I En Dunkel Skog Gått Vilse

Ibland möts man av sådana vidrigheter i skrift att man känner sig manad att besvara dem. Det här skrev jag och skickade i går kväll till en Pepparläsare som hade mage att kritisera en av mina senaste filmrecensioner. Han beställde samtidigt också en monumental utskällning av mig.

Här:

Bästa ******!

Jag hade förmånen och lyckan att få ta del av Er härliga kommentar angående min på fredagen publicerade recension av filmen ******. Många överflödiga kommentarer och värdelösa diatriber har jag läst under mitt snart 30-åriga liv, var så säker, men jag kan svårligen erinra mig att ha läst något så nesligt och bedrövligt förut som det Ni presterade på söndagen.

Så vad gör en kväst finlandssvensk skattebetalande journalist när han får sinistra påhopp som detta? Ja, de flesta får lös mage, hukar sig, ringer chefen och sedan sin moder och hoppas att eländet ska gå över.

Jag, jag rättar till min monokel med mina vita handskar där jag sitter på mitt segelbåtsdäck och läppjar lite konjak medan jag författar detta. Därmed inte sagt att jag kommer att låta lagt ligga.

Emedan det tyvärr inte finns någon statlig myndighet med kurage nog att dra in skrivtillstånd hos entiteter som Er tar jag det på mig själv, i mitt civilkurage, att befria världen från Er bokstavliga förorening av den skriftliga etern. Nu är inte realiteten sådan att jag kan klubba för eller emot alla de skändliga texter som skrivs i Finland och därmed bestämma om de publiceras eller inte – ehuru den tanken annars är rätt mysig – men jag kan icke desto mindre få Er att veta hut.

Ni är i Era skriftliga kommentarer till mina artiklar vad Betamax är för Blu-ray. Hopplöst daterad och i en alldeles frapperande avsaknad av nyskapande budskap att framföra.

Eftersom Ni i söndags hade den oerhört dåliga smaken att krampaktigt och med stor vånda vrida ur Er en stor stinkande hop av felaktiga, dumma och i alla sammanhang betydelselösa åsikter i min allmänna riktning vill jag att Ni betänker följande:

Den odödlige Groucho Marx sade en gång ”Att betala underhåll åt sin exfru är som att köpa hö åt en död häst”.

Jag när inga illusioner om att det jag har skrivit här ovan är av något mera funktionellt värde i sammanhanget heller, men ibland måste man drämma till en häst med släggan några gånger för att faktiskt förvissa sig om att den inte bara slumrat till och glömt att vara intelligent.

Jag har haft en alldeles underbar kväll. Det var inte den här.

Med mycket liten högaktning,
Anders Eklund

När jag plöjer igenom alla de ramaskrin, könsord och arga invektiv som levererats på stackars Patrik Padas blogg under de senaste dagarna slås jag av det faktum att människor borde skaffa sig perspektiv, jobb eller psykolog.

Det finns människor som är döende i cancer, starr, elefantsjuka, gikt och idioti, och likväl blir en del blogganvändare här fullständigt galna – och oerhört ohyfsade – när de inte förstår sig på den nya bloggplattformen. Och då pratar jag inte ens om äldre människor som inte helt enkelt har den ryggmärgskunskap som krävs för sånt här, utan desperata människor som bara vill klaga över att ”det inte ser ut som förut”.

Det är som om hela deras existens kretsar kring deras alster. Att de skapar sina identiteter medelst tecken i en viss ruta, och att rutan ske se ut precis som förut. Lite som journalister. Jag vet inte, jag börjar bli lite förbannat trött på det allfinlandssvenska marrandet, den här bländande konservatismen som per automatik förkastar alla förändringar.

Vilket osökt får mig att tänka på att en dam från jakobstad häromdagen ringde upp och skällde ut en av mina chefer angående en artikel jag hade skrivit. Artikeln publicerades i senaste Papper som delades ut med ÖT och VBL i onsdags, och handlade om en 43-årig morfar från England som tjänade en stor del av sitt levebröd genom att klä av sig.

”Och artikeln om morfar som strippar! Vad är det för en förebild??”, frågade hon upprört.

Plötsligt blev en artikel vars syfte var att ge insikt i en väldigt ödmjuk mans lite annorlunda sätt att tjäna sitt leverne på något sätt en skymf mot allt det goda här i världen.

Som om människor läste tidningar för att hitta förebilder. Herregud. Vem faller in i en sådan läsarprofil? Hur många läser den här bloggen i förebildssyfte? Frågar jag. Hör av er om så är fallet. Ni är i så fall värda Svenska Dagen-medaljen. Mer än Jacob Söderman, förmodligen. Honom har jag korsat vägar med några gånger i mitt värv och han förefaller osympatisk.

Men åter till marrandet: Vet ni, om Guy Käcko av alla pensio…människor lyckas överföra sina gamla blogginlägg till den här plattformen så klarar alla andra av det också.

(Tyst Guy, du är skyldig mig några hundra liter spolarvätska vid det här laget, så jag är i min fulla rätt att bruka ditt namn i detta sammanhang.)

Och Herbert Lindén! Se, även han har fått ordning på sin blogg. Och han lär vara gammal. Men jag är glad att han är tillbaka. Efter lite påtryckningar från allra högsta ort.

Jag var nyss vittne till något jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle utsättas för. Det var närkontakt av tredje graden med den titaniska idiotin. Döm om min förvåning när jag på väg till jobbet ser en man och en parktraktor med skopa arbeta på en grusplan i sällsam samklang. Och på vilket sätt sedan.

Där stod mannen med en lövblåsare i händerna och blåste för brinnkära livet. Bredvid honom mullrade parktraktorn OCH SLOG NER SKOPAN I ALLA FRUSNA VATTENPÖLAR SÅ ATT LÖVEN SKULLE LOSSNA. Vattnet och isbitarna skvätte över karln och han fortsatte blåsa som om varje sekund var lika värdefull som en gasmask i ett fähus.

Jag stod där en stund. En rätt lång stund. Jag försökte föreställa mig den tankeverksamhet som kan tänkas ligga bakom en dåraktig aktivitet som den jag bevittnade. Jag kom inte särskilt långt. Jag sitter nu men har inte kommit särskilt mycket längre i tanken trots byte av ställning. Jag kan endast anta att min hjärna inte är utrustad för att förstå den där nivån av aktiviteter.

Men de får lön för det där.
Jag mår illa.

Medan alla andra i världen, verkar det som, lyssnar på dansbandsmusik (jag betackar mig för pekorala kommentarer om Larz Kristerz spyor i toner), reggae, hip hop eller någon annan lika meningslös och ofarlig musik – och min gode vän Herbert Lindén siktar på att ta över hela bloggen med sidladdningar – ska vi andra höra på lite kvalitetsmusik nu för att glömma alla nyss nämnda vidrigheter.

Jag ger er en av de bästa låtarna som skrevs på 1990-talet, Civil War, med Guns N’ Roses. Axls ormdans piggar upp vilken som helst måndag.

Den jävel som skriver ner mitt låtval vinner ett chili-lavemang. Ett sådant lär göra mer än kittla.

Det pratas ofta om jämlikhet och jämställdhet i dessa dagar. Endera är feminister irriterade över att en kvinna tvingas utstå lååånga blickar om hon köper en motorsåg från närmaste järnvaruhandel*  eller så är chauvinisterna arga för att kvinnan gavs en egen och fri vilja.

De religiösa fundamentalisterna och andra likaledes överivriga predikanter utgör i sammanhanget en helt egen ras och behöver inte föras in i diskussionen. De finns på Kyrkpressen och i stora delar av Österbotten om man nu vill stifta närmare bekantskap med dem. De finns förstås också här på bloggen.fi till allas oändliga glädje.

Jag väljer själv att hålla mig ifrån dem eftersom jag förstår deras svårigheter. Jag förstår deras aversioner mot till exempel de vetenskapliga falanger som håller fast vid evolutionsläran. Självklart kan inte fundamentalister bli du med tanken att vår ras delvis skulle härstamma från den tidiga människoarten Homo Erectus. Givetvis inte. Blotta namnet påminner ju om en stång i prima form.

Det har för övrigt brevledes nyligen nått mig att vissa människor norröver kallar dessa bokstavstrogna för Gårr Homo. Men det var inte det vi skulle prata om.

Det vi ska prata om i dag är att jag i går upptäckte ett oerhört missförhållande visavi kön och språk. Det slog mig när jag släntrade hemåt i septemberkylan på + 4,9 grader att en man inte kan säga att han har en väninna.

Jag var på vippen att yttra ordet i går av någon anledning men insåg omedelbart (tack gode gud redan innan stavelserna rullade ur brödhålet) att man inte kan yttra ordet och samtidigt behålla all sin skimrande manlighet.

Men varför inte? Varför kan inte en man säga att han har en väninna? Det stör min anima att ett enda ord kan göra en man transsexuell eller annars bara fjollig eftersom mera intellektuella tillmälen inte riktigt finns när ordet väninna yttras av en man.

”Väninna” är mig veterligen det enda ordet i svenskan som bara genom att rulla över en manstunga utför en omedelbar könskorrigering på karln.

Fast synonymer finns det ju. Men hur skulle det låta om jag plötsligt i kontoret en dag utbrast: Min flickbekanta köpte i går strumpbyxor med led-lampor som illuminerar skötet.

Jag googlade ”flickbekant”. Träff nummer tre bär rubriken ”Italienskor har bara analsex”. Jag skippade den synonymen.

Sedan finns det ju ”kvinnlig vän” och ”dambekant”. Kvinnlig vän vägrar jag använda eftersom det är två ord. Dambekant vägrar jag använda eftersom jag inte är en kvinna på 65+.

Efter att ha tröskat igenom alla lexikon som finns jämte ett stort antal webbsidor kan jag konstatera att en man inte har väninnor. Han har på sin höjd älskarinnor.

Något slughuvud borde åtgärda denna lingvistiska disproportion. Jag kräver nu att någon kvickt levererar ett slagkraftigt och fullt applicerbart ord som ger mannen en möjlighet att ha kvinnliga vänner utan att tvingas hänvisa till människan med två ord.

* Fenomenet kvinnor-som-köper-motorsåg är oerhört sexigt.

Kvällen är varm. En syrsa klickar oavbrutet i busken som kantar grusvägen ut från gårdsplanen när jag sätter mig på cykeln. Ljudet för mig för ett kort ögonblick tillbaka tre år till en fuktig buske i Bosund skärgård.
- He er jo en kricko! Skuut! Va? Skuut, sa ja! Janå tå skuter ja. Ga undan så ja får fyll e me hagle! Lika så bra et int du skuuter. Du sko aldär rååk entå.

Det var två laestadianbröder i andjaktstider, det. Jag hörde ingen syrsa just då, kanske delvis på grund av att jag skrattade så högt åt brödernas jaktfasoner, men Åbosyrsan förde mig tillbaka till den busken av någon anledning. Hjärnan spelar ibland konstiga spratt.

Jag vände ut på gatan med den mera funktionella ändan av cykeln riktad mot närmaste Valintatalo. Jag steg upp från sitsen för att få bättre tryck i pedalerna. Jag hann trampa två varv och skulle precis få upp farten i hjulfarkosten när -krack- styrstångssatan gick av med ett äckligt ljud.

Vet ni hur dum man ser ut när man tar i för full kraft och det man håller i plötsligt ger vika? Det är som att gå nerför trappor och inte upptäcka sista trappsteget. Jag vinglade till mitt på gatan och girade åt höger som en segelbåt på väg att kantra. Jag såg ut som ett fyllo på en bal och jag tvekar inte en sekund på att en polispatrull aldrig hade trott på nollan jag skulle ha blåst om de hade kommit förbi och fått för sig att testa mig.

Resten av resan var inte så munter om man frågar mig. Men tydligen nog för resten av staden. När jag cyklade tillbaka från butiken med en halv styrstång pågick av någon anledning ett fyrverkeri över Åboskyn vars make nog inte setts sedan Vinterkriget tog slut.

Jag gick uppför trappan med tunga steg. Öppnade dörren. Steg in. Drog andan.
- Älskling. Styrstången gick av.
En kort tystnad. Talande sådan.
- …Va?

Raketkanonaderna färgade vardagsrummet rött och smällarna vibrerade nästan i käkarna.

Trött och letargisk tisdag. Nu ska jag strax träffa illusionisten Joe Labero, mannen som i går via mellanhand inbjöd mig att äta middag med honom men senare gav mig nobben.

Han har en del att förklara. Han verkar vara ett känslokallt monstrum. Få se om det stämmer.

Och få se om han trollar bort mig. Vore han illvillig så skulle han teleportera mig till jakobstads torg.

De två blonda yrvädren rusar in i kupén som två effektiva tornados av styrkan F3 och sätter sig, utan att tveka, mittemot mig där jag sitter och skriver på min laptop. De måtte ha siktat på mig.

De är varandras spegelbilder på ett par tre år när. Systrar alldeles säkert, den yngre omkring nio år och den äldre kanske tolv. Den yngre ser på sin syster och tar till orda. På svenska.
- Ska vi?
Den äldre nickar. Den unga börjar sedan stirra intensivt på mig. Så börjar tiraden.
- Okej, ööööö han har utstående öron, för liten dator och en jättestor skolväska.

En kort paus. Och jag har svårt att hålla mig för skratt.
- Ja, och så har han töntiga kläder på sig.
Den äldre systern flinar lite men verkar också rodna. Jag inser att jag inte är första offret för deras skarpsinniga observationer. Under tiden fortsätter minimonstret sin sataniska analys medan jag sitter och hör på utan att låtsas om dem.
- Han är för liten för att spela spel på datorn. Han har också fula röda glasögon och hans näsa ser ut som en potatis från i fjol.

Vid det här laget börjar den äldre skruva på sig och rycker lillmonstret i ärmen.
- Kanske vi borde gå nu.
- Nej, jag är inte färdig med honom än. Han har också söndriga byxor. Det betyder att han inte har några pengar. Han är jättefattig. Han har säkert lånat datorn av någon. Eller stulit den. Jo, säkert stulit den. Han ser ut som en tjuv. En riktig usling.

Hon blir alldeles till sig och skakar på huvudet, får rentav sådan ångest av min närvaro att hon har svårt att finna ord. Hon suckar.
- Förfärlig är han.

Det av en nioåring. Och hon pratar för det allra mesta en väldigt korrekt finlandssvenska. Vissa skulle kanske drista sig att till och med kalla den snobbig. För en kort, disorienterande sekund undrar jag om det är Stefan Wallins avkommor jag har framför mig men sedan inser jag att de väl ändå måste vara bättre uppfostrade än så här.

Så jag sitter där och bara väntar på att det nioåriga minimonstret ska höja ansiktet mot kupétaket, räta på strupen och låta en svavelosande demon kravla ut genom hennes vidöppna mun för att sprida lite mera helvetisk glädje. Det vore en naturlig utveckling.

Jag känner att tiden är mogen att träda fram och ser upp över laptopskärmen. Jag kan ta många smällar men ingen säger till mig att jag är för liten för att spela dator- eller videospel. Vid Gud, ingen.
Jag ser på minimonstret och säger lugnt för att inte skrämma (som om man kunde skrämma en best):
- Du. Du har på ditt huvud ett diadem med Barbiefigurer på. I min värld är det nog rätt mycket töntigare än mina glasögon eller kläder.

Båda två stirrar med unisont öppna munnar när de inser att jag pratar svenska. Den äldre systern går från blek till djupröd på en sekund medan den yngre bara ser ut som ett generat frågetecken med ett snett flin i nyllet. Hon lutar sig fram mot äldre systern och viskar med eftertryck:
- Han. Pratar. Ju. Svenska!

Så börjar storasystern skratta. Högt. Jag vänder blicken mot henne.
- Du kommer undan lite lättare eftersom du har varit snäll, men vore jag du så skulle jag lyfta bort hårmanen från kupébatteriet. Annars är du skallig om en stund.
Hon rycker till när hon inser att hennes långa hår faktiskt ligger på det varma batteriet. Nu är det lillasystern som rycker den större i ärmen.
- Bäst att vi går nu. Det är inget roligt när han förstår vad vi säger.

Fem sekunder senare är de några steg bort och fnittrar så det ekar i hela kupén. Så är de borta.

Epilog:

En halvtimme senare går jag genom nästa vagn. Jag är nära dörren till följande när jag plötsligt hör en gäll och ivrig röst.
- …och så har hon helt jättesmutsigt hår. Jag tror inte att hon har tvättat det sedan jul, säkert int. Och titta nu bara på hennes naglar. De är alldeles uppätna. Hon har säkert ingen mat i skåpet därhemma. Oj, så fattig hon är.

Jag ler och går in i nästa vagn fast förvissad om att dessa två syskon kommer att sprida oerhörd glädje framöver under sina resor.

Alla arbetsföra människor vet att det ibland kan uppstå olyckliga, rentav genanta, situationer i kontorsmiljön ibland. Som om man till exempel inte för sitt liv kan låta bli att på arbetstid besöka nätsidor som fördjupar sig i spinnrockens vällustiga och smäckra, erotiska former (en spinnrock kan vara väldigt pockande) och en kollega råkar stövla in och se det.

Eller om man till exempel, gud förbjude, besöker en erotiskt laddad sida på nätet och kollegan – en kvinnlig sådan – inte alls råkar stövla in utan de facto redan sitter där eftersom man delar rum med henne, och redan ser vad du håller på med.

Scenariot i föregående sats är inte fullt så fiktivt som jag skulle vilja att det var.

Den gångna veckan har jag nämligen flitigt surfat omkring på en nätsida med lite mera – hur ska jag nu uttrycka mig diplomatiskt här – vuxenorienterat material. Det är inga småsaker heller; direkt man kommer in på sidan ser man ett par synnerligen välskapta och fylliga behag som sticker ut ur rutan som två tussilagon i full blomning mot en bakgrund av sexuellt laddad ljusrosa kulör, och innehållet blir inte mindre ajabaja när man går in på undersidorna heller. Sidan är en fullfjädrad, för att inte säga helvetiskt ingående, lektion i anatomiska detaljer.

Till saken hör att jag inte har eget rum här på Åbo Underrättelsers redaktion, utan delar ett dörrlöst rum med en ung kvinna. Ni förstår min oro över att bli ertappad. I dag blev jag trött på att ha ständigt ont i nacken av att se mig omkring varje gång jag surfar in på sidan. Jag tog därför i dag eftermiddag mod till mig och förklarade, uppriktigt, situationen för min kollega.
- Du, bli inte förskräckt om du ser mig surfa omkring på en sida med lite erotiskt material här under veckans lopp. Jag måste göra det.

Jag bet mig i läppen när jag hörde mina ord. ”Jag måste göra det”?? Herregud.
Där satt jag och insåg att samtalet kan sluta illa. Jag fortsatte. Ibland kan en tyst paus vara av döden.
- Ja alltså, jag gör lite research förstår du.
Jag suckade för mig själv och ville dunka huvudet i väggen. Hon nickade sådär försiktigt och jag kunde svära på att spöket av ett leende for över hennes anlete. Fan, att man inte ska kunna artikulera.
- Det är så att jag ska på erotikmässa i helgen och nu gör jag efterforskningar, sade jag, kanske lite för hastigt.

Du milde himmel att ingen sitter i ens övre kontor ibland. Osten har fallit av smörgåskexet för längesen, ingen vässer pennorna och gårdskarln har inte gjort snöarbete på flera månader. Jag insåg till min fasa att det enda jag fått hasplat ur mig är att jag ska porrsurfa på jobbtid och sedan ska besöka en erotikmässa i helgen.
Hon såg på mig med ett outgrundligt uttryck. Och jag, jag sjönk djupare ner i min kostym av skam och självhat. Det enda som fattades var repliken ”Ja, i själva verket söker jag en subrett.”

Det tog mig flera minuter att på ett naturligt sätt förklara för henne att jag å arbetets vägnar ska besöka en erotikmässa och producera journalistiskt material – och inget annat – därifrån i helgen.

Jag är i skrivande stund osäker på om hon köpte förklaringen eller gick hem i tron att jag är en veritabel snuskhummer. Men ni, alla mina hundratusentals kära läsare, ska veta att jag i detta ärende har agerat i enlighet med mitt hjärta och rena samvete och alltid, alltid, med ärlighetens fana vajande högt och fritt, buren av den ljumma höstbrisen, i toppen av den stolta fallosliknande stången som är…..nej nu!

Jag borde inte prata mera i dag.

Fotnot: Det är Herberts fel att jag skrev om detta ämne. Hans prunkande porrklubbsinlägg var förödande för moralen.

Ta mig fan om inte detta är den längsta meningen jag någonsin har sett:

”Sittenkun tässä kaupungissa sijaitsevan
mutta Helsingin kaupungissa kotipaikkaoikeutta nauttivan Matkaravinto Oy.
-nimisen osakeyhtiön tässä Hämeenlinnan kauupungissa Aulangon alueella
sijaitsevan ”Hotelli Aulangon” vastuunalainen hoitaja ekonoomi Toivo Holtari
maanantaina nyt kuluvan heinäkuun 31. päivänä kello 0,10 oli puhelimitse
ilmoittanut tämän poliisilaitoksen järjestysosastoon, että jo mainitussa
hotellissa oli vähäistä aikaisemmin tapahtunut ilmeisesti kuolemaan johtava
onnettomuus erään naishenkilön suistuessa hotellirakennuksen
lämmityskeskuksen savupiippuun, ja kun allekirjoittanut poliisikomisario
seurassaan järjestysylikonstaapeli Alpo Hämäläinen ja rikoskonstaapeli Juhani
Kauriala sekä järjestyskonstaapeli Tauno Merivirta ilmoituksen johdosta heti
poliisilaitoksen hallinnassa olevalla autolla paikalle kiiruhdettuansa, oli
saanut ilmoittaja Holtarilta lähemmin kuulla, että hotellin ravintolassa oli
tapahtuma-aikana ollut eräitä Helsingin kaupungissa kotipaikkaoikeutta
nauttivan Suomi-Filmi Oy. -nimisen osakeyhtiön henkilökuntaan kuuluvia
henkilöitä, joista näyttelijätär Sirkka Sari ilmoittajan kuuleman mukaan oli
mennyt hotellirakennuksen katolle ja siellä noussut jo mainitun savupiipun
huipulle, josta sitten suistunut savukanavaa myöten alas jo mainittuun
lämmityskeskukseen seurauksella, että tämä paikalle kutsutun täkäläisen
lääninsairaalan vapaaehtoisen apulaislääkärin Vilhelm Starkin lausunnon
mukaan oli kuollut, niin ja kun Sarin ruumis, joka jo ennen allekirjoittaneen
paikalle saapumista oli siirretty onnettomuuspaikalta erääseen
hotellirakennuksen varastohuoneeseen, missä lääkäri Stark allekirjoittaneen
sitä häneltä vielä tiedustellessa, vakuutti Sarin, hänen, joka oli ollut
tapauksen sattumisaikana mainitussa ravintolassa, paikalle saapuessaan jo
olleen kuollut ja ettei hän ruumiissa, joka oli osittain noen ja tuhkan
peittämä, ollut huomannut muita ulkonaisia vammoja, kuin että Sarin vasen
jalka säärestä nilkan yläpuolelta oli poikki, ja kun Sarin ruumis tämän
jälkeen oli siirretty ilmoittaja Holtarin paikalle kutsumalla täkäläisen
vakinaisen palokunnan hallinnassa olevalla sairas-autolla Hämeenlinnan
evankelis-luterilaisen seurakunnan hautausmaalla olevalle ruumishuoneelle,
toimitettiin myöhemminmainittuina aikoina ja paikoissa poliisikuulustelu,
jolloin:”

Ovanstående mening är ett utdrag ur ett polisprotokoll skrivet – nej, snarare författat – i Tavastehus polisinrättning från juli 1939 och det är faktiskt fullständigt omöjligt att analysera den där satsen eller ens för den delen räkna antalet bisatser, men jag måste tillstå att jag är imponerad för jag slår vad om att ingen nu levande läkare eller ens jurist når sådana här svindlande (och förvirrande) höjder. Karln borde ha fått ett pris för det här.
Man undrar bara vad de som senare tvingades ta del av den där rapporten tänkte. Och hur många av dem som desperat ville tortera karln tills han hittade punkten på skrivmaskinen.

Har ni tråkigt kan ni ju alltid översätta den för att se i hur få svenska satser man kan komprimera informationen.
Men nu ska vi sluta språknörda och ägna oss åt viktigare saker såsom till exempel totaldemolering av alla stadsjeepar inom synfältet.