Alltid Hemma

Jag trodde ju att jag hade avslutat skogsarbetet i går men i dag slog abstinensen till så jag kunde inte låta grannens gårdsträn vara ifred.

Då den värsta abstinensen lagt sig så gjorde jag det också. Tog en paus och gick in och läste i en bok. Grannen var ju fullt sysselsatt med jordfräsen så jag litar på att han inte hörde ljudet från motorsågen. Sedan han gått bort från trädgårdslandet så hämtade jag traktorn och tog mig över rådiket för att hämta veden.

Sedan jag plockat på veden var det bara att starta traktorn igen och ta sig tyst därifrån.

Jag är ganska övertygad att veden kom sig dit jag tänkt utan att någon såg det.

Jag har nu försökt tänka ut något annat bot mot abstinensbesvären. I kväll eldade jag bastun med förhoppningen att svettningen i bastun skulle ta bort behovet av att svettas i skogen. Skulle det hjälpa så skulle det vara en bättre lösning med tanke på grannsämjan.

Ordspråket säger ju att om man ger någon viss lillfingret så tar han hela handen. Visst har jag tidigare någon höstkväll i skymningen smugit mig över rådiket och gräftat upp ett potatiskok men jag hade aldrig kunnat tro att det skulle gå så långt att jag skulle ta motorsågen med och angripa gårdsträden.

Lite orolig är jag om de i morgon lyckas följa traktorspåren och ser vad jag har bakpå traktorn. Jag vågar ju inte plocka av veden förrän jag är helt säker på att jag inte blivit upptäckt. Det skulle ju bli dubbelt arbete om jag hamnar att plocka på det tillbaka.

Visst har vi nu en härlig årstid och det är väl inte så konstigt att tankarna går till psalmen ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel”.

Det här inlägget hade jag tänkt skriva i går men bloggen.fi tyckte något annat.

I går avslutade jag skogshuggningen med att städa upp efter mig.

Här är bildbevis på att jag städat bort det ris som lämnat ute på ängen.

Mina tankar gick 28 år tillbaka i tiden. Den vintern var jag arbetslös och hade förmånen att få arbeta med min pappa i skogen. Dagen efter att vi avslutat skogsarbetet dog han på kökssoffan under tiden han väntade på att kaffet skulle bli färdigt. Det här året uppnår jag samma ålder som han hade vid sin död. Om jag går i min fars fotspår så kanske det är min tur i dag. Oberoende hur det blir så borde vi vara tacksam för varje ny dag vi får.

Jag har i dag på förmiddagen tittat på gamla diabilder från den tiden. Trots att den ljusa tiden nu gör det svårt att ta bilder från diaskärmen så försökte jag ändå.

Så här såg det då ut utanför mitt barndomshem som inte längre finns kvar. Det enda som finns kvar är yxan som jag fortfarande använder. Eftersom grannen har flaggan i topp så måste bilden vara tagen på morsdag.

Virket som skulle säljas hade vi lagrat upp på ett annat ställe invid riksvägen.

Nu är virkesupplaget borta och även skogsarbetaren som finns på bilden. Det enda som är kvar av honom är en gammal gråhårig gubbe som livet farit hårt fram med. Under de tjugoåtta år som gått har han minsann fått uppleva att livet inte bara är en dans på rosor.
Men han har också fått uppleva att även i dödsskuggans dal så har han aldrig behövt gå ensam. Han kan med hela sitt hjärta stämma in i sången.

Tidevarv kommer,
tidevarv försvinner,
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Så är det torsdag igen då det finns möjlighet att bli bjuden på kaffe och uppleva lite gemenskap. Men först blir det en stund i skogen så att traktorn och motorsågen också får uppleva lite gemenskap.

Samaria group i samarbete med församlingarna i Vörå ordnar Dagcenter alla torsdagar under våren och förhoppningsvis startar de på hösten igen. Enligt annonseringen så blir det sommaruppehåll efter den 20.6.

På förmiddagarna ordnas Dagcenter i Oravais i Ungdomens hus Amigo kl 9.30-11.30.
På eftermiddagarna är det i Vörå frikyrka kl 13-15.

Om inte traktorn och motorsågen får övertalat mig att göra något annat så tänker jag fara till Vörå frikyrka i dag. Som jag tidigare nämnt så kokar jag inte kaffe här hemma om jag inte får något besök. För mig är kaffe en sällskapsdryck som inte skall missbrukas i andra sammanhang.

Om vi skulle överraska arrangörerna och ordna bloggträff där i dag. Bara det att vi är bloggare avslöjar väl att vi känner ett visst behov av gemenskap.

Vi ses!

I dag har jag växlat över från motorsågen till gräsklipparen. Nå det är nog bara tillfälligt för jag har nog åtminstone en dags arbete i skogen ännu innan jag tar sommarlov.
Det bästa med skogsarbetet den här tiden på året är ju att man inte behöver arbeta för att hålla sig varm. Ännu i dag behövde man inte heller arbeta för att hålla myggen på avstånd.

Trots att jag inte behövde arbeta för värmen så hann jag ändå få hem tre lass i dag. Sista lasset syns här på bilden. Efteråt tog jag ut gräsklipparen och lyckades också få den att starta. Klippte några varv framför trappan.

Mellan lassen så hann jag också per telefon gratulera ett av barnbarnen som har namnsdag i dag. Efter skogsarbetet tog jag mig tid att i sängläge läsa en stund i en bok jag nyligen fått som gåva.

Visst borde man vara ännu tacksammare över gåvan att få ha goda vänner.

Här på bloggen verkar det som vi aldrig skulle vara nöjda. En ganska lång tid rasade här ett ordkrig som de flesta tyckte förstörde stämningen på hela bloggen. Nu då den striden tystnade för två månader sedan tycker vi att det blivit så dött på bloggen. Visst kan det kännas så ibland så jag beslöt göra en forskning hur läget egentligen är här på bloggen.

Jag kom till följande:
Herbert har många arbetsplatser, arbete bakom varje knut.
Greta har sökt sig ut på en naturstig.
Runeparo har väl flyttat till en ljusare bostad för att bättre kunna njuta av de ljusa sommarnätterna.
Elovena tapetserar lika ofta som vi andra byter kanal på TV.
Scriptrix mediterar över olika sorts bananer.
Lma7 har fått ompröva sin ålder och har nu börjat räkna sig bland oss yngre bloggare.
Liv hjälper till så det skall bli livat i holken.
Yvonne meddelar att hon lever men det visste jag från förut. Då jag mött henne med bil har ju både hon och hunden sett levande ut.
Centerfamiljen är inte så aktiv men tänker hålla ut tills döden skiljer oss åt.
Vandravidare verkar att ha vandrat vidare men vi kan ju alltid hoppas.
Mumsen verkar vässa sina klor.
Kicki väntar på krankan.
Själv har jag också varit ut på naturstig i dag i sällskap med traktorn och motorsågen.

Nu önskar jag alla bloggare en trevlig kväll!

Telefonen ringde just och jag hörde rösten av en vänlig dam som ville ställa några frågor. Nå det kom inte som någon överraskning. Hon ringde redan i går och frågade när det passar att hon ringer upp.

Utöver många andra frågor så var väl kärnfrågan om jag var nöjd med mitt liv och mina relationer. Alternativen var från mycket nöjd till mycket missnöjd. I mitten fanns alternativet varken eller. Tyvärr fanns inte alternativet både och. Denna fråga var ett typiskt exempel på att statistik ljuger. Oberoende av vad jag skulle ha svarat så skulle det ha blivit fel. Jag har ju många goda relationer men också alltför många relationer av motsatsen. Är det då inte att ljuga att påstå att jag har varken eller fastän medeltalet skulle ge det svaret.

Som en motvikt till belysningen av ensamhet frågade hon om jag deltar i någon församlings verksamhet eller i någon kör. På den frågan var det ju lite lättare att svara då jag aktivt deltar i tre församlingars verksamhet och sjunger med i fyra körer.

En fråga som hon inte ställde men som jag ställer mig själv är hur min relation till bloggen.fi är. Kanske den är likadan som i det verkliga livet. Kanske finns det fortfarande någon man har en god relation till och fortfarande är man väl blockerad av vissa andra bloggare. Statistiskt heter det väl då ”varken eller”.

Önskar ändå alla bloggare en fin dag!

I kväll blev jag arbetslös igen. Har nu en veckas tid fått ha ett korttidsvikariat som hästskötare. Visst är det lite ovant att umgås med hästar. De är inte så lätt att förstå sig på. De har ju den ovanan att de visar vad de tycker om en utan att försöka hålla upp någon falsk fasad.

Så här nöjd såg den första hästen ut då den förstod att jag tog in den för sista gången. Nå de två andra var nog också lika nöjda. Men mest nöjd av alla var väl jag som efter en veckas bortavaro igen får sova i egen säng.

Började den här dagen med högmässa och kyrkkaffe. Efteråt fortsatte programmet i församlingshemmet. Efter att ätit tillsammans med goda vänner blev det att fara hem och byta kläder. I kväll hade Maximuskören konsert i Särkimo. Där blev det kaffe igen. I och med konserten så har Maximuskören inlett sitt sommarlov.

På första maj skall Oravais manskör sjunga på torget i Oravais och därefter tar väl de också sommarlov. Den 9 maj sjunger väl Rågbröderna för sista gången i vår.

Det ser nog ändå ut som det bara skulle bli deltidssommarlov för kyrkokören har sin sista övning först 20.6.

Får se hur det blir med min blogg om det även där bara blir deltidssommarlov.

Önskar alla en trevlig sommar!

Man brukar ju säga att allt har sin tid och inget nytt under solen. Har i dag på ett speciellt sätt tänkt på hur flyktigt våra liv är.

Jag har i dag varit på ett vårmöte på samma plats som för fem år sedan. Tillfället för fem år sedan kommer jag sent att glömma. Det var min sista arbetsdag åt min dåvarande arbetsgivare. Jag hade stora förväntningar av hur jag skulle ta vara på min pensionärstid. Men glädjen blev inte så långvarig. Dagen före hade frun fått besked att hon hade cancer. Fyra månader senare var hon död.

Den här dagen kunde jag inte låta bli att jämföra med hur det var för fem år sedan. Kunde nog konstatera att det inte är bara jag som åldrats. Flera som jag förväntat mig att se var inte längre med.

Ytterligare kändes det vemodigt att vårmötet ändrade stadgarna så att jag inte längre kan vara personlig medlem. Kan bara konstatera att allt har sin tid.

I natt har jag fått glädja mig åt att träffa min fru igen. Nu var hon inte längre märkt av sin sjukdom och tyckte det skulle bli trevligt att igen få sjunga i kör tillsammans med mig.

Nå alla drömmar är ju inte sanndrömmar men förhoppningsvis var denna det. Ändå kanske det räcker ännu en tid innan den går i uppfyllelse. Hoppas fortfarande att jag får vara här ännu några år så jag kan infria det löfte jag gav henne då slutet närmade sig. Jag sade att hon behöver inte oroa sig över våra barn och barnbarn för jag skall göra allt som står i min makt för att hjälpa och stödja dem. Hittills har jag hållit det löftet och hoppas att jag kan säga detsamma den dag jag träffar henne igen.

Kanske min dröm påverkats att jag var på begravning i går och följde den sista av släkten som hörde till den föregående generationen.
Kanske påverkades det också av att jag i dag skall sjunga med i två körer.
I första kören kommer vi att sjunga ”Aftonens sång”. Mina tankar kommer säkert att gå till min fru då jag sjunger ”Jag står ensam på aftonstranden då natten kommer.” Mellanspelet som jag skall spela på trumpet tillägnar jag min fru som står på andra stranden och väntar.
I den andra kören  sjunger vi ”Långsamt som kvällskyn mister sin purpur där över milsfjärdens blänkande slätt.”

Ni som vill lyssna kan komma till Centrumskolan i Oravais till klockan tre.

Vi ses!