen del är jag helt övertygad om att vi också i framtiden kommer att behöva mer än två nivåer då det gäller vården. Dvs det måste finnas en nivå mellan primärkommunens hälso- och sjukvård och universitetscentralsjukhusen. Annars kommer evkvationen inte att gå ihop.

Eftersom allt är öppet om hur den framtida vården skall organiseras, vore det också klokt för kommunerna att nu avvakta och se vilka modeller regeringen kommer att föra fram. I Jakobstadregionen finns röster som vill stänga BB och avskaffa jouren på sjukhuset. Det vore synnerligen oklokt att fatta den typen av beslut nu, då hela den framtida vårdstrukturen är öppen, och inte en enda själ i detta goda land ännu vet hur den kommer att utformas. Därför manar jag till sans och is i magen. Man skall undvika att skjuta sig själv i foten. Däremot är det bra att påminna sig om varför vården upprätthålls. Jo, för att mänskorna i regionen skall ha tillgång till möjligast god service!

Veckans gladaste nyhet var utan tvivel den lilla prinsessan Estelles födelse.

Hoppas kronprinsessan Victoria och prins Daniel får tid att njuta av sina första dagar med sin lilla nya familjemedlem också på egen hand. Uppståndelsen är naturligtvis stor, alla är nyfikna, medierna längtar efter bilder och kommentarer. De första dagarna och veckorna är ändå så unika, att också ett kronprinsesspar måste få lugn och ro. Det är en stor sak att bli förälder – också för en kunglighet.

Mina Varmaste gratulationer till kronprinsessan Victoria och prins Daniel – och lilla prinsessan Estelle, välkommen till världen!

Rgeringsprogrammet är solklart. Polisutbildningen på finska och svenska skall tryggas. Skrivningen ger ingen som helst öppning för något annat alternativ.

Därför måste naturligtvis det som görs, eller det som man låter bli att göra, visavi den svenska polisutbildningen stå i samklang med regeringsprogrammet. Under höstens lopp blev frågan aktuell. Farhågan om att den svenska utbildningen kan komma att lida om man ändrar systemet med möjligheten att köpa in undervisningstimmar av verksamma poliser och andra experter lyftes upp.

En liten utbildningsenhet med tre lärare är naturligtvis beroende av förstärkning för att utbildningen som helhet skall kunna mäta sig med den finska motsvarande. En liten enhet är naturligtvis också mycket mera sårbar än en större.

Behovet av att trygga tillgången på poliser med mycket goda kunskaper i svenska (och finska) är stort. Det handlar i förlängningen om polisens möjligheter att kunna leva upp till varje finländares grundlagsenliga rätt att i samröre med polisen kunna använda sitt modersmål.

Därför är det bra att inrikesministeriet och polisstyrelsen enligt dagens nyheter (ÖT 28.1.2012) signalerar en vilja att på nytt granska arvodesfrågan gällande utomstående föreläsare i den svenska polisutbildningen.

Den svenska polisutbildninegn är betjänt av arbetsro och framtidstro !

Kom igår hem från EU:s justitieminstrars möte i Köpenhamn. Många av mina kollegor var väldigt intresserade av vårt presidentval. Det fanns en lättnad i kommentarerna, en lättnad kopplad till den signal Finlands folk gav redan i första omgången. Dvs att vi vill ha en president som är för öppenhet och för EU-samarbete.

Inleder det nya året med semster. Känns gott. År 2011 var oerhört händelsrikt och intensivt. Inget talar för att 2012 skulle bli mindre arbetsdrygt. Men det är ju det som gör politiken och samhällsbygget så intressant. Man hinner inte få långtråkigt.

För var och en är det hälsosamt att varva ner och låta tankarna flyga. En skidtur till exempel är oerhört avkopplande eller en längre promenad med hunden. Jag skall unna mig åtminstone det ena idag. Kanske kommer det då några nya kreativa tankar t.ex kring Högskoleutbildningen i Svenskfinland.

En tanke som redan under förmiddagen slagit mig, då jag lyssnat till intervjun med Barbro Schaumann, är att vi måste vara oerhört rika i vårt land på kultur och konst. Varför ? Jo, om Jakobstad nu är den minst lämpliga orten för konst och kulturutbildning – ja då har vi det verkligen gott ställt. Det innebär ju att hela det övriga Finland är ännu mycket bättre rustat på detta område, som ju hos oss har fött en hel del nationellt kända kulturpersonligheter.

Vi kan börja med Runeberg, född i Jakobstad och Topelius från Nykarleby. Vi kan lyfta fram Lars Hulde´n, Lars Sund och Wava Sturmer. Alla dessa visserligen författare. Men ta då sången och musiken. Sören Lillkung, syskonen Wingren, Emma Klingenberg , Erik Nygård, Nina Lassander, Dennis Rönngård – bara för att nämna några inom musik o teater. Och unga lovande kostnärer finns det gott om. Ann Bäck, Tanja Aumanen, Simon Gripenberg mfl. Jag kunde nämna många fler..

Sedan förstår jag ju inte riktigt kopplingen till Bibelbältet. Men kanske jag inte behöver förstå. Eller kanske jag helst inte vill. För den kopplingen andas en underton av att vissa människor förstår sig mera på kultur än andra….

Jakobstadsregionen med sina ca 50.000 invånare, varav 75 % med svenska som modersmål har tillsammans med Karleby närmare 45.000 finlandssvenskar. Det motsvarar i sig en medelstor stad i vårt land.

Det är bra att utbildningsfrågorna diskuteras. Ännu bättre är det om det kan ske med goda argument. Dags för en promenad med hunden !

Alla har vi våra traditioner. Så länge jag kan minnas har jag gått i julkyrkan på julafton. Som barn var det julbönen i Jakobstads kyrka som gällde. Minns också att det var kl 17, vilket betydde att man fick se Kalle Ankas jul i en halvtimme – o sen promenera (just det – vi hade ingen bil) till kyrkan. Så det betydde att ungefär vid ”Tjuren Ferdinand” var det dags att dra på sig ytterkläderna….

Sedan gick tiden, och med våra egna barn blev det barnens julbön i Pedersöre kyrka kl 15, som varit  gällande. (Då hinner man också hem o se hela Kalle Anka). Så har det varit i många, många år. Och naturligtvis levde vi i den tron att samma klockslag gällde även i år.

Vi tyckte faktiskt att vi för en gångs skull var ute i god tid, startade hemifrån redan vid 14.30. När vi kom till kyrkan noterade vi att det var väldigt många bilar på plats, och det var lite svårt att hitta parkering. Hur som helst, grannfamiljen kom samtidigt med oss och vi gick upp till kyrkan.

Vi stannade till utanför kyrkdörren och lyssnade. Inifrån hördes ” Härlig är jorden” – varpå jag konstaterade ” Den psalmen brukar man sjunga till sist”. …Då insåg vi att vi kommit för sent. … Dröm om vår snopenhet. Vi var alla lika tagna på säng. Och snart öppnades kyrkdörrarna och folk började välla ut. Bland dem en hel del bekanta, som vi ju ändå fick önska God Jul.

Ja, så kan det gå – då inarbetade tider ruckas och man inte haft en tanke på att någon går o ändrar på det som varit kutym i ”årtionden”.  Vad lär vi väl härav – jo ta inget för givet – inte heller kyrktiderna.

Men visst kan man också ändra egna rutiner. Vi valde sen att gå till den sena julkonserten klo 23 på julafton. Också det en fin upplevelse, i en alldeles fullsatt Pedersöre kyrka. God fortsättning på julhelgen till alla.

Mina tankar går till mina föräldrar denna självständighetskväll. Min far som var ute vid fronten och min mor som var ung sjuksköterske studerande och lotta under kriget. Jag hade så gärna delat denna dag med dem. Men en varm tanke räcker långt. Kanske de blickar ner från något moln på guds himmel. De och alla de andra som kämpade och stred för oss, och sen byggde upp det land som idag är vårt, är värda all vår högaktning.

Med djup tacksamhet får vi snart bege oss till presidentbalen. Vårt självständiga Finland må firas ikväll i varje hus och hem.

Lördag före första advent är vi vana att fira Lilla-Jul. Ikväll är det alltså Lillajul afton, något som inte skall förväxlas med det finska Pikkujoulu. Pikkujoulu handlar om julfester före jul. (Visserligen kan vissa hållas också ännu efter jul…) För mången finskspråkig är vårt Lillajul firande helt obekant. Därför denna korta beskrivning om skillnaden.

Idag har Jakobstad och Nykarleby haft besök av vår goda presidentkandidat Eva Biaudet. På gågatan bjöds på glögg och pepparkakor och Eva hann träffa en hel del folk. Senare på eftermiddagen blev det innebandymatch i Nykarleby, där Blue Fox stod för en stabil prestation och vann 4-2 mot gästerna från Raumo.  Jag hade den stora glädjen att få dela matchglädjen med årets rekordpublik. Som en överraskning för oss alla, hann Eva också sticka sig in o se första halvleken.

Men nu bankar det på dörren. Kanske det är Lilla-Jul tomten  ? Glad första advent till alla.

En längre tid har vi i vårt goda land lidit brist på läkare, jurister, poliser, vårdare osv med tillräckligt goda kunskaper i svenska. Bland annat i Österbotten skriker vården nu efter såväl läkare som tandläkare som behärskar landets bägge nationalspråk. I huvudstadsregionen får färre än varannan äldre, hemservice på svenska. I våra domstolar är tillgången till tvåspråkiga jurister, inget som man är bortskämd med. Och inom polisen och räddningsväsendet stöter vi ideligen på fall där språkkunskaperna inte räckt till för att trygga individens rätt att inför myndigheterna använda sitt modersmål, finska eller svenska. Och då vet ni vilket språk, som oftast är satt på undantag.

Det är bland annat mot den här bakgrunden, som regeringen nu vill göra en långsiktig språkstrategi för landets bägge nationalspråk, med tillvaratagande av de förslag som den sk. Ahtisaari-gruppen presenterade tidigare i vår.

Därför blir jag minst sagt förbryllad, över min goda kollega undervisningsminister Jukka Gustafssons uttalande idag, gällande de sk. svenska kvoterna vid våra högskolor. Måtte det nu en gång för alla bli klart, att alla med tillräckliga kunskaper i svenska, kan söka in på den svenska kvoten till tex juridiska och medicinska fakulteten vid HU. Det betyder också att många av de studerande som kommer in, faktiskt har finska som modersmål ! Av årets antagna till läkarutbildningen, hela 40 %. Av såväl Hankens som ÅA:s studerande har också 15-18 % finska som modersmål.

Vill vi på riktigt hålla vårt land tvåsspråkigt på sikt, vill vi att vi skall kunna leva upp till grundlagens och språklagens bokstav om lika rättigheter för finsk- och svenksspråkiga, att inför domstol och myndigheter och i vården etc få använda sitt modersmål, – ja då behöver vi också utbildningssystem som stöder detta mål. Därför skulle vi behöva fler svenska nybörjarplatser för såväl läkare, tandläkare som jurister  – inte färre.