adinas funderingar

med nya möjligheter…

Nja… Det känns så dumt att skriva så!

I dag ska jag i varje fall ut till butiken en sväng. Ser mig själv komma susandes i 14 km hastighet. Det ni!

Annars är det skördetider som gäller.

Här tas till vara allt från minsta lilla vinbär till blåbär och äpplen! Lingon har vi inte börjat plocka än. Men det ska vi också.

Vi skriver jag…

Jag tittar på medan andra plockar. Bra va?

I går plockade mannen min ner de sista äpplena. Han blev riktigt lyrisk. ”Här står jag i äppellunden och plockar mina äpplen…”

Vi har ett Moskva-Päronäppelträd som ger goda, lite syrliga äpplen. Perfekt till att göra mos av! Och faktum är att vi aldrig fått så många äpplen att det gått att göra mos av dem förr. I år går det riktigt bra…

Och gott blir det…

… men jag hade fel!

Ibland så känns det så att nu är allt på slutrakan. Nu kommer vi inte längre!

Åtminstone jag känner det så.

Jag tycker att livet visar sig från sin sämsta sida. Allt går emot mig och det är nog slut nu…

Men ändå är det inte så. Alltid finns det något som piggar upp. Alltid någon ljusglimt någonstans. Livet tar inte slut bara så där…

Jo förresten. Ibland gör det ju det!

Här om dagen hörde jag igen om en olycka där livet tog slut på ett ögonblick. Helt oväntat. Oberäknat. Onödigt tycker jag. Ändå hände det. Och vi kan inget göra. Det bara är så. Det enda vi kan göra är att önska kraft åt de drabbade…

Men vi som finns här vi måste gå vidare. Trots all kamp och strid ibland. Det bara är så…

Även i trädgården märker jag att livet går vidare när jag minst av allt anat det. Så var det med rosenbusken.

Jag trodde den hade blommat färdigt för i år. Då upptäckte jag över 20 nya knoppar.

Livet segrar igen…

Jag försökte just skriva en blogg …

Den försvann upp i tomma intet!

Så är det ibland. Våra olika försök med olika saker försvinner eller misslyckas på annat sätt…

Men vad kan vi annat göra åt det än att försöka på nytt!?! Och sen om en liten stund ett försök till, och sen ännu ett…

På det sättet har åtminstone jag kommit mig hit till denna dag!

Äntligen svalare!!!

Nu kan jag andas igen. Jag klarar inte av den hemska värme som varit i sommar. Hålls det kring + 18° är det bra för mig…

I dag ska jag åka till butiken och handla lite till helgen. Sonen kommer hem så det känns bra!

Det är en märklig känsla att lära sig leva utan barnen nu när de börjar klara sig själva. Men fortfarande tror jag att jag är viktig för dem. Mamma är alltid mamma! Pappa likaså…

Kållådan i går blev mycket god! De rårörda lingonen likaså…

I dag ska jag göra nåt jag aldrig gjort förut…

… nämligen kållåda!
Jag har blivit så sugen på att få äta hemlagad kållåda.

Min svärmor brukade laga världens godaste kåldolmar! Dem saknar jag nu när hon inte orkar göra dem längre. Så nu får jag försöka nåt liknande själv. Inte kåldolmar men kållåda blir det…

Så i går kväll var mannen och jag till skogs och plockade några dl lingon. Det bara måste man ha med kållåda…

Men lingonen är (till allas kännedom!) inte alls mogna ännu…

Så jag förstår inte alls de som plockar dem redan…

har även detta år prytts av blommor.

Den är prydlig vår lada. Inne i den är veden uppstaplad i granna rader. På utsidan pryds den med blommor och blader…

har jag haft orsak att fundera på nu en stund…

… tillsammans med en vän jag inte träffat på 25 år minst!

Intressant och lärorikt har det varit. Men vad är meningen med det liv som blev som det blev, kan man ju undra!?

Inte hade vi då tänkt oss att det skulle bli som det blev. Ändå blev det så här. Har jag fått ett bra liv?

Ja, det blev inte som jag tänkt mig. Det blev faktiskt så mycket bättre…

trodde jag…

I morse skulle jag starta upp datorn. Jag lyckades riktigt bra tyckte jag. Men det var något fel med e-post mottagandet.

Jag ringde till mannen som tillsammans med dottern och många andra är på väg till huvudstaden för att lyssna på U2.”Det verkar som att något är fel med mottagningen så jag får inte veta om jag fått e-post i dag” sa jag. ”Har du satt på modemet?” frågade min vän.

”Modemet? Vad är det?” fick jag svara…

När jag sen tryckte på den svarta knappen började allt fungera…

Nu kommer den yrkesutbildande sonen hem!

Fruktansvärda rapporter…

Tänk att 14 miljoner är drabbade!!! 14 MILJONER…

Och de som fullkomligt drunknar i vatten har inget rent vatten att dricka. Och vi klagar…

måste vi…

Jag känner mig trött.

Trött, tröttare, tröttast…

Undrar hur trött man kan bli?

Men inte kan vi ge oss för det. Vi måste vidare. Så är det hela tiden. Hur svårt det än är. Hur trött jag än är. Så måste jag vidare…

Ibland känns det som att den enklaste vägen skulle vara att ge upp. Att sluta leva. Men det går inte heller.

Hela tiden är det något som lockar och pockar så att lusten till att gå vidare återkommer.

Jag blir nyfiken. Vill veta vad det är som lockar mig in i framtiden. Vill veta vad som händer. Jag måste bara…

… vidare…

och ny blogg igen…

Vem hade trott att det skulle bli så här svårt?

Inte jag i alla fall! Jag har god lust att strunta i alltihop. Men jag vet att när vintern åter kommer är jag glad om jag får ha en blogg…

Nog känns det allt för mycket för en gammal dam det här!!!

Vilken tur att jag har ungdomar i huset som kan hjälpa mig. Utan dem vore jag ingenting…

Måste nog sätta in lite bilder som tröst!

Förresten – hur får jag in en profilbild på mig själv – så där som ni andra har!???

När den är som bäst…

Plockar ogräs. Rensar allt jag orkar. Ramlar omkull i gräset och lite på stenarna vid rabattkanten. Äter mat ute i trädgårdsrummet. Doftar på rosorna. Kämpar för att ta mig upp från gräset upp på moppen. Blir serverad kaffe utomhus. Får nyplockade jordgubbar och smultron i en kopp. Lyssnar på levande gitarrmusik ute.

Blir överraskad av mina vänner som ställer till med trädgårdsfest pga min 50 års dag. Glad. Lycklig…

Trodde jag vi skulle få…

… men jag trodde tydligen fel! Så vi får fortsätta vattna själva och njuta!

Har vi minsann fått ta del av i sommar!

Men i går regnade det. Ett efterlängtat  ordentligt regn. Inget småduttande inte…

Regnet gjorde att den intensiva hettan bröts. Den värmen blev mig övermäktig! Jag orkade inget annat än ligga och flåsa i gungan…

Enda som hjälpte var ett besök vid havet. Där var det svalare…

Jag är inte skapt för sol och värme!!!

Men en sak funderar jag på. Varför kan de inte bygga vägar för rullstolar ner till vattnet  även i Fäboda???

Fick vi i går…

Nåja… Inte riktigt! Men det var så att en ny dator införskaffades. En mycket bättre och coolare enligt de unga. En som passar bättre ihop med musikskapandet dessutom…

Och vår gamla dator transporterades ner från övervåningen till att ha här i vårt sovrum…

… för min skull!

Ända till denna dag har vi klarat oss med en dator på 4 personer (Nåja, inte riktigt. Far i huset har en i jobbet!) Numera är vi dock ägare till datorer för alla slags behov. Även för mig.

Det känns som att ett nytt liv har börjat…

Blommar just nu!

… så får man göra det bästa av det i stället!

Jag hade inte alls tänkt ha det så här.

Jag skulle vara frisk och inte alls beroende av andra. Jag skulle ju klara mig själv. Men så blev det inte…

Livet blev så annorlunda än jag tänkte det. Så orättvist och annorlunda.

Jag kan inte hoppa in i bilen och åka in till stan för att gå på Jakobs Dagar när jag får lust till det. I stället måste allt planeras in i minsta detalj.

Har jag nån som skjutsar mig? Har jag nån som hjälper mig med rullstolen? Finns det tillgång till WC? Är det höga trappor i närheten? Kommer jag alls in i byggnaden? osv…

När andra män tar sina fruar i armkrok och går på en promenad så plockar min man fram rullstolen och sätter frun i den och kör runt på de ställen där det är möjligt. Det är det inte överallt.

När andra män tar sina fruar ner till simstranden för ett svalkande bad så placerar min man mig på lämpligt ställe att sitta och se på. De ställena finns inte överallt. osv…

Livet blev så annorlunda än jag tänkte mig det. Men det får gå ändå…

nu…

… men vi fryser nog innan året är slut!

Åskregnen gör i.a.f.  att trädgården tycks klara sig. Men värmen gör att åtminstone jag inte orkar nånting! Jag blir helt slut av detta…

När det är ca + 18° är det perfekt för mig. Då orkar jag t.o.m. rensa ogräs och lite annat utomhus.

Årets projekt är på gång. Vi hade nämligen en gång en gång!

En grusgång bakom huset.

Den har blivit övervuxen med gräs. Nu letar vi fram den. Denna gång ska vi ha någon slags markduk under gången för att slippa det mesta gräset…

Just nu sprider sig en viss odör ut över prärien. Bönderna väntade mera regn och spred ut sitt…

Inte trevligt för oss som bor här!

tror jag att jag fått…

Jag KLARAR INTE AV +32 °.  Så är det bara…

Har vädret blivit nu…

Det är ju så att när man inte kan gå eller röra sig normalt så blir man (= jag) väldigt beroende av både andra människor och av vädret!

Värmen gjorde mig helt maktlös. Kunde ingenting göra. Nu känns det mera normalt och skönt igen.

I dag har jag satt två omgångar saft att stå och dra till i morgon. Det är  bladsaft. Av svarta vinbärsblad. Mycket gott…

Finns till för att locka och dra…

… och få oss att köpa!

Köp! Kom och köp!

Alltid finns det nåt som är bra att ha. Alltid något vi behöver som vi inte visste om att vi behövde!

Köp, köp, köp…

Tänk om vi kunde lära oss att reagera som min äkta hälft.

När vi kom in i en butik tittade han sig omkring och konstaterade;

”Tänk vad mycket det finns som jag inte behöver!”

Såg just och läste om en dammsugar robot…

En sån verkar faktiskt praktisk att ha.

Tänk att få sitta vid datorn medan dammsugarn skötte sig själv! Och när jag dessutom inte klarar av att dammsuga vore det inte alls dumt. För då behövde ju inte jag försöka balansera och hålla mig upprätt när jag dammsuger (vilket jag ändå inte gör!)…

Inte alls dumt att  ha en sådan!

Men en gräsklippar robot skulle inte passa in i min trädgård. Allt för många buskar skulle vara i vägen…

Så jag fortsätter anlita barnarbetskraften och den manliga arbetskraften…

blir man lätt…

Åtminstone känns det så.

Skönt att vi snart återgår till vardagslivet = skollivet!

Men som det är nu så börjar sonen studera på annan ort i övermorgon. (Hoppas han blir väl emottagen i ”Terjärvbyi”!) Så hos oss blir livet lite annorlunda nu. En mindre vid matbordet alltså…

Men dahliorna blommar i alla fall…

Åtminstone för sonen..

Det är ju så att även mor måste vänja sig.

Lätt är det inte. Jag har hela tiden skuffat tanken ifrån mig. Jag har försökt undvika att tänka på det. Jag vill ju ha mina barn hemma och runtomkring mig. Jag vill inte att de ska bli stora och klara sig själva.

Men i går påpekade sonen ”nu är det bara så här” att min yrkesutbildning börjar i morgon torsdag fm…

Fast  om jag tänker efter och är lite ärlig…

Jag vill visst att de ska bli stora och klara sig själva!

Så är ju livets gång. Barn växer upp och ska klara sig själva genom livet. Det är inte normalt att de stannar hos mamma hela livet. De måste gå vidare. Jag har fått leva i en dröm nu i sommar men livet måste gå vidare…

Det tar bara lite tid att vänja sig…

av sommarlovet påbörjas…

Här på backen råder full aktivitet.

Skog avverkas. Ved klyves. Grästrimmern är i full gång. Barnen leker i sandlådan (varav det ena barnet är min 14 åriga dotter. Härligt!!!)

Och här sitter jag…

Jag borde också gå ut och röja!

Det finns ogräs. Det har jag sett med egna ögon. Och svarta vinbären borde börja plockas. De börjar bli mogna nu. Så de förtjänar en plats i frysen. För att ätas till morgongröten sen i vinter…

Men jag vet inte om jag ids. Jag kanske kan göra det i morgon i stället? Varför göra i dag det jag kan spara till i morgon?

I kväll ska jag ju och lyssna på de unga förmågorna i vår kommun!

Det får bli en bild på en av sommarens sista rosor…

Och skolorna har börjat…

Svalare i luften är det dessutom. Så nu återgår vi till livet igen…

Egentligen skulle jag inte klara av att baka bröd längre. Jag har blivit så mycket sämre i sommar. (Tror nog att värmen är en delorsak till det.)

Mitt högra ben har helt och hållet gett upp sin funktion. Det sitter fast i kroppen men inte så mycket mera än så.

Jag får släpa mig framåt med rollatorns hjälp. Jag kan varken gå eller stödja mig på benet längre. Foten dras inåt och känns som om den är i vägen hela tiden. Stor nytta har jag inte av benet längre. Det känns…

… ja, helt enkelt eländigt!

Så just därför bestämde jag mig för att baka rågblandbröd i dag. Det brukar hjälpa när jag envist försöker göra något som verkar omöjligt…

… och som jag klarar på nåt konstigt sätt!