anci jylhä

Under exakt fem månader plus ytterligare en månad till, har saker hänt, sådant som jag aldrig i mitt liv trodde skulle hända. Jag har igen lärt mig nya saker om mig själv, men framförallt om andra. Jag har varit med om saker som jag aldrig trodde var möjliga, eller som jag ens kunnat drömma om. Jag har lärt mig att se sanningen och lögnen i vitögat. Jag har lärt mig urskilja vän från ”låtsasvän”, falskhet från sanning och sett glädje blandat med sorg. Jag vet vad sann vänskap är, och när den är fejkad.

Jag har upplevt många olika mänskor, och någon har lämnat spår – vissa, väldigt djupa… Jag föredrar att hålla kvar de positiva…

”Han har det” brukar man säga när personen utstrålar det magiska skimret som får alla att falla i tamburen. Men varifrån kommer det magiska skimret?  Är det möjligt att förfalska ett magiskt skimmer? Kan man stråla som en stjärna med enkla medel? Kanske det är möjligt genom ”coaching” och stylister, men nej det finns nog djupare än så. Kanske du kan luras lite, men vid närmare granskning faller den masken av vid det första, andra eller tredje klubbslaget.

Om mänskan med stark utstrålning brukar det sägas, att det ser ut som om Gud viskat en hemlighet i dess öra. Kanske det är hela hemligheten…vem vet….eller kanske den har tittat djupt i den hemliga påsen med stoftet av stjärnor och månen.

Allt som är äkta börjar nog inifrån hjärtat, där själen bor. Den som strålar av härlighet och självförtroende, tror att den äger dessa egenskaper, och det syns! Mänskan märks! Den tittar dig i ögonen med ett leende och dess glädje attraherar likt sockervatten attraherar getingar.

Den lyssnar aktivt på dig när du pratar, den är närvarande och du känner dig utvald och intressant. Jag tror att dess hemliga knep är, att likt en förälskad, attrahera med stora pupiller, avslappnade ansiktsmuskler, djup andning och en utstrålning av liv och lekfullhet.

Det är vetenskapligt bevisat att vi gillar dem som är lika oss till sättet. Det kan man ju alltid fejka med vackra ord ifall man vill, men det lär man nog också ganska snabbt märka att är struntprat i slutändan. Speciellt, ifall man likt mig gärna testar sina medmänniskor, ibland till det yttersta. Har ni hört om ”Följa John” och ”Trasiga telefonen”…

Jag respekterar alla mänskor som respekterar mig som mänska, men de som beter sig illa eller på annat sätt visar en nonchalans och respektlöshet är inte värd min vänskap eller ens notis. Det är de mänskor som lyckats fånga mitt intresse, och som dessutom visar på en total vänskap, som lämnar kvar i mitt hjärta för evigt. Det bästa är, att jag själv får välja vem som är min vän eller inte.

Tack alla vänner, ni vet vilka ni är!

Det handlar inte längre om att vi försäkrar oss om att ingenting går fel. Jag och du är här nu för att våga återvinna tilltro till livet. Utan att ta hänsyn till hur djupa våra känslor och behov är, hur laddade och helt galna de är, handlar den här aspekten om att våga låta allt detta flöda fritt, utan rädsla och utan hämningar. Kanske vi överdriver till en del, men när vi överdriver i kärlek, kreativitet och generositet, kan vi endast vänta oss bättre relationer och kontakt med andra på djupare nivåer...

Kommer trenden att fortsätta vad det gäller den ekonomiska krisen och nedskärningarna som ägt och äger rum. Allt detta tillsammans med revolutionerna som ägt rum i både arabländer och södra Europa, liksom individuella galenskaper. Är detta endast en försmak till vad som komma skall senare…

Det som kanske kan av några upplevas som negativt, men av andra positivt är, att vi vill ha det allra bästa. Därför söker vi uppmärksamhet och bli dramatiska. Vi vill bli hörda och sedda via medel som inte alltid är korrekt. Vissa händelser stämmer till eftertanke, samtidigt som de fungerar väckarklocka för många, och varit väntade av en del.

Kan det vara så, att grundläggande värderingar kommer att framhävas och att det blir mera viktigt för oss att bygga upp nya relationer och markera de relationer som vi har till de som vi älskar och tycker om. Kommer det att vara så, att pengar inte spelar så stor roll, men dock välfärd och hälsa, vår miljö, och bistånd till andra samtidigt som vi har ett behov av kärlek. Vi vill verkligen känna oss älskade och inte bara uppskattade för det vad vi är eller gör.

Vid detta laget torde vi alla veta att detta kan, om förväntningarna är för stora, leda till stor besvikelse. Då får vi andra kompensera detta med ett jättestort hjärta och massor med generositet. Jag är övertygad om, att är man generös, ärlig och hygglig mot andra, kan man vanligtvist endast vänta sig goda saker i gengäld. Vi delar med oss våra sympatier och de emotionella uttrycken tar form i olika former av handlande. Det allra senaste kring händelserna i Norge, visar på en stor mänsklig sympati. Vi kommer att tvingas till ytterligare eftertanke och konsekvensbedömningar. Samarbete och kommunikation kommer väldigt långt att fungera ledord en tid framöver.

Attraktionen mellan mänskor som älskar varandra (par, vänner, släktingar och älskande) kommer att stärkas och bandet mellan barn och föräldrar likaså. Samtidigt måste vi tvinga oss vara ärliga med oss själva, och det är inte lätt. Att hitta rätt i djungeln av våra egna tankar, behov och känslor av ifall vi är på rätt ställe i livet.

Vi ”normalt” funtade vet, att framgångsrika relationer grundas även i att lyssna på andra, och inte bara bli sedd som en magisk influens. Det är inte egot som är huvudsaken, utan relationen till andra. Vissa vill kalla det nätverk, andra kallar det vänskapsband. Kallt beräknande och i falskhet byggande av relationer finns inte i min vokabulär. Jag söker den riktiga vänskapen.

Vi behöver mera kreativitet än vanligt. Det måste vara helt okej att överskrida, både i relationer, kärlek och utveckling av det som gynnar det globala välbefinnandet. Vi är av samma art, även om vi ser olika ut. Du och jag är unika exemplar!

Kommer förändringarna att vara så djupgående att hela samhället kommer att omvandlas, och åt vilket håll? Djupa tankar i juli natten stärker själen.

Det är lätt att ta till vardagsfilosofi, när hjärnan behöver jobba lite för att inte falla i träda.

Förnyelse, förändring och föryngring är tre ord som jag stöter på titt som tätt i alla sammanhang. Har försökt räkna hur många gånger dessa ord dykt upp under ett halvt år. Jo, jag vet att jag själv faller in under trallen emellanåt. Men vilken innebörd sätter ägarna till sina påtalanden i dessa tre ord egentligen. Kanske det är samma fenomen med dessa tre små ord som med ordet symbios, synergi och solidaritet, vilka poppade upp med jämna mellanrum för några år sen i tal och skrift. Små ord kan få stor betydelse och långt gående konsekvenser, ifall de används med oförstånd.

Hur lätt är det inte att ropa efter förnyelse, vilket man tror sig få genom föryngring. Likaså efterlyser man förändring, men rullar ändå på i samma fotspår, eftersom föryngringen som skall förnya gärna uppfinner hjulen på nytt. Så fungerar vi, och har svårt att tänka om.

Jag vill påstå, att en förändring får man till stånd genom att förvalta redan fungerande strukturer och där gå in och försöka vidareutveckla. Inget förändras genom att riva ner fungerande strukturer och skapa likadana igen eller nya plattformer med andra aktörer. Då är kontinuiteten och kunskapen borta, som är den egentliga grogrunden för en utveckling. Nya plattformer skall fungera som komplement, inte istället för.

Den tysta kunskapen finns och borde användas för att hitta bristerna som kan förbättras och på så sätt få en påtalad förändring till stånd. Hur många självgående och tänkande individer har vi idag som ”frifräsare och baroner” efter sin avslutade karriär inom arbetslivet – massor, vill jag påstå. De innehar en tyst kunskap som absolut bör utnyttjas och användas. De har varit med om en enorm utvecklingsfas av hela vårt samhälle. Tänk att kunna kombinera ”nytänk” och ”erfarenhetstänk” – vilken potential vi har i detta land, i Norden. Vi har en ”knowhow” som tredje sektorn börjat ta hand om.

Ett super sätt att uppnå synergieffekter, kanske med de tidigare så populära kooperativen och nya allianser. Inom tredje sektorn får man inte heller vara rädd att ta in det politiska livet, eftersom den tredje sektorn väldigt långt är beroende av de beslut som tas på kommunal, regional och nationell nivå. Åtminstone borde man kommunicera behoven och bristerna och hitta gemensamma nämnare. Samtidigt som vi inte heller får glömma att de offentliga medlen fördelas av beslutsfattare, och då även till den tredje sektorn.

Faktum är, att allt det arbete som görs inom det politiska livet, allt från kaffekokning till tunga ekonomiska beslut, görs väldigt långt av ”frivilligarbetare”. Vissa på talko, andra mot ett litet arvode och några som får lön av att ta ansvar och beslut.

Som avlönade, är man i högsta grad redskap för den frivilliga massan av ”talkoarbetare”. Statsmän, folkvalda, partiarbetare – Det får ALDRIG bli ett självändamål att jobba med politik! Jag hoppas att var och en kan växa med sitt politiska engagemang och uppdrag, och då behövs stöd, fakta, kunskap, bollplank och kommunikation.  Vem vill inte utveckla sitt drömjobb….

När man inte kan sova, då vandrar man fram och tillbaka tills spåren har satt sig i parketten. De mest konstiga ”tankestörningar” föds och bilder från tidigare liv kommer fram ur vrårna och gör sig påminda likt en déjà vu. Frågetecken vill bytas ut mot räta utropstecken, dock utan större framgång. Krökarna finns där, och hjärnan jobbar frenetiskt med att hitta svar på något som man inte ens vet vad som är frågan. Den självläkande konsten är inte lätt, men ifall man hittat den en gång, och flera gånger därpå, så vet man att den bästa terapin är tangentbordet, där orden fritt får flyta fram utan krav, hämningar eller skuld. Den tankebefriande sysslan är ett annat sätt att skapa ordning i kaoset, för att inte tala om vågors skvalp och det öppna himlavalvet.

Skall man kan kalla det galenskap eller nojighet?

Men magkänslan den fina, den brukar inte ha fel, och hur hårt har inte den arbetat den senaste tiden…även de gamla grekerna…

”De som gudarna vill förgöra, gör de först galen” (Europides 480-406 f.Kr.)

Likt tragöden Europides kan man förmänskliga gudarna och utsätta dem för moraliska värderingar eller kvalitetsbedömningar. Europides visade gärna upp ”gudarna” som hänsynslösa översittare, när hans egna sympatier hela tiden fanns hos den enskilda mänskan och hennes egen kamp för ett anständigt liv – han kunde ha varit en sann liberal.  Konstigt nog är hans tidiga analyser av moraliska frågor fortfarande giltiga idag.

”Gudarna” kan med god fantasi omformas till ledarskapet i alla dess former. Konsten att leda mänskor är inte lätt och antingen finns det i ryggmärgen eller så leder man utan total avsaknad av ledarskap.  Då blir man endast en formell ledare, med uppgift att uppfylla målen på bekostnad av den enskilda mänskan. Ett gott ledarskap är exceptionell, sällsynt och en värdefull förmåga och kan finnas i många sammanhang, även om den är informell och inte kopplas direkt till ”chefskap”. Ledarskap är den springande punkten för engagemang bland medarbetare. Därför behövs kunskap både hos chefer och arbetsgivare om samverkan för att få det löpande arbetet att fungera och samtidigt ta ansvar för arbetsmiljön.

En annan tragöd, William  Shakespeare, gjorde en fantastisk berättelse – ett skådespel – En midsommarnatts dröm, som handlar om kärlek, avundsjuka och sorg. Låt oss likt den mystiska figuren Puck, liksom älvkungen och älvdrottningen Oberon och Titania och gruppen av hantverkare, sätta upp vår egen pjäs, vårt eget drömspel denna midsommarafton som komma skall.  Låt oss dricka blomsaften och förälska oss i de små väsen som gör sig påminda i skog, berg och åkrar den förtrollande natten. Ut och plocka dina sju blommor och dröm om framtiden. Vi finns här och nu, lämnar våra fotspår och skriver vår egen historia, det är det viktiga!

Detta inlägg kan uppfattas pekoralt, precis som i LOST där man lever på en magnetisk ö, med både existentiella, mytologiska och vetenskapliga gåtor… man lär sig att aldrig ta någon eller något för givet, ej heller lita på någon eller något, innan det är bekräftat.

Det finns situationer som man överlever gång efter gång, och det egna självförtroendet får sig en törn efter annan. Ett slag på käften kan få vem som helst att kippa efter andan och fråga, vad har jag gjort för fel eller vad har jag inte gjort?

Kan man fungera som katten med de nio liven. Den som blir dränkt, utschasad, trampad på svansen, osynliggjord när den fräser till, men väldigt älskad när den är snäll och spinner förnöjt. De facto tror jag att det är betingat med en överlevnadsinstinkt.  Jag har helat mig själv ett antal gånger, och sen snabbt igen hoppat in när saker och ting krisat till sig, men till vilken nytta?

Man kan stå ut, länge och i olika repriser. Man kan gråta i sin kammare utan att någon ser, och sedan ta på glorian och änglavingarna innan man ta sig ut i det offentliga livet. Men någonstans finns en gräns, en osynlig vägg som gör att det egna självförtroendet får en törn när man märker att längre än såhär kommer jag inte. Jag har inte de rätta kontakterna, jag har inte lärt mig hur man skall tillfredställa de som har makten i sin hand eller jag är jag och kan inget annat.  Rättvisa är bara ett ord utan mening.

Att bygga upp något från grunden, se saker och ting utvecklas har varit min livsfilosofi. Jag har sett människor komma och gå, gett all min information som jag har, delat med mig av erfarenhet och kunskap, sett andra växa i sina roller med den kunskap som till dem getts vidare, och som man gjort till sin egen. Tillsammans med andra har jag velat bygga upp en tro på något nytt, något som kan utvecklas ytterligare.

Precis som i LOST är allt en ovisshet, en gåta en fråga. Man gör sin egen tolkning, utan att ha fakta på hand.

Kanske tiden är inne att bygga upp något nytt någon annanstans, där erfarenhet och kunskap tillvaratas till fullo, det egna! En egen ö, med vajande palmer, en ständigt värmande sol och ett hav som blottar alla stenar och snäckor.