Thought Bubbles

Fredagkväll och klockan har just slagit sex. Just nu önskar jag att jag skulle vara litet piggare än vad jag är. Jag har drabbats av helt vanlig vinterinfluensa. Tre dagar har jag varit borta från jobbet och nu hoppas jag att jag under veckoslutet skall bli så mycket bättre att jag orkar fara på arbete i måndag. Än är jag tung i huvudet och har snuva och hosta. Någon feber har jag ändå inte mera, vilket ju är skönt. Jag vet inte när jag senast skulle ha svettats så mycket som jag gjort de här dagarna. Tror att det är många år sedan.  

Nu fick jag en hostattack igen. Måste gå och koka något varmt att dricka!

jaa… du ser alldeles rätt.

Jag har loggat in på bloggen.fi i kväll. Hade inte planerat skriva någonting, men eftersom jag ändå loggat in skriver jag några rader.

Här rusar dagarna iväg så fort…  så fort….

Jag vet om att jag har morgnar då jag måste stiga upp ur sängen och göra mig i ordning att fara till arbetet. Jag vet också om att jag kör till arbetet på morgonen.  Jag vet om att jag är på arbetet och upplever att jag hela tiden för en tävling med tiden, som går alltför fort. Många gånger tittar jag på klockan och funderar hur jag skall hinna med det jag håller på med så att jag är på den utsatta tiden på nästa utsatt plats.  

Ibland funderar jag på om det bara är jag som upplever den här tävlingen med tiden negativ eller om någon av mina arberskamrater gör det också. Jag tycker i alla fall att ingen klagar. Alla biter vi ihop tänderna och kämpar på. Kanske det rent av är så att vissa arbetskamrater trivs med att tävla med tiden hela tiden. Jag måste ändå säga att jag personligen upplever denna tävling med tiden väldigt stressande.  När kvällen kommer och jag äntligen har kört hem är jag så trött av tävlingen med tiden att jag ingenting orkar göra här hemma! Energin är helt slut…

Ljudet av vinter under fötterna när man går då det är kall är ett ljud jag njuter av. Idag har jag fått lýssna till det ljudet flera gånger vid mina hembesök. Samtidigt har jag fått njuta av den sköna vintersolen.

Likasom jag tycker om det knarrande ljudet när man går tycker jag också om vinter och snö. Jag tycker inte att det är ett straff att vara tvungen sopa snön från bilen efter varje hembesök. Inte är det hellr så farligt att måsta skrapa isen från bilfönstren om man har en bra isskrapa. Men har man inte en bra isskrapa är det inte lika roligt.

Nej vårt vinterväder är det inte något fel på. Någonstans finns det ändå nåt fel för jag fryser och det är något jag inte gör så lätt. Antagligen ligger felet däri att jag har för tunna kläder när jag  på min hembesöksrunda under dagens lopp går in och ut mellan bilen och husen där klienterna bor. Jag känner hur kylan kryper in genom byxbenen, men när man hela dagen går uta och in kan man bara inte klä sig så varmt som man skulle göra om man bara är ute. Trots det njuter jag  av den riktiga vinter vi har i vinter.

Just nu väntar jag med spänning på att i Åbo Underrättelser få läsa att det öppnats isväg ut till skärgården. Om isvägen öppnas är det jag som far ut för att köra på isvidderna. Det finns ingenting i hela världen som kan ge en samma fria känsla som den man får när man kör med bil ute på isen!

Finns det något annat sätt att få tag i blogg-gnistan än att börja skriva ett inlägg. Ofta hör man yrkesförfattare och kompositörer säga att de inte kan vänta på inspirationen, nej det är bara att sätta sig ner och börja jobba och sen kan inspirationen komma. Förmodligen är det lika med bloggskrivandet. Därför sätter jag mig nu vid datorn för att skriva blogg.

Första tiden jag bloggade hände det ofta att under dagens lopp tanken kom till mig ”det här skulle vara bra att skriva om i bloggen”. Visst händer det att det kommer sådan tankar än, men tyvärr har jag glömt tanken  innan kvällen kommit. Kanske det här  till en del beror på att jag hela det senast året jobbat så att det är massor av olika saker som jag måste komma ihåg från hembesöken till mina klienter för att skriva in i patientjournalen. Visst gör jag små anteckningar om INR-värden, blodtryck, blodsocker, patientens smärtor mm. Ändå blir det mycket, mycket man måste lägga på minnet för att kunna skriva ner det och ge rapport. Allt det där har liksom blivit viktigare än bloggandet. Men nu har jag börjat sakna bloggemenskapen och vill försöka få en ny börja,

Jaha, då har jag då skrivit ett blogginlägg med mina funderingar.

Nu har det verkligen blivit en lång paus på mitt bloggande. Så här lång paus har jag inte haft sedan jag började blogga på gammalbloggen. 

Visst har tankarna bubblat inom mig fastän jag inte skrivit. Jag har tänkt på min livssituation just nu. Jag har tänkt på mina barn, deras tillkommande och på  barnbarnen.  Tankarna på dem hjälper mig att fortsätta med min egen vandring genom livet. Jag har tänkt på mamma, min syster och hennes familj. Jag tänker på mitt arbete, på mina arbetskamrater och alla männsikor jag möter genom arbetet.

Och sedan har tänkt på sådant jag borde göra men skjuter upp. Tankarna på det jag borde göra förlamar mig helt ibland.  Ibland blir det även de lätta vardagssysslorna ogjorda på grund av förlamningen.

Det brukar talas om skapande pauser. Undrar om den bloggpaus jag haft är en skapande paus. De hoppas jag verkligen. Jag önskar att skaparenergin skulle börja flöda in till min hjärna och ut i varenda del av kroppen.  Det finns så mycket som jag ibland tänker på att det där skulle vara roligt att göra, men sedan blir det inte mera än tankar.

Vad har jag då gjort medan jag haft paus från bloggskrivande?  Tyvärr har jag inte heller haft energi att skriva vanlig dagbok heller och likaså har jag varit dålig på att göra anteckningar i min kalender också. Det gör det knepigt.

Så vad har jag egentligen gjort? Ja, det är en sak jag själv funderar på också.  Mina arbetsturer har jag i alla fall antecknade i kalendern. Och det känns som om jag arbetat och arbetat och arbetat igen. Jag startar till arbetet litet över sju på morgonen och om jag kör raka vägen hem kan jag vara hemma klockan fem. Men det är sällan jag kommer raka vägen hem, ibland far jag om och hälsar på mamma, andra gånger skall bilen tankas eller så måste jag via affären och handla mat hem. När jag kommer hem är jag vanligen jättetrött. Har inte orkat företa mig något vettigt annat än det man måste göra som att tvätta kläder, diska och sånt. 

Till frisörskan har jag också varit under januarimånad och så har jag varit till tandläkare och en gång har jag varit på massage. Någonting fanns det ända anteckant i kalendern.

Den gångna veckan har jag varit sjukskriven tre dagar. Fick påhälsning av vinterkräksjukan och den gör minsann inte någon piggare än vad man var innan! Inte har jag heller någon vintersemester att se fram emot som alla min arbetskamrater har. Tanken på hur jag skall orka är förbjuden hos mig, men ändå smyger tanken allt emellan in i min hjärna.  Så är det när man är vikarie och jobbar med tidsbundna avtal. Nu hoppas jag bara på att jag får fortsätta jobba där jag  jobbar nu  ända till sommaren! Då har jag i alla fall rätt att få semester. Och semester är något jag längtar efter.

En skilsmässa är som en amputation; du överlever men det är mindre kvar av dig.

Sagt av Margret Atwood

I dag har vi då den första dagen av år 2010.  Som alltid vid ett årsskifte har jag tittat tillbaka på året som gått. Försökte minnas vad som hänt. Men för att minnas allting var jag tvungen titta i min kalender. I den har jag antecknat de viktigaste händelserna under året. Den senaste tiden har jag varit litet slarvig med att göra anteckningar i kalendern. På slutet av året tyckte jag att det fattades många anteckningar. Flera veckor lyste tomma. Endast mina arbetsturer fanns nerteckade. Och inte har mitt liv bara ha innehållit arbete fastän arbetet tar stor del av den vakna tiden på dygnet. Nu måste jag allt bättra mig och börja göra anteckningar med större noggrannhet det här nya året. För det är helt omöjligt att komma ihåg allting om man inte har det uppskrivet någonstans. Jag får allt börja med att skriva ner: lillasyster och svåger firade nyår hos mig!

Som alltid tar jag även nu emot det nya året med en viss förväntan och med en viss bävan. Vad det nya året kommer att föra med sig vet jag inte. Men jag har den tillförsikten att Han som burit mig till den här dagen även skall göra det i framtiden, oberoende om jag känner det eller inte.