För min del blev det radikalt ändrade planer i juli då den planerade semestern byttes till en ny tjänst på inrikesministeriet.
För egen del kunde jag inte vara nöjdare: efter att ha siktat på plats i riksdagen under vårens valkampanj och deltagit i regeringsförhandlingarna, har jag nu möjlighet att delta i förverkligandet av inrikespolitiken i vårt land. Det är jag innerligen tacksam för ur ett yrkesmässigt kd- perspektiv. Att gå vidare betyder ändå att det svenska arbetet i partiet måste organiseras om en del. Jag kommer ändå att fortsätta med att jobba för den svenska profilen och för den svenska organisationen i partiet.
Inrikesministeriet var ute i hetluften genast på grund av de tragiska händelserna i Norge. Frågan om hur Finland reagerar på situationen väcktes genast och också på vilket sätt vi har beredskap för dylika händelser i Finland. Ganska snabbt fördes också vapenlagen på tal och många politiker krävde högljutt skärpningar.
Vapenlagen ska ses över och vid behov revideras. Men skulden för det inträffade ligger inte på vapenlagen. En massa jägare och sportskyttar har kontaktat oss på ministeriet och uttryckt sin oro över att de blir stämplade i diskussionen. Jag håller med många av dem: en reaktiv politik som för syns skull stramar åt vapenlagen är ingenting vi är ute efter. Kristdemokraterna förespråkar heller inte förhastade beslut och enskilda förbud.
För att förebygga liknande händelser som hänt i Norge bör vi ändå främst satsa mer på medborgarnas välfärd, solidaritet och frihet under ansvar. Öppenhet, delaktighet och samhörighet skapar trygghet och därför bör vi också kämpa för att minska utanförskap, segregation och utslagning. Samtidigt är det nog också värt att inse att kampen står mot renodlad, svart ondska. Kampen mot ondska vinns i det långa loppet av att göra gott och att visa kärlek, till sin nästa som sig själv.
