Visst finns det lite sanning i uttrycket att allt har sin tid. Skriva har sin tid. Om man inte har något att skriva om så kan man väl åtminstone skriva det. Det här är en sådan där dag då jag inte har något att skriva om. Men för att ha något att skriva så kan jag väl nämna om vad jag gjort idag.
Jag började dagen med att klyva lite ved i vedlidret. Sedan rensade jag bort resterna från fjolåret i rabatten på husgaveln.

Fastän det är först på kvällen det kommer sol dit så har det ju redan börjat komma upp nytt grönt.
Det är med en viss känsla man arbetar i blomrabatterna. Jag har ju inte planterat några blommor själv utan alla blommor är ett minne efter min livskamrat.

Här är några tulpaner som just slagit ut.

Här är några blommor som redan blommat en tid.
Efter rensningen tog jag fram röjsågen och tog bort lite sly som kommit upp bakom stugan och längs vägdiket. Jag märkte nog att krafterna började ta slut så jag tog en paus och gick in och mätte blodtrycket. Det hade sjunkit till 86/56 så det var ju inte så underligt att jag började känna mig lite matt.
Efter att jag vilat och läst i en bok så klippte jag med gräsklipparen en stund.

Gräset har blivit så långt redan så man kan se skillnad på det som är klippt och oklippt.
För några dagar sedan klippte jag mig själv men det påverkade inte vikten i någon större grad.
I morse läste jag något på facebook som jag inte kunde låta bli att kommentera. Någon hade skrivit att han hoppades på att åldern och vikten skulle mötas. Jag kommenterade ”Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång. Jag hoppas att jag får leva så länge så de möts igen”.
Tanken slog mig att det tar nog alltför länge tid att vänta på att åldern ensam skulle åstadkomma mötet. Därför började jag idag medvetet försöka få ner vikten en aning. Jämfört med i gårmorgon har vikten redan gått ner 3,5 kg. Jag måste väl försöka sakta på takten så inte mötet sker alltför fort.
Nu går jag in och fortsätter läsa boken jag håller på med.
God natt!